Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mardefeld ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rococon. Många af hans bilder finnas graverade af Haid,
Kilian, Mäyr, Probst. Sornique, Tanjé, Vogel m. fl.
-rn.
Mareflundra, Pleuronectes cynoglossus L., zool., en
till flundrefamiljen hörande fiskart, som skiljer sig
från sin samslägting den vanliga flundran, Pl. flesus,
genom frånvaro af taggiga knölar på sidolinien samt
vid basen af rygg- och analfenorna. Munöppningen
är liten. På blindsidan förekomma några stora
gropar. Färgen är rödbrun, gående i grått, med
olivegrön anstrykning. Bröstfenorna hafva svart spets
(Pl. nigromanus Miss.); äfven öfriga fenor äro stundom
svartkantade. Mareflundran förekommer i Nordsjön och
Kattegatt, men icke i Östersjön. Hon är allestädes
tämligen sällsynt och fångas blott enstaka bland
andra flundror. Minst sällsynt synes hon vara vid
Skagen och Jyllands östkust samt omkring Kullen,
mera sällsynt vid bohuslänska kusten. I Norge är
hon anträffad endast i Kristianiafjorden och vid
Kristiansund samt vid Hvalöarna. Vid skotska kusten
träffas hon, ehuru ej talrikt, under våren. I England
är hon mera sällsynt. Lektiden anses inträffa i slutet
af Juli eller i Augusti. R. L.
Mareld (af Fornsv. mar, haf), hafvets fosforescens
l. lysande, är ett fosforescerande ljus, som visar sig
om natten i hafsvattnet. Det uppträder oftast i form
af lysande punkter, skifvor, kulor eller strimmor,
men äfven någon gång såsom ett öfver stora sträckor
af hafsytan utbredt sken. Fosforescensen visar sig
företrädesvis i skummet på hafsböljornas toppar,
i det vågsvall, som uppväckes af en flock tumlande
delfiner eller snabbt ilande fiskar, i fartygens
kölvatten och i de vattendroppar, som nedfalla från
roddarnas upplyftade åror. Då Cook en afton i Oktober
1772 på höjden af Goda-Hoppsudden var vittne till ett
praktfullt skådespel af detta slag, lät han upphemta
flere ämbar med hafsvatten och fann deri en ansenlig
mängd smådjur af geléartad konsistens. Numera vet man,
att fenomenet härleder sig från lefvande organismer,
de flesta mikroskopiskt små, hvilka på samma sätt
som lysmasken och de i sydligare land så allmänna
lysflugorna, utsända ett fosforescerande ljus. Sådana
smådjur träffas ej endast på ytan, utan äfven på
djupet. Denna omständighet har gifvit anledning
till den förmodan att hafvet allestädes på de djup,
dit solstrålarna ej förmå nedtränga, belyses af
fosforescerande smådjur i oändlig mängd och att
således de på hafvets botten och vid dess större
djup lefvande organismerna derigenom erhålla full
ersättning för det bristande dagsljuset. Zoologerna
äro dock ej ense i denna fråga. – De i hafvet
förekommande lysdjuren tillhöra i allmänhet de lägsta
djurklasserna, maskarna, kräftdjuren, molluskerna,
men de flesta utgöras af akalefer, den grupp af
hafsdjur, till hvilka maneterna höra. Vid Sveriges
vestkust härleder sig hafvets fosforescens oftast
från ett litet mikroskopiskt djur af klotrund form,
som benämnes Noctiluca miliaris och förekommer
i oändlig myckenhet i hafsvattnet. Hos de flesta
lysdjur framträder fosforescensen, endast då de på
något sätt retas. Berör man t. ex. Pelagia
noctiluca på midten af hennes kupiga skifva, så flyger
ett grönaktigt sken i snabba vågor derifrån nedåt
armarna; griper man henne med handen, blir skenet
starkare. Fullkomligt genomskinliga akalefer,
tillhörande slägtet Beroë, lefva vid hafsytan och
simma förmedelst flimmerskifvor, ställda liksom
meridianerna på en jordglob i 8 rader på deras
kroppsyta. Vid beröring eller retning lysa dessa
meridianer så starkt, att man vid deras sken kan
läsa tryckta bokstäfver. Pyrosoma, ett slägte af
tunikaternas klass, bilda kolonier, som intaga stora
sträckor af hafsytan och gifva ifrån sig ett mildt
blåaktigt sken, när de träffas af någon rörelse i
vattnet. Ljusets färg är hos somliga arter af detta
slägte konstant azurblå; hos andra vexlar den från
rödt till orange, grönt och slutligen ultramarint. –
Pholas är en art hafsmussla, som borrar sig hålor
i strandklipporna. Den förekommer i stor mängd vid
Italiens kuster och har, såsom redan de gamle romarna
kände, egenskapen att lysa. Dessa djur omgifva sig
med skyar af ett lysande ämne, som öfverflyttas
på handen, när man vidrör dem. – Redan Aristoteles
talar om lysande fiskar, och väl bekant är, att döda
fiskar fosforescera. Endast om en art, en haj (Squalus
fulgens), vet man med någon visshet, att den lyser
lefvande genom en egendomlig afsöndring från huden.
R. R.
Mare liberum, Lat., »fritt haf». Se Mare clausum.
Mare magnum (Lat., »stora hafvet»), samtida benämning
på den synnerligen vidlyftiga bulla, som påfven
Johannes XXIII d. 1 Maj 1413 utfärdade, och som
innehåller privilegier och stadgar för Vadstena
och öfriga birgittinkloster. Denna urkund finnes
numera i behåll endast i en afskrift af påfven
Martin V:s konfirmation, dat. d. 7 April 1419,
i hvars rubrik privilegiebullan redan kallas
»Mare magnum». Handlingen, som i tryck upptager 26
qvartsidor, är på grund af sin utförlighet en bland
de allra vigtigaste för historien om birgittinorden.
Maremmer (Ital. Maremme, af Lat. maritima, belägen vid
hafvet), sumpiga och osunda trakter vid hafskusten
uti Italien, särskildt den af malaria hemsökta,
illa beryktade kuststräckan vid Medelhafvet från
floden Cecinas mynning till trakten af Orbetello: den
toskanska maremman, hvilken omfattar 3,200 qvkm.,
hvaraf dock endast 1/4 utgör kärrmark. I forntiden
var denna trakt tätt bebyggd och genomskars af
Via AEmilia Scauri. Under somrarna öfvergafs den
dock af de förmögne på grund af sina febrar. Under
medeltiden blef trakten alltmer öde och slutligen en
folktom skogsmark. Orsaken till denna ödeläggelse var
uteslutande malarian, som härjar från Juni till midten
af Sept. och har sin förnämsta grund i den under
århundradenas lopp fortgående kärrbildningen. Från
storhertig Leopold I:s tid (senare hälften af
1700-talet) har man med framgång sökt bekämpa det
onda dels genom uppdämning af floderna och utfyllning
af träsken, dels genom kolonisation medelst jordens
styckning. De feberfria ställena hafva betydligt
ökats, såväl vid hafvet (kring Orbetello, Piombino,
San Stefano) som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
