Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Materia, materie, egentl. urämne; ämne; innehåll; filos. - Material, ämne, hvaraf någonting förfärdigas - Materialförråd, förv. Se Förråd - Materialia, språkv., kallas sådana substantiv, som beteckna ett visst ämne, mätbart eller vägbart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvalitet hafva meningarna varit delade. Några vilja
reducera all faktiskt förefintlig qvalitativ
olikhet emellan de olika slagen af materia till en
qvantitativ olikhet eller något dermed jämförligt,
t. ex. olika grader af täthet, molekylernas olika
form och läge m. m. Andra deremot antaga tillvaron af
ursprungliga qvalitativa olikheter. – Genom en analys
af materien såsom sådan finner man ingenting annat
än en mångfald af bestämningar. Hvad det egentligen
är, som eger dessa bestämningar, sjelfva materiens
väsende, finner man deremot på den vägen icke,
en omständighet, som ledt flere af dem, hvilka ej
velat erkänna tillvaron af någon annan ursprunglig
verklighet än materien, till skepticism. Redan
härigenom, likasom genom sin gränslöshet, oändliga
delbarhet och relativa passivitet visar materien sin
relativitet, d. v. s. sin egenskap att ej utgöra
den sanna och ursprungliga verkligheten. För den
idealistiska filosofien är materien ett fenomen i och
för menniskan. Den är här en produkt af menniskans
föreställningsförmåga, hvilken enligt sina lagar
måste gifva det i de omedelbara sinnesförnimmelserna
gifna innehållet denna form för att dymedelst kunna
fatta det med någon grad af medvetenhet. För sinnena
gifves ingen materia, endast sensationer, låt vara
sensationer, ur hvilka föreställningsförmågan kan
dana materiella ting. För tanken finnes ej häller
någon materia, endast tankar, låt vara tankar
om materien och de materiella tingen. Blott för
föreställningen är materien till, följaktligen
för en viss förnimmelseform hos menniskan; och
materien är sjelf ingenting annat än ett slag af
menskliga förnimmelser, och visserligen ett slag
af sådana, i hvilka menniskan ej kan tränga fram
till väsendet. Sitt sammanhang med väsendet röjer
hon enligt denna uppfattning deruti att hon är en
förutsättning för det lif, som i henne framträder,
och i hvilket idealismen ser ett sannare uttryck för
detta väsende. Helt och hållet liflös kan materien ej
häller någonsin vara, och om man indelar henne i den
lefvande och den liflösa, afser denna indelning blott
lifvets tydligare eller mindre tydliga framträdande.
L. H. Å.
Material (plur. materialier, af Lat. materia,
se d. o.), ämne, hvaraf någonting förfärdigas;
de ämnen, som ingå i en byggnads sammansättning; de
anteckningar och öfriga källor, som äro behöfliga vid
författandet af en skrift, ett tal e. d.; tillbehör,
yttre hjelpmedel (t. ex. skrifmaterialier). Jfr
Materiel. – I filosofisk mening betyder »material»
det, på hvilket en verksamhet är riktad, och som
följaktligen genom verksamheten omdanas eller
får en förändrad form. Grunden till denna nya
form är då tydligen att söka ej hos materialet,
utan hos det väsende, som utöfvar verksamheten,
och finnes hos detta potentielt gifvet för
att genom verksamheten öfvergå till aktualitet
(förverkligas). Denna aktualitet är då verksamhetens
ändamål och tillika dess norm, eller dess lag,
ehuru visserligen verksamheten i vissa afseenden
måste bestämmas af materialets natur. Så t. ex. om en
snickare förfärdigar ett bord, är materialet för hans
verksamhet tydligen virket. Men grunden till
verksamheten, följaktligen ock till de förändringar han
hos virket åstadkommer, ligger hos honom sjelf,
nämligen innerst i hans afsigt att förfärdiga
bordet. Föreställningen om det förfärdigade bordet
är äfven det, som i hans verksamhet leder honom,
och det, till hvars förverkligande denna verksamhet
alltjämt syftar. Men å andra sidan måste mycket
i denna verksamhet bero på materialets (virkets)
egen beskaffenhet. Vid en filosofisk undersökning af
menniskans verksamhet och den organiska verksamheten i
allmänhet måste detta betraktelsesätt tillämpas. En
särskild vigt eger det i fråga om den praktiska
verksamheten och dess särskilda former. Dessa utgöra
ett helt af högre, eller mera inre och centrala, samt
lägre, eller mera yttre och periferiska, sferer. Den
verksamhet, som utgår från en sådan sfer, har till
sitt omedelbara material den närmast yttre och genom
denna medelbarligen äfven de i förhållande till
denna yttre. Så t. ex. har den förnuftiga viljan (se
Förnuft) till sitt material den sinliga viljan, denna
i sin ordning de sinliga begären, dessa drifterna
o. s. v. Härigenom kommer menniskans hela lif att
utgöra ett organiskt eller välordnadt helt; och endast
om förhållandet fattas på nu angifna sätt, kan dess
organiska karakter fasthållas, hvilket tydligen är
af stor vigt, icke minst i etiskt afseende. Vill man
fullständigt betrakta en sådan art af verksamhet,
måste man då tydligen äfven se den ur materialets
eller – hvilket tydligen blir alldeles detsamma –
utförandets synpunkt. Man måste göra sig reda för
den form, som den i materialet syftar att införa,
äfvensom de modifikationer sjelfva verksamheten
i och genom dettas beskaffenhet undergår. Den
s. k. speciella etiken bör väsentligen ses ur den
synpunkten att den har till uppgift att fylla detta
behof. – En fullständig undersökning af materialet
för menniskans viljeverksamhet gifver emellertid
vid handen, att detta ingalunda utgöres uteslutande
af menniskans egna sinliga krafter. Menniskan står
ock i personliga förhållanden till andra, hvilka
förhållanden kunna vara dels af mera yttre, dels
af mera inre art. Dessa förhållanden kan menniskan
bestämma på flere olika sätt, men hon eger pligt
att bestämma dem enligt förnuftets kraf. Denna
omständighet gifver anledning till indelningen af
den praktiska filosofien i etik, der fråga är om de
sinliga krafternas rätta ordning, rättsfilosofi,
der man utreder den förnuftiga ordningen i de
yttre personliga förhållandena, och religionslära,
der fråga är om de inre personliga förhållandenas
förnuftsenliga bestämdhet. – Materialbestämning. Se
Materiel. L. H. Å.
Materiälförråd, förv. Se Förråd.
Materialia (Lat., af materia, ämne), språkv.,
kallas sådana substantiv, som beteckna ett visst
ämne, mätbart eller vägbart, t. ex. smör, vatten,
salt, tråd. Materialia kunna som sådana ej få
någon pluralisform. Men samma ord kan uppträda än
som materiale, än som vanligt appellativ, och det
kan då naturligtvis i den senare betydelsen bilda
pluralis. Så kan t. ex. vatten betyda »sjö» och i
den meningen få pluralis,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
