Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Matildiska godsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sändebud hos Napoleon III, 1860 italiensk senator samt
chef för Italiens telegrafväsende, sedermera äfven
styresman för dess meteorologiska byrå. År 1862 var
han några månader undervisningsminister i Rattazzis
ministèr.
Matteucci [-u’ttsji], Pellegrino, italiensk
Afrikaresande, f. i Ravenna 1850, d. 1881 i London,
företog 1880, åtföljd af marinlöjtnanten Massari,
en resa genom Sudanlanden från Nilen till Niger. Före
honom hade ingen europé på denna stråt färdats tvärs
öfver de svartes verldsdel.
Matteus, evangelisten och aposteln, var en
publikan, d. v. s. tillhörde den romerska tullen i
Palestina. Han var stationerad vid sjön Genesaret,
då han af Jesus kallades till apostel (Matt. 9: 9). I
Mark. 2: 14 och Luk. 5: 27 o. f., der uppenbarligen
samma tilldragelse omtalas, kallas han vid sitt
egentliga namn, Levi. Markus nämner Alpheus såsom
hans fader. Förutom i apostlaförteckningarna omnämnes
han ej vidare i den hel. skrift. Traditionerna om
hans person, verksamhet, lefnadsöden och död äro
osäkra. Efter Jesu död skall han hafva vistats
15 år i Jerusalem och derefter predikat evangelium
utanför Heliga landets gränser. Traditionen om
hans martyrdöd, som firas af de katolska kyrkorna
(d. 21 Sept. af den rom., d.
16 Nov. af den grek.), tillhör en senare tid. Om
M:s förhållande till det evangelium, som bär hans
namn, se nästa art. Jfr Evangelist-symboler.
G. R-l.
Matteus’ evangelium, det 1:sta i ordningen af våra
kanoniska evangelier, var närmast afsedt för de
judekristne i Palestina och har tydligen till ändamål
att bevisa Jesus vara den i Gamla test. utlofvade
Messias genom att uppvisa profetiornas uppfyllelse
i hans person och gerningar. Evangeliet, som mera
följer sak- än tidsordning, består af följande delar:
1) kap. 1–2, innehållande Jesu slägtregister,
födelse och barndomshistoria; 2) kap. 3–4: 11,
förberedelserna till Jesu messianska verksamhet;
3) kap. 4: 12–18, Jesu verksamhet i Galiléen; 4)
kap. 19–28, Jesu verksamhet i Judéen, hans lidande,
död och uppståndelse. – Om författarens person samt
om platsen och tidpunkten för författandet kunna ej
bestämda uppgifter lemnas. Sannolikt är evangeliet
ej af aposteln Matteus’ egen hand affattadt, men
hvilar dock på säker apostolisk grund. Den äldsta
kyrkans tradition betygar enstämmigt, att aposteln
författat en evangelisk skrift på hebreiska (jfr
Markus’ evangelium. Den der omnämnda, af Papias
intygade, Matteus’ samling af Jesu tal innehöll
sannolikt äfven historiskt stoff, men är för öfrigt
näppeligen identisk med det s. k. Hebréer-evangeliet)
eller, rättare, arameiska, det språk, som talades
i Palestina på Jesu och hans apostlars tid. Det
oaktadt uttalar den aldrig det ringaste tvifvel om det
grekiska (kanoniska) evangeliets äkthet. På frågan
om evangeliets tillkomst har en ofantlig fond af
kritiskt skarpsinne och lärdt arbete nedlagts. Såsom
den sannolikaste, visserligen ej fullständiga,
lösningen må följande framställas. Från apostelns
arameiska original eller kanske snarare från en med
detta nära öfverensstämmande, likaledes arameisk
bearbetning är vårt kanoniska Matteus’ evangelium
öfversatt till grekiska språket, hvarjämte den okände
öfversättaren begagnat dels en för alla synoptikerna
till grund liggande evangelisk urskrift, dels den
muntliga traditionen. G. R-l.
Mattgräs. Se Lummerslägtet.
Matthaeus Parisiensis (M. från Paris), Eng. Matthew
of Paris, engelsk krönikeskrifvare i 13:de årh., hade
sannolikt någon tid vistats vid universitetet i Paris
och deraf fått sitt tillnamn. Från år 1217 var han
munk i S:t Albans benediktin-kloster (i grefskapet
Hertford). Den märkligaste kända tilldragelsen i hans
lif inträffade 1248, då han utförde en beskickning
till Holmens benediktin-kloster vid Trondhjem och
var borta i mer än ett helt år. Han var personligen
känd och värderad af Henrik III samt har lemnat
efterverlden vigtiga upplysningar till denne konungs
historia. M. dog 1259. Hans Historia major, äfven
kallad Chronica majora (bästa uppl. af H. R. Luard,
5 bd 1872–80), är en förbättring och fortsättning till
år 1259 af en verldshistorien behandlande krönika,
som påbörjades och fullföljdes till 1189 af Johannes
de Cella (abbot i S:t Albans kloster 1195–1214) samt
fortsattes till 1235 af Roger af Wendover, hvilken
länge gällde såsom ensam författare af »Flores
historiarum», såsom detta arbete äfven kallas i
sin äldre form. En annan af M:s krönikor, Historia
minor l. Historia anglorum (utg. af Sir Fr. Madden
1866–69), är hufvudsakligen endast ett sammandrag
af det förstnämnda arbetets innehåll i hvad som rör
England. Såsom historieskrifvare är M. i allmänhet
väl underrättad och är ingalunda partiskt klerikal,
utan fäller sjelfständiga omdömen. Han har en lifligt
beskrifvande stil.
Mattheson, Johann, tysk musikskriftställare,
f. i Hamburg 1681, d. derstädes 1764, fick
undervisning i komposition af Jakob Prätorius. På
operan i Hamburg uppträdde han (1697–1705)
såsom sångare, t. o. m. (1699 i operan Plejaden)
såsom operakompositör, sångare och dirigent
i en person. 1715 blef han musikdirektör och
kanonikus vid Hamburgs domkyrka, men måste 1728
lemna direktörstjensten på grund af döfhet. M:s
kompositioner äro glömda, men hans skrifter äro af
den största vigt, dels för kännedomen om den tidens
musikhistoria, dels emedan han med skärpa, humor
och frimodighet bidrog att framhålla det moderna
harmonisystemet och undanrödja lemningarna af
den gamla solmisationen och kyrkotonarterna. Hans
produktionsförmåga var ofantlig. Han utgaf 88
kompositioner (operor, oratorier, kantater,
sviter, sonater etc.) samt nära 30 större och
mindre teoretiska arbeten, bland hvilka må nämnas
Das neueröffnete orchester (1713), Das beschützte
orchester (1717), Das forschende orchester (1721),
Critica musica (1722), Der musikalische patriot (1728),
Kern melodischer wissenschaft (1737), Der vollkommene
kapellmeister (1739), Grundlagen einer ehrenpforte
(1740) och G. F. Händels lebensbeschreibung (1761).
A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
