Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maximilian ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befunnos alltför mörka, närmade han sig Österrike
och medverkade till Förbundsdagens återställande
(1851). Från 1852 kallade han till Münchens högskola
en rad utmärkta lärde, utan afseende på deras
trosbekännelse. Bland hans öfriga många åtgärder
till vetenskapernas fromma märkes inrättandet af
den tekniska och den historiska kommissionen vid
vetenskapsakademien i München. Ifrigt intresserad för
att uppfinna en byggnadsstil, som skulle återspegla
nutidens karakteristiska drag, lät han uppföra de
föga tilltalande byggnaderna vid Maximiliansstrasse
i München, der för öfrigt särskildt Maximilianeum,
nationalmuseet och de engelska anläggningarna vid Isar
vittna om hans kärlek till konsten. Stor sjuklighet
hindrade M. ofta att deltaga i statsbestyren. Han
dog i München d. 10 Mars 1864 och efterträddes af
sin äldre son, Ludvig (II). – f) M. Josef, »hertig
i Bajern», af linien Pfalz-Zweibrücken-Birkenfeld,
föddes i Bamberg d. 4 Dec. 1804, förmäldes 1828
med konung Maximilian Josef I:s yngsta dotter,
prinsessan Ludovika, och befordrades efter hand
till general af kavalleriet i bajerska armén. En
sin resa till Grekland, Egypten och Österlandet
beskref han i Wanderung nach dem Orient 1838
(1839; 2:dra uppl. 1840), och han har äfven, under
psevdonymen Phantasus, utgifvit flere dramatiska
och novellistiska arbeten. Bland de åtta barn hans
gemål skänkt honom märkas sonen Karl Teodor (f. 1839,
generallöjtnant, ögonläkare) samt döttrarna Elisabet
(f. 1837, kejsarinna af Österrike) och Sofia (f. 1847;
1868 förmäld med hertigen af Alençon, prins Ferdinand
af Orléans; förut trolofvrad med konung Ludvig II
af Bajern).
3. M. Alexander Filip, prins af Wied, naturforskare
och resande, föddes d. 23 Sept. 1782 i Neuwied och
var yngre son af den åren 1791–1802 regerande furst
Fredrik Karl af Neuwied. Han gjorde 1815–17,
åtföljd af naturforskarna Freireiss och Sellow,
en forskningsresa i Brasilien och 1833, i sällskap
med framstående målare, en färd i Nord-Amerikas
Förenta stater samt utgaf såväl beskrifningar
öfver dessa båda resor som särskildt Abbildungen
zur naturgeschichte Brasiliens (15 h., 1823–31)
och Beiträge zur naturgeschichte von Brasilien (4
bd, 1824–33). Död i Neuwied d. 10 Jan. 1867.
4. M. Emanuel (Max Emanuel), prins af
Würtemberg, Karl XII:s vän och följeslagare,
föddes i Stuttgart d. 27 Febr. 1689 och var son till
dåvarande administratorn af hertigdömet Würtemberg,
hertig Fredrik Karl af Würtemberg-Winnenthal.
I sitt 14:de år uppsökte han Karl XII, och
»lille prinsen» var derefter en trogen deltagare
i dennes fälttåg och krigsäfventyr. Vid Pultusk
(d. 21 April 1703) undfick han elddopet, var
med, då Thorn och Elbing eröfrades, och sågs bland
de främste vid stormningen af Lemberg. Han råkade
ofta i lifsfara och räddade en gång konungen sjelf
från att drunkna. Efter fredsslutet i Altranstädt
(1706) reste M. E. hem till Stuttgart, men återvände
efter fem veckor till Karl XII. Vid Berezina
fick han d. 18 Juni 1708 en kula tvärs igenom
kroppen, under det han
afsigtligt ledde fiendens uppmärksamhet från konungen
på sig, men redan i slaget vid Holofsin (d. 4 Juli)
var han åter med, ehuru ej fullt tillfrisknad. Under
tåget genom Ukrajna utnämndes M. E. till öfverste för
ett dragonregemente. I slaget vid Poltava stridde
han tappert på rytteriets venstra flygel, men blef
slutligen kringränd och tillfångatagen. Tsar Peter gaf
honom tillåtelse att begifva sig hem till Würtemberg,
men hans krafter voro brutna och han dukade under för
ett feberanfall i Dubno d. 25 Sept. 1709. Karl XII
sörjde öfver att han i M. E. förlorat sin bäste vän. –
Jfr S. Schott, »Max Emanuel, prinz von Würtemberg
und sein freund Karl XII» (1839; öfvers. och utg. på
svenska 1845).
5. M., ärkehertig af Österrike, son af kejsar
Maximilian II, f. 1558, d. 1618, valdes 1586 af ett
storpolskt adelsparti till konung i Polen, men blef
slagen och tillfångatagen af Sigismunds af Sverige
anhängare under rikskansleren Jan Zamojski. Först 1598
afsade han sig anspråken på polska tronen. 1596 blef
M. högmästare för Tyska orden och 1602, efter Rudolfs
död, landsfurste öfver Tyrolen och Främre Österrike
(habsburgska besittningarna i schwabiska kretsen). Han
var uppfylld af oegennyttig, stundom lidelsefull
ifver för den habsburgska dynastiens bästa.
Maximilian, hertig af Leuchtenberg. Se Leuchtenberg 2.
Maximiliana Mart., bot., ett ståtligt slägte bland
palmerna (kl. Dioecia L.), uppkalladt efter konung
Maximilian I af Bajern, som frikostigt understödde den
berömde botanisten Martius under hans forskningar i
Syd-Amerikas rika växtverld. Den späda toppknoppen
hos M. regia ger den yppersta palmkål. Bladslidorna
äro mycket stora och uppsvällda, så att de,
försigtigt aflossade, göra tjenst som vattentäta
korgar och skålar, i hvilka man t. o. m. kan koka
kött. Frukterna ätas af indianerna, men användas
äfven såsom ett långsamt förbrinnande bränsle,
i hvars rök den råa kautsjukssaften torkas. En
annan art, M. insignis, har samma användning.
O. T. S.
Maximilians-orden, bajersk orden för konst och
vetenskap, stiftades d. 28 Nov. 1853 af konung
Maximilian II Josef och tilldelas företrädesvis
tyska lärde och konstnärer. Orden har 1 klass med
2 underafdelningar: en för vetenskap och en för
konst. Medlemmarnas antal får icke öfverskrida
100. Ordenstecknet utgöres af ett mörkblått
emaljeradt, hvitkantadt kors, med en gotiskt formad
gyllene udd utskjutande i hvart och ett af de fyra
hörnen, samt i midten en purpurkantad, krönt sköld
med stiftarens bild på framsidan och olika emblem för
de två klassafdelningarna på baksidan, det hela
omgifvet af en gyllene lager- och eklöfskrans. Orden
bäres kring halsen i ett blått band med hvita kanter.
Maximilians-torn, befästningsk., kallas efter sin
konstruktör, ärkehertig Maximilian af Österrike
(d. 1863), ett slags fästningstorn, hvilka på
1820-talet till ett antal af 32 uppfördes omkring
staden Linz och förvandlade denna plats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
