Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maskros ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Maskros, Taraxacum offtcinale (L.) Wigg. (Leontodon
Taraocacum L.), bot., farmak., är en genom hela
Skandinavien upp till de lägre fjälltrakterna samt för
öfrigt i största delen af norra halfklotet utbredd,
mångårig ört, som är ytterst allmän å odlade ställen,
gräsplaner o. s. v., samt utgör i våra trädgårdar ett
af de allra svåraste »ogräs». Roten är såsom äldre
månghöfdad, vanligen enkel, mera sällan grenig och
når en längd af 10–15 cm., stundom något deröfver,
samt är besatt med rottrådar. Hon är försedd med
en på ytan gulbrun, tjock, inuti hvit och lucker
mjölksaftrik bark, som omgifver en smal, cylindrisk
ved, hvilken äfven efter torkning bibehåller sin gula
färg. Från rothalsen utvecklas en platt utbredd rosett
af bakvändt fliksågade eller parflikiga blad, med
olikstora fliktänder. Bladen variera dock på sumpiga
lokaler med nästan hela kanter (varieteten palustris)
eller blifva på mycket torra grusbackar parklufna,
med smala, jämnbreda flikar. Mellan bladen utväxa
enkla, cylindriska, glatta, ihåliga, mjölksaftförande
blomskaft, hvart och ett uppbärande en ensam blomkorg,
omgifven af en holk, bildad af en nästan enkel rad,
jämnhöga, vid basen sammanhängande fjäll, samt försedd
med en ytterholk eller ett hylle af mer eller mindre
nedböjda, kortare fjäll i flere rader. Blommorna
äro alla tunglika, längre än holken, klart gula och
tvåkönade (nat. fam. Synanthereae Juss., kl. Syngenesia
L.). Frukterna äro platt-tryckta »skalfrukter»,
som äro bredast straxt ofvan midten, med upphöjda
strimmor, hvilka upptill äro fintaggiga. På
hvarje frukt sitter en ombildning af blomfodret
i form af en tämligen långskaftad pensel af något
sträfva hår, hvilka vid mognaden i torrt väder äro
utspärrade. Samlingen af dessa fruktpenslar bildar
liksom ett prydligt genombrutet klot, der penselhåren
stödja hvarandra. Frukterna lossas lätt af minsta
vindfläkt från det kullriga, glatta fästet och
spridas med luftströmmen, hvarför folkhumorn kallar
dessa fruktklot »kavaljersparoller». Blomkorgarna –
som framkomma från början af April till slutet af
Okt. eller under ännu längre tid, om temperaturen
tillåter – öppna sig under högsommaren, i fall vädret
är torrt, kl. omkr. 6 på morgonen och sluta sig mellan
kl. 5 och 6 e. m. Under sensommaren äro de öppna blott
mellan kl. 9 f. m. och 2 e. m. I regnväder förblifva
de slutna. När blommorna genom besök af bin och mindre
humlor blifvit befruktade, hvilket vanligen sker inom
ett par dagar, böjes blomkorgskaftet bågformigt ned,
hvarvid den slutna blomsamlingen böjes upprätt från
marken, och sedan frukterna efter ytterligare några
få dagar mognat, lyftes fruktsamlingen åter i höjden
på de då å nyo upprätta skaften, så att frukterna må
kunna gripas af vinden och kringspridas. – Maskrosen
var sannolikt redan i forntiden använd som läkemedel;
med säkerhet begagnades hon af araberna och européerna
under medeltiden. Dess läkedomskraft ligger i den
ymniga, hvita mjölksaft, som genomdrager växtens alla
delar och innehåller bitterämnet taraxacin, socker,
inulin, en riklig mängd af kali- och kalksalter samt dessutom
harts, kautsjuk, taraxacerin m. m. Beståndsdelarnas
mängd vexlar efter årstiden och jordmånen. Om våren är
mjölksaften ymnigare och saltrikare samt innehåller
mindre af bitterämnet. Man använder då den färska
örten till beredande (genom stark pressning) af
s. k. »grönsaft», hvilken, vanligen blandad med några
andra färska växtsafter, drickes i 2–3 doser af 50
till 100–150 gr. på fastande mage, hälst under rörelse
i fria luften. En sådan »grönsaftkur» verkar enligt
regeln lösande på tarmkanalen och anses befordra
ämnesomsättningen i kroppen samt således vara, såsom
det heter, »blodrenande». Med fördel har dylik kur
användts i kroniska magkatarrer, lefverlidanden
af funktionell natur o. s. v. En »grönsaftkur» bör
fortsättas en längre tid. Frampå sommaren ökas mängden
af taraxacinet, hvarför grönsaften då genom verkan
af detta bitterämne är mera »magstärkande», hvaremot
saften om våren är mera »lösande». Rot af maskros
vuxen i fet jord är sockerrikare än den, som vuxit i
magrare mark. I svenska farmakopén finnes upptaget
maskrosextrakt, Extractum Taraxaci, som skall
beredas om våren genom afdunstning af den ur färska
örten och roten utpressade saften. Den officinella
torkade roten skall deremot insamlas på hösten. Torkad
maskrosrot har mörkbrun färg å den skrynkliga
ytterbarken, och innanbarken är sönderdelad i från
hvarandra lätt skiljbara koncentriska skifvor. Den
torra roten angripes gerna af insektlarver och är
i viss mån hygroskopisk, hvarför hon måste väl
skyddas och förvaras på torrt ställe. Torr maskrosrot
användes till dekokt, som förr ofta begagnades
under och efter gulsot samt mot trög afföring.
O. T. S.
Masksjukdom, masksot, helminthiasis, med.,
sjukdom, som beror på tillvaron af mask inuti
menniskokroppen. De flesta inelfsmaskar förekomma
i tarmkanalen, såsom binnikemaskar, spolmaskar och
springmaskar, men maskar träffas äfven i andra
organ, t. ex. distomum i lefvern, strongylus i
njurarna, blåsmaskar i hjernan, trikiner i musklerna
o. s. v. Det är klart, att hvarje särskildt maskslägte
framkallar en särskild form af sjukdom, beroende på
maskens natur, stället för dess förekomst m. m. I
allmänhet är det dock svårt att uppställa säkra tecken
för hvarje särskild form af masksjukdom. Binnikemasken
(se d. o.) t. ex. kan förekomma utan att störa
välbefinnandet. Merendels ger den sig dock på
något sätt tillkänna, såsom genom koliksmärtor,
digestionsrubbningar, trötthet, mattighet, störd
sömn, ojämn afföring (än förstoppning, än diarré),
stundom äckel eller kräkning och salivering. Ett
bland de mest karakteristiska tecken på förekomst
af binnikemask är en tidtals påkommande omotiverad
hunger, som kan tvinga patienten att gå upp midt
i natten och äta, fastän han intagit en stadig
aftonmåltid. Smärtor i maggropen framkallas lätt
genom vissa födoämnen, som masken afskyr, t. ex. sill,
lök, salt skinka, skarpa kryddor, hvaremot mjölkmat
och slemmiga soppor verka lugnande. Vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
