Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mardefeld ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemna sin post, men ansågs omistlig och rappellerades
först 1728. Död i Pommern d. 6 Dec. 1729.
4. Mardefeld, Axel von, friherre, preussisk diplomat,
den föregåendes brorson, son af M. 2, f. 1691 (1692?),
var preussisk kammarjunkare och bosatt i Pommern,
då han 1723 utsågs till sin farbroders medhjelpare
(»adlatus») på sändebudsposten i Petersburg. Han
efterträdde 1728 denne samt egde, i synnerhet under
kejsarinnan Elisabets tidigare regeringsår, stort
inflytande hos ryska hofvet. 1746 lemnade han på
ryska regeringens begäran sin mission, blef 1747
andre kabinettsminister och afled d. 8 Dec. 1748.
Mardin, stad i turkiska Kurdistan, vilajetet Diarbekr,
omkr. 100 km. s. ö. om staden Diarbekr, ligger
terrassformigt på södra sidan af ett berg, hvars topp
bär ruinerna af borgen Kal’ah Sjubba (Lat. Maride,
Marde), som ända från romarnas tid spelat en vigtig
rol i denna trakts historia. Innevånarnas antal är
15–18 tusen, deraf flere hundra kristna af olika
bekännelser.
Mardonios, fornpersisk storman och härförare, son
af Gobryas och förmäld med konung Dareios Hystaspes’
dotter Artazostra. Hans beslutsamma uppträdande
förskaffade honom redan såsom ung konung Dareios’
förtroende. I den maktpåliggande anställningen såsom
styresman öfver Mindre Asiens vestra kustprovinser
och de der liggande, kort förut å nyo underkufvade
joniska städerna följde han en helt annan politik än
hans företrädare Artafernes, det joniska upprorets
betvingare. I stället för att söka på allt sätt qväfva
och tillintetgöra den grekiska nationaliteten inom de
till storkonungens rike hörande landen var det hans
plan att låta denna nationalitet okränkt bestå och
utveckla sig såsom ett sjelfständigt element inom
det persiska riket. I sådant syfte afskaffade han
de af Artafernes under persisk ofverhöghet tillsatte
envåldsherskarna i de grekiska städerna och återgaf
dessa deras demokratiska författningar. Tillika
ifrade M. för att underkufva äfven det egentliga
Grekland, och målet för hans ärelystnad var att såsom
storkonungens ståthållare föra spiran öfver ett af
honom sjelf skapadt grekiskt lydrike. Ett år 493
f. Kr. företaget fälttåg mot Grekland omintetgjordes
dock genom svåra stormar, hvilka vid bergsudden Athos
förstörde en god del af hans flotta, samt genom
traciska och macedonska stammars motstånd. Dessa
motgångar synas hafva rubbat Dareios’ tillit till
M., och fortsättningen af kriget lemnades i andra
händer. Men vid Xerxes’ stora härnadståg (480) var
M. åter en af öfverbefälhafvarna; och då Xerxes
efter slaget vid Salamis anträdde återtåget,
qvarlemnades M. med omkr. 300,000 man för att fullborda
Greklands eröfring. Efter att hafva öfvervintrat i
Tessalien inbröt han på våren 479 i mellersta Grekland
och ödelade för andra gången Athen. Derefter drog
han sig tillbaka till Beotien och stupade s. å. i
striden mot de förenade grekerna tid Plataiai.
A. M. A.
Mardöll. Se Mardall.
Mare, Lat., haf. – M. balticum, Östersjön:
M. britannicum, Engelska kanalen; M. hibernicum,
Irländska sjön; M. internum l. M. mediterraneum,
Medelhafvet; M. pacificum, Stilla oceanen. Se vidare
Mare clausum.
Maréchal. Se Marskalk.
Mare Clausum, Lat. (Fr. mer fermée, Eng. enclosed
sea, T. geschlossenes meer l. eigenthumsmeer),
folkr., »slutet haf», har sin motsats i mare liberum,
»fritt haf». Verldshafvens frihet från annans ego
och öfvervälde ligger i sakens natur. De kunna ej
blifva föremål för vare sig enskild persons eller
stats exklusiva egendomsrätt. Fråga kan uppstå om
vissa suveränitetsrättigheter, såsom att ålägga
vissa afgifter, reglera sjöfarten och utöfva viss
jurisdiktion. En sådan rätt har hvarje stat, på grund
af sin territorialhöghet, öfver landets vattenområden
och den del af kustvattnet, som den faktiskt kan
beherska (sjöterritorium). Ur denna mycket begränsade
rätt hafva utvecklat sig anspråk på eganderätt öfver
landet omgifvande haf i hela deras utsträckning,
ja t. o. m. herravälde öfver verldshafven. Så visar
historien huruledes Spanien och Portugal på grund af
de från dessa land utgående stora upptäcktsresorna
gjort anspråk på hvar sin del af Atlantiska oceanen,
till följd hvaraf ock påfven Alexander VI i slutet af
15:de årh. drog upp en demarkationslinie, som skulle
beräknas ett stycke v. om Azorerna, och tillerkände
Spanien den vestra delen och Portugal den östra delen
af detta verldshaf. I den mån Storbritanniens handel
och sjöfart utvecklades, gjorde detta land anspråk
på uteslutande herravälde öfver den norra delen
af detta verldshaf. Det var till vederläggande af
hvarje anspråk på herravälde öfver hafvet, som Hugo
Grotius författade sin afhandling »Mare liberum»
(först utgifven 1609), hvari han bestred hvarje
enskild makt myndighet öfver hafvet, enär detta vore
för alla lands sjöfart öppet, allas egendom. Mot denna
åsigt och till förmån för de engelska anspråken på
väldet öfver verldshandeln uppträdde John Selden
1635 med sin afhandling »Mare clausum», hvari han
sökte bevisa, att hafvet må kunna blifva föremål för
eganderätt samt att de vatten, som sköljde kusterna
af Storbritannien och Irland, vore underkastade detta
rikes suveränitet anda till nordpolen. England har
emellertid, likaväl som Spanien och Portugal, fått
nedlägga sina anspråk, och verldshafvets frihet har
blifvit en allmän folkrättslig grundsats, enligt
hvilken intet folk eger uteslutande egendomsrätt
till hafvet. Alla suveräna folk åtnjuta för sina
flaggor samma rättigheter, samma frihet, med vilkor
att de iakttaga folkrättens allmänna grundsatser. Den
relativa öfverlägsenheten af försvarskrafterna till
sjös gifver ingen stat någon företrädesrätt framför
andra. Kränkningen af dessa regler, hvarifrån den må
komma, är alltid rättsstridig och förkastlig. De
exceptionella åtgärder, som må ega rum till
öfvervakning och polis, äro ordnade genom särskilda,
fördrag. Denna hafvets frihet sträcker sig ända till
dess den enskilda statens territorialhöghet deri
gör inskränkning genom den rätt, som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
