Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria Stuart ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strickland: »Life of Mary, queen of Scots» (1864),
Svedelius: »Maria Stuart och Elisabeth» (i »Smärre
skrifter», 1872–77), Flandre: »History of Mary Stuart»
(1874; ett ur katolsk synpunkt gjordt försök till
»ehrenrettung»), Gaedecke: »Maria Stuart» (1879),
Sepp: »Die kassettenbriefe Maria Stuarts» (1882)
och Gerdes: »Gesch. der königin Maria Stuart»
(1885). I »Unsere zeit» (1885) finnes en uppsats
öfver den nyaste Maria-Stuart-literaturen.
J. Fr. N.
Maria-Taferl, vallfartsort i Nedre Österrike, vid
Donau, med en 1661 byggd vallfartskyrka.
Maria Teresia, romerske kejsaren Frans I:s gemål,
drottning af Böhmen och Ungern, ärkehertiginna af
Österrike, äldsta dotter till kejsar Karl VI, föddes i
Wien d. 13 Maj 1717. Vid 19 års ålder (1736) förmäldes
hon med hertig Frans Stefan af Lothringen, och vid
sin faders död, 1740, öfvertog hon i kraft af 1713 års
tronföljdsordning, den s. k. pragmatiska sanktionen,
styrelsen af de österrikiska arflanden. Inom kort såg
den unga, i regeringsärenden föga invigda furstinnan
sig omgifven af faror, som hotade det habsburgska
väldet med undergång. Den unge Fredrik II i Preussen
ville annektera Schlesien och började för den skull
det s. k. första schlesiska kriget (1740). Kurfursten
Karl Albert af Bajern (se Karl, romerska kejsare 7)
gjorde såsom ättling af kejsar Ferdinand I anspråk
på hela det österrikiska arfvet. Frankrike önskade
rycka kejsarekronan från habsburgska huset och stycka
österrikiska monarkien samt slöt i detta syfte förbund
med Preussen, Sachsen, Bajern och Spanien. Sjelf hade
M. T. snart sagdt intet att lita sig till: endast
ett svagt understöd var att vänta från England, den
österrikiska hären var på grund af föregående krig,
sjukdomar och dålig administration försvagad och
modlös, och finanserna befunno sig i ett bedröfligt
skick. Men M. T. förlorade icke modet, och hon förstod
äfven att hos alla, med hvilka hon kom i beröring,
ingjuta sin egen tillförsigt och förtröstan på hennes
rättvisa sak. Tack vare sin egen herskareförmåga,
ungrarnas uppoffrande trohet och fiendernas inbördes
oenighet lyckades hon också, rädda den österrikiska
monarkien och med uppoffring af Schlesien och några
andra områden 1748 genom freden i Aachen bringa det
vidtutseende s. k. österrikiska tronföljdskriget
till slut. Redan tidigt visade M. T. prof på snabb
uppfattning, skarpt omdöme och stor lätthet att
uttrycka sig. Under de första regeringsårens hårda
pröfningar mognade den unga furstinnan och utvecklade
sig hastigt till en af den nyare tidens utmärktaste
regenter. Alla hennes handlingar buro prägeln af
innerlig fosterlandskärlek och djup gudsfruktan. De
lägre ståndens ställning sökte hon höja genom
näringarnas upphjelpande, hofveriskyldighetens
minskande och upphäfvandet af lifegenskapen i de
tyska provinserna. Skol- och undervisningsväsendet
förbättrades; reformer genomfördes i rättskipningen
och strafflagstiftningen. Förvaltningen förenklades,
och armén ombildades. Ehuru rättrogen katolik, gaf
M. T. dock aldrig vika
för påfvemaktens öfvergrepp. Hon upphäfde jesuit-orden
i Österrike samt afskaffade kyrkornas och klostrens
asylrätt äfvensom inqvisitionen i Milano. Äran af
alla dessa reformer på olika områden tillkommer i
främsta rummet M. T. Väl hade hon antagit sin gemål,
den 1745 till romersk-tysk kejsare valde Frans I, och
efter hans död, 1765, sin son Josef II till medregent,
men hon var mån om makten och lemnade sina medregenter
mycket litet inflytande på regeringen. I allt sitt
görande och låtande iakttog hon varsamhet och måtta. I
pligttrohet, uppriktighet och sanningskärlek ville
hon vara en föresyn för sitt folk. Också hafva få
regenter varit så älskade som hon. – M. T:s yttre
politik gick efter tronföljdskrigets slut ut på
att återförvärfva Schlesien, och med biträde af
sin utmärkte statskansler, furst Kaunitz, lyckades
hon knyta förbund med Frankrike emot Fredrik II i
Preussen, ett förbund, till hvilket sedermera äfven
Sverige och några andra makter slöto sig. Då Fredrik
erhöll underrättelse om M. T:s afsigter, ansåg han
det vara bättre att förekomma än förekommas, skred
sjelf till angrepp (Aug. 1756) och inledde sålunda det
s. k. sjuåriga kriget, som nödgade M. T. att uppgifva
sina planer på Schlesiens återvinning och sluta fred
i Hubertsburg, 1763. Under den återstående delen af
sin regering förde M. T. en öfvervägande fredlig
politik. Af sin son förmåddes hon dock att efter
bajerska kurfurstehusets utslocknande på manslinien
(1777) göra anspråk på vissa delar af Bajern, och
derigenom invecklades hon ännu en gång med Fredrik
II i ett krig, det s. k. bajerska tronföljdskriget,
som dock blef af kort varaktighet. En fläck på
M. T:s minne är hennes delaktighet i Polens
första delning (1772). – M. T. afled d. 29
Nov. 1780. I sitt äktenskap hade hon fyra söner
och sex döttrar. Af sönerna blefvo de två äldste,
Josef (f. 1741) och Leopold (f. 1747), hvar i sin
ordning kejsare, Ferdinand (f. 1754, d. 1806) blef
hertig af Modena, och Maximilian (f. 1756, d. 1801)
var den siste kurfursten af Köln. Bland döttrarna
märkas Maria Karolina, drottning af Neapel, och
Maria Antoinetta, drottning af Frankrike. Jfr von
Arneth: »Geschichte Maria Theresia’s» (1863–79).
V. K-r.
Maria-Teresia-orden, österrikisk militärorden,
stiftad af kejsarinnan Maria Teresia d. 18 Juni
1757, till åminnelse af det sagde dag utkämpade
slaget vid Kolin. Orden förlänas åt officerare (utan
afseende på religion, rang eller härkomst) för någon
synnerligen modig bragd eller för kloka råd, som de
sjelfva i striden hjelpt att utföra. Stormästare är
österrikiske kejsaren. Orden har 3 klasser: storkors,
kommendörer och riddare. Innehafvarna kunna göra
anspråk på friherre-diplom. Ett stort antal årliga
pensioner finnes för deras räkning, och efter deras
död få enkorna uppbära halfva pensionen. Ordenstecknet
är ett gyllene, hvit-emaljeradt fyrarmadt kors,
infattadt i guld och med en rund midtsköld, på hvilken
synes österrikiska vapnet med omskriften Fortitudini
(Åt tapperheten), medan sköldens frånsida bär inom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
