Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maranta arundinacea L. är en i Vestindien och nordliga Syd-Amerika inhemsk mångårig ört - Maraschino ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Syd-Amerika inhemsk samt der och i Ostindien
(M. indica) m. fl. tropiska land odlad mångårig ört,
utgörande typen för en egen familj, Marantaceae
Lindl. (Cannaceae Ag.), hörande till kl. Monandria
L. Från en hvitaktig, köttig, fingertjock rotstock,
som utsänder flere liknande, men smalare grenar,
uppstiger en gaffeldelad stjelk, som når omkr. 1
m. höjd och är omgifven af plattade slidor, af
hvilka endast de nedre äro försedda med bladskifvor
af aflångt äggrund till lansettlik form, på undre
sidan mjukhåriga. De parvis sittande blommornas
yttre kalk är bägarelik, kort och tredelad; innanför
denna finnes en trattlik kalk, delad i tre hvita
flikar. Af ståndarna, som äro kronbladlika, är en
annorlunda färgad än de öfriga och bildar en nedviken
läpp. Blott en är befruktningsduglig, men äfven den
är kronbladlik och har blott en half ståndarknapp
sittande vid ena sidan. Pistillens stift är enkelt
och krökt samt uppbär ett trekantigt märke. Frukten
är ett enfröigt, nästan torrt bär. Det är af denna
örts rotstockar, som man förnämligast å Vestindiens
öar bereder handelns äkta arrowstärkelse (se
d. o.). O. T. S.
Maraschino [-skino], en fint smakande, något
tjockflytande likör, som beredes förnämligast
i Zara, Dalmatiens hufvudstad, medelst de något
bittra och syrliga bären af Cerasus Marasca Host
(»Tridentinska surkörsbärsträdet»). Af de krossade
kärnorna får likören en svag bittermandelsmak. Den
i Sverige vanliga Maraschino di Zara (Fr. Marasquin)
kallas äfven Marasca Rosoglio. Det finnes äfven en
annan liknande likör, som benämnes Rosoglio di ossa
di Marasche. O. T. S.
Maraslägtet, Dolichotis, zool., hör till familjen
piggsvinsdjur (Hystricidae) och underfamiljen marsvin
(Cavini) inom gnagarnas ordning och däggdjurens
klass. Det har tillspetsade öron, af hufvudets halfva
längd, ungefär likstora kindtänder, bakåt starkt
divergerande tandrader och kort, uppåtböjd, naken
svans. Dit hör maran, D. patagonica, som förekommer
i Patagoniens steniga och vattenfattiga öcknar upp
till 37° sydlig br., hälst i trakter, som äro betäckta
med busksnår. Hon liknar till utseendet hararna, såsom
hvilkas ställföreträdare i Amerikas sydligaste delar
hon kan betraktas. Benen äro fina och tämligen långa,
de bakre betydligt längre än de främre. Dessa hafva 4,
de förra 3 tår. Bakfötternas klor äro tämligen långa;
mellanfotens bakre sida och hälen äro nakna. Fällen är
tät, ofvan grå, spräcklig af svart och smutsgulhvitt,
på sidorna kanelfärgad, undertill hvit, på korset
svart, der bakom med ett hvitt tvärband. Fötterna
äro bruna och röda. Kroppens längd utgör 50, svansens
4 till 5 och höjden öfver bogarna 40 cm. Maran är
skygg och snabb samt i rörelse mera om dagen än om
natten. För sitt mjuka och vackra skinn jagas hon
flitigt af indianer och gauchos. C. R. S.
Marasm (af Grek. marainein, borttorka, vissna),
afmagring och förtvining, beroende på svält,
tärande sjukdomar eller ålderdom (senil marasm).
F. B.
Marasquin [-skäng], Fr., ett slags likör. Se
Maraschino.
Marat [mara], Jean Paul, fransk revolutionsman,
f. 1744 i Baudry (Neufchâtel, Schweiz), fick af
sin fader, Jean Mara, en protestantisk läkare af
spansk börd, smak för naturvetenskapliga studier
och af sin moder, en schweiziska, för tidens
filantropiska filosofi. M. är kanske det märkligaste
exempel historien har att visa på dessa misslyckade
verldsförbättrare, hvilka pläga uppstå under tider
af andlig osundhet och endast under sådana kunna
spela någon rol. Af medelmåttig begåfning ock utan
all originalitet, drefs han af en sjuklig, fåfänga
att göra sig bemärkt. Till en början uppträdde han
som språklärare i England, derefter som läkare
i Paris och var en tid veterinär hos hertigen af
Orléans. Men framförallt ville han vinna ära såsom
skriftställare. I sina naturvetenskapliga arbeten
kunde han dock åstadkomma endast ytliga och bisarra
hypoteser, vittnande om betydlig beläsenhet, men
fullkomlig oförmåga af kritik. Som romanförfattare
var han osmaklig, såsom politisk skriftställare
egentligen blott en eftersägare af Rousseau och de
dåtida materialistiske filosoferna. Då hans arbeten
icke rönte någon framgång, ansåg han sig förföljd
af hemliga fiender. Vid den stora revolutionens
utbrott (1789) trodde han sig ändtligen skola få
spela den rol han åstundade. Men då hans förslag
till samhällsförbättringar lemnades obeaktade
af statsmännen, synes hans sårade fåfänga hafva
öfvergått till partiel sinnesförvirring. Denna
yttrade sig särskildt såsom mordmani, och i sin i
Sept. 1789 uppsatta tidning, som fortsattes till hans
död under olika namn, af hvilka »l’Ami du peuple»
är det mest bekanta, yrkade han oupphörligt på
diktaturen för sig sjelf, på allmän plundring samt
först och sist på massmord på frihetens fiender. Såsom
sådana betraktade han alla, hvilka ej erkände hans
värde. Det bifall, som han dittills ej lyckats vinna
inom den bildade verlden, kom honom nu omsider till
del från Paris’ revolutionära pöbel, hvars djuriska
vildhet i honom fann sin rätte profet. M. blef en
verksam medlem af jakobinklubben; han blef själen
i den revolutionära kommunalstyrelse (la commune),
som vid konungadömets fall d. 10 Aug. 1792 gjorde
sig till herre öfver Paris, och genom de af denna
ledda Septembermorden lyckades han åtminstone
delvis realisera mordiska läror. I det 1792
sammanträdande Konventet fick han plats som en af
Paris’ representanter. Den afsky, hvarmed han här
till en början möttes, nedslog ej hans mod; och
efter konungens afrättning (Jan. 1793), hvartill
han kraftigt bidragit, gjorde han till sitt mål att
störta girondisterna, som sökte rädda Frankrike
undan pöbeltyranniets fasor. I en rättegång,
som desse, i April 1793, läto anställa mot honom
inför revolutionstribunalet, blef han, under sina
anhängares jubel, frikänd, och d. 2 Juni s. å. var
han en af de verksammaste ledarna i det pöbelupplopp,
som slutligen åvägabragte girondens fall. Detta
dåd nedkallade emellertid hämden öfver hans hufvud,
i det han d. 13 Juli 1793 mördades af Charlotte Corday
(se denna). Vid hans begrafning egnade pöbeln hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
