Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maurenbrecher ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
militärförtjenstorden, stiftades 1434 af hertig
Amadeus VIII af Savojen, med ändamål att verka
för ett innerligare samband mellan politiken och
gudsdyrkan, samt kallades Mauritius-orden efter
Savojens skyddspatron, S:t Mauritius, hufvudpersonen
i legenden om den tebaiska legionen. 1572 tillät
påfven Gregorius XIII, som kort förut upphäft
Lazarus-orden uti Italien, Mauritius-orden att
upptaga denna i sig, hvarigenom den nuvarande
benämningen uppkom. M.- och L.-orden upplifvades
i modern betydelse 1816 af Viktor Emanuel I af
Sardinien och erhöll sin senaste organisation
1868. Den har 5 klasser: storkors, storofficerare,
kommendörer, officerare och riddare. Tecknet, hvilket
bäres i grönt band, utgöres af ett hvitt emaljeradt
klöfverbladskors, hvars fyra vinklar utfyllas af de
fyra armarna af ett grönt emaljeradt Malta-kors.
Maurokordatos, berömd fanariotfamilj (se Fanar). –
1. Alexandros M., turkisk läkare och diplomat,
f. 1636, d. 1709, var sultanens lifmedikus och utgaf
arbetet Pneumaticum circulandi sanguinis instrumentum
(1664; ny uppl. 1870). År 1673 utnämndes han till
förste dragoman hos Porten och gjorde i denna sin
egenskap grekerna stora tjenster. Såsom sändebud i
Wien och underhandlare vid fredskongressen i Karlovicz
1699 utmärkte han sig för diplomatisk förmåga. –
2. Joannes Nikolaos M., den föregåendes son, blef
1712 hospodar i Moldau och 1716 i Valakiet. Död
1730. – 3. Konstantinos M., den föregåendes son,
var Valakiets hospodar 1735–61. – 4. Alexandros,
prins M., den föregåendes broder, hospodar i Valakiet,
nödgades 1787 fly till Ryssland, der han af Katarina
II erhöll titeln af prins. – 5. Alexandros, prins M.,
den föregåendes sonson, en af de mest framstående
ledarna af det grekiska frihetskriget, föddes i
Konstantinopel d. 15 Febr. 1791. Han erhöll en
utmärkt uppfostran, som ytterligare fulländades
genom vidsträckta resor. 1821 begaf han sig på
Alexandros Kantakuzenos’ kallelse från Pisa till
Grekland, hvarefter han tog en verksam del såväl i
sjelfva befrielsekriget som i de parlamentariska
förhandlingarna samt utmärkte sig genom klokhet
och kraft. Såsom nationalförsamlingens president
utfärdade han 1822 den grekiska
sjelfständighetsförklaringen. Kort derefter utsågs han till främste
medlem af det fem-mannaråd, som skulle handhafva
den verkställande makten. Visserligen blef han vid
Peta (Juli 1822) slagen af turkarna, men hans och
Botzaris lysande försvar af Missolongi 1823–24 väckte
verldens beundran. För att förekomma en brytning med
sina fiender, Kolokotronis och Demetrios Ypsilanti,
afstod han från det åt honom erbjudna presidentskapet
till förmån för P. Mauromichalis och nöjde sig
sjelf med utrikesministerposten (1822), hvilken
befattning han dock snart nedlade. 1825 öfvertog
han statssekreterarebefattningen, men lemnade
den och återgick till armén vid de egyptiska
truppernas ankomst. Vid ön Sfakterias stormning i
Maj s. å. nödgades M. simmande rädda sig, och efter
Missolongis fall, 1826, drog han sig för en tid
tillbaka från det offentliga lifvet, men framträdde
sedan 1828 såsom ledare för oppositionen mot
presidenten Kapodistrias. Af den provisoriska
styrelse, som öfvertog regeringen, sedan den yngre
Kapodistrias blifvit förjagad (1832), utsågs M. till
statssekreterare för finanserna, och af konung
Otto kallades han 1833 först till finansminister,
sedermera till ministerpresident. Under åren
1834–40 tjenstgjorde han såsom grekisk minister
i München, Berlin och London. Sedan han 1841 under
en kortare tid varit ministerpresident, afgick han
såsom sändebud till Konstantinopel. Nov. 1843–Mars
1844 var han president i nationalförsamlingen och
April–Aug. 1844 i en antirysk ministèr, var 1850–54
sändebud i Paris och stod 1854–55, under Krimkriget,
å nyo i spetsen för ett ryssfientligt kabinett. I
underhandlingarna 1863 om prins Vilhelms af Danmark
val till konung tog han en verksam del. Han dog
på Egina d. 18 Aug. 1865, sedan han förut förlorat
sin syn.
Maurolico, Francesco, italiensk matematiker af
grekisk härkomst, f. i Messina 1494, blef prest 1521,
men sysselsatte sig företrädesvis med vetenskapliga
forskningar och med undervisning i matematik. Han
dog nära Messina 1575. M. öfversatte arbeten af ett
stort antal grekiska matematiker samt författade äfven
sjelf skrifter icke blott i matematik, utan äfven inom
skönliteraturens område. I hans matematiska arbeten
finnas nya satser rörande de koniska sektionernas
teori och gnomoniken. Han var äfven den förste, som
gaf en förklaring af det kända optiska fenomenet
att solens bild visar sig cirkulär, äfven om den
framträder genom en triangulär öppning. Deremot
har en flerestädes förekommande uppgift att
M. väsentligt bidragit till förklaringen af ögats
synförmåga visat sig bero på missuppfattning. –
Bland M:s skrifter må nämnas: Opuscula mathematica
(1575) och Photismi de lumine et umbra (s. å.).
G. E.
Mauromichalis, berömd maniotfamilj. – Petros
M., vanligen kallad Petro Bej, f. omkr. 1770,
blef 1811 »herre» eller, såsom han med turkisk
titel benämndes, »bej» öfver Maina, slöt sig till
den grekiska heterian och var en bland de förste,
som upptogo frihetsstriden mot turkarna 1821. Året
derefter utsågs han till president på kongressen
i Astros och 1824 till president i verkställande
rådet. Då han sedermera slöt sig till oppositionen
mot den 1827 till president utsedde Kapodistrias,
lät denne 1831 fängsla honom i Nauplia. Detta
hade till följd att M:s broder Konstantinos och
son Georgios, hvilka med utmärkelse deltagit i
frihetskriget, öfverföllo och mördade Kapodistrias
(d. 9 Okt. 1831). Konstantinos blef genast nedhuggen
af den mördades följe, Georgios blef enligt krigsrätts
dom skjuten (d. 22 Okt. s. å.). Den gamle M. försattes
1832 i frihet, blef en af konung Ottos trognaste
anhängare och utnämndes af honom till vicepresident
i statsrådet. Död d. 29 Jan. 1848. – Hans son
Anastasios (d. 1870) var general, senator och flere
gånger krigsminister.
Maurus, Sankt och Sankt M:s kongregation. Se
Maurinerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
