Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marokko ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Saltlagren voro bekanta redan för romarna, men
upptäcktes å nyo 1791.
Maros-Vásárhely [-råsj -helj], hufvudstad i
siebenbürgska komitatet Maros-Torda, vid floden Maros
och östra Ungerns jernväg. 14,883 innev. (1880). Säte
för Siebenbürgens appellationsdomstol.
Marot [-rå], Clément, fransk skald, föddes i Cahors
1495. Fadern, Jean Desmarets (f. 1463, d. 1523),
hade antagit namnet M. och gjort det kändt genom
åtskilliga skaldestycken, då han blef anställd
som »poëte et escrivain» hos hertiginnan Anna af
Bretagne. Vid furstinnans förmälning med Ludvig XII
var han henne följaktig till det franska hofvet och
tillvann sig konungens synnerliga förtroende. Clément
var af sin fader bestämd för den juridiska banan, men
i saknad af nödig tillsyn och ledning greps han af en
oemotståndlig lust att lefva ett oberoende lif. En tid
tillhörde han det beryktade sällskapet »les Enfants
sans souci», som genom offentliga föreställningar af
s. k. sotties hänryckte allmänheten. När han hunnit
ledsna vid denna verksamhet, beslöt han sig för att
blifva krigare. Han antog tjenst som page hos en
förmögen och inflytelserik man, Nicolas de Neufville,
herre till Villeroy. Denne fattade vänskap för honom
och uppmuntrade hans poetiska anlag, hvilka sedermera
beredde honom förmånen att blifva anställd som
kammartjenare hos hertiginnan Margareta af Alençon
(1518). Han hade alla egenskaper, som erfordrades
för att göra lycka vid Frans I:s hof. Monarken fann
sjelf nöje i hans umgänge och tog honom med på sina
färder. Sålunda befann skalden sig i konungens följe
under fälttåget till Italien, der han i slaget vid
Pavia (1525) blef sårad och tillfångatagen. Efter
sin återkomst till Frankrike belönades han med en
anställning vid konungens hof (1526). Emellertid
hade reformationens nya läror vunnit anhängare inom
de högre kretsarna. M. anslöt sig äfven till dem,
men det dröjde ej länge, förrän han blef anklagad
för kätteri och kastad i fängelse. Sedan han på
konungens befallning blifvit frigifven, 1527, var
han icke försigtigare. Han umgicks förtroligt med
de reformerte, och så utbröt ovädret å nyo öfver
honom (1535). Hans böcker och papper blefvo tagna i
beslag. Sjelf undkom han till Béarn, der han anhöll
om skydd hos hertiginnan Margareta, då förmäld med
konungen af Navarra. Snart fann han det likväl rådligt
att söka en annan tillflyktsort, i Ferrara (s. å.),
hos hertiginnan Renée af Frankrike, som hyllade
Calvins reformatoriska sträfvanden. Men utvisad af
hertigen, måste han fly till Venezia (1536), hvarest
han slutligen af konung Frans erhöll tillstånd
att återvända till Frankrike, mot förbindelse att
högtidligen afsvärja den nya läran. Under tiden hade
antalet af hans ovänner icke minskats. M. lyckades
visserligen tvinga till tystnad sina medtäflare inom
skaldekonsten, men för sina teologiska motståndare
skulle han duka under. Hans öfversättning af ett
trettiotal af Davids psalmer blef en anledning till
ny anklagelse. Öfversättningen förklarades vara
kättersk, och för att undgå straff gick skalden ännu
en gång i landsflykt. Han hoppades finna en fristad
i Genève (1543), men Calvins stränga sedelära var
oförenlig med hans lefnadsvanor. Kort derefter
flyttade han derför till Turin, hvarest han 1544
afled i fattiga omständigheter. Han öfverlefdes af
en son, Michel M. (f. omkr. 1520), som bl. a. skref
till drottning Margaretas af Navarra ära några
skaldestycken, utan varaktig betydelse.
Det första af »maistre Clément» författade
poemet är en allegorisk framställning af konsten
att älska, under benämning Le temple de Cupido.
Men först sedan han vunnit anställning vid
hofvet, kom hans diktning till full utveckling,
icke minst under inflytande af den snillrika
Margareta af Alençon, hvilken han egnade en
vördnadsfull beundran. Ett annat föremål för
hans uppriktiga hängifvenhet var, som naturligt,
Frans I. Åt dem bägge skref han de yppersta af
sina skaldestycken. För öfrigt besjöng han, såsom
det anstod en hofskald, alla vigtigare händelser,
som vidrörde den kungliga familjen eller hofvet.
Dervid underlät han dock ej att äfven föreviga sina
egna lefnadsöden. Allt detta gaf honom tillfälle
att författa en mängd elegier, epistlar, ballader,
epigram m. m. För hans skaplynne lämpade sig
bäst de diktarter, som lemnade fritt spelrum åt hans
outtömliga skämt. Till hans mästerverk höra derför
också de poetiska brefven och de satiriska
skaldestyckena. I saftiga färger framställer han
bl. a. bilden af en otrogen älskarinna eller
en okunnig läkare eller en misslyckad skald eller
religionens och rättvisans tolkare. Han skonade
således icke dem, som hade förbittrat hans lif.
Men han viste äfven till hvem han i farans stund
skulle hän vända sig; och då skildrar han
till och med i mörka drag sin nöd. Mindre
märkliga äro hans klagodikter. Skalden,
som så mycket sysslat med kärlek, förmådde
icke gifva åt dessa sånger den sanna prägeln af
en varm och stämningsfull ingifvelse. Med få
undantag, och sådana äro Élégies IV, VIII. XV, XVI,
andas de en sinlighet, som här och der framskymtar
i hans skaldeverk, särskildt i hans Chansons och
Rondeaux, i hvilka ett grofkornigt språk alltför
tydligt förråder hans epikureiska verldsåskådning.
Förklarligt är, att de djupa och fromma känslor,
som skapat Davids psalmer, icke skulle finna
genklang i hans själ. Han misslyckades derför i sin
öfversättning af dessa andliga sånger, under det
att hans efterbildningar af några latinska
författare, såsom Virgilius, Ovidius och Martialis,
icke voro utan betydelse. M:s poem utmärka sig
genom osökt behag och naturlig qvickhet; hans språk
är enkelt, ledigt och korrekt. Hans Oeuvres
complètes äro utgifna af bl. a. Georges
Guiffrey (1876 o. f.). – Jfr »Notices biographiques
sur les trois Marot par G. Colletet, publiées par
Georges Guiffrey» (1871). J. M-r.
Maroto, Rafael, spansk karlistgeneral, f. 1785,
d. i Chile 1847, slöt sig till pretendenten don Carlos
(»Karl V») och blef sommaren 1838 öfverbefälhafvare
öfver dennes samtliga stridskrafter. M. fann dock
efter någon tid allt motstånd mot regentinnan Maria
Kristinas trupper vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
