Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manuale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
k. fria äktenskapet, i hvilket hustrun icke ingick
i sin mans familia, utan fortfor att vara sui
juris, om hon var det vid äktenskapets ingående,
och att stå under samma potestas som förut, om
hon vid äktenskapets ingående var filia familias.
I. L.
Manus injectio (Lat. manus, hand, och injectio,
påläggande), Rom. rätt, var den handling, hvarigenom
den gamla stränga gäldexekutionen (legis actio
per manus injectionem) inleddes. Exekutionen, för
hvilken förutsättningen är att borgenären har en
klar fordran, kunde derför ega rum först och främst mot
den gäldenär, som i ordentlig process blifvit dömd att
betala (judicatus). Lika med »judicatus» ansågs den,
som vid tvistens inledande inför praetor fullständigt
erkänt borgenärens anspråk (in jure confessus). Vidare
utbildade sig en särskild högtidlig aftalsform
(nexum), som medförde samma stränga exekutiva verkan,
som om gäldenären blifvit dömd att betala eller inför
praetor erkänt sin skuld. Äfven i flere andra fall
tilläts den stränga exekutionen. Det är sannolikt, att
i äldsta tider exekutionen kunde inledas omedelbart
efter det gäldenären blifvit dömd eller erkänt sin
skuld inför praetor o. s. v., och att det sålunda
är en mildring af en förut bestående strängare
grundsats, då redan de »Tolf taflorna» föreskrifva,
att gäldenären derefter ytterligare skulle hafva 30
dagar (triginta dies justi) på sig. Efter denna tids
förlopp var han emellertid utsatt för exekution. Denna
inleddes derigenom att borgenären lade hand på honom
(manus injectio) och – om det behöfdes, med våld –
förde honom inför praetor. Om icke gäldenären då
befriade sig antingen genom att betala eller derigenom
att en annan (vindex) uppträdde för honom och påtog
sig alla följderna, synes praetor genom ett särskildt
beslut (addictio) hafva tillåtit borgenären att föra
gäldenären till sitt hus, der han kunde hålla honom
fängslad och tvinga honom till slafarbete, hvars
värde afräknades på skulden. Ännu kunde emellertid
gäldenären under 60 dagar lösas; och för detta ändamål
skulle han under tre på hvarandra följande torgdagar
(tribus nundinis) på comitium föras inför praetor,
hvarvid hans skuld skulle offentligen utropas. Men
om då ingen betalade för honom, hemföll han med
hela sin familia (barn och egendom) helt och hållet
till borgenären. Denne kunde döda honom eller sälja
honom såsom slaf; och om flere borgenärer funnos,
kunde de stycka honom. – Denna exekution var sålunda
en sträng »personalexekution». Dess grundsats var,
att borgenären först med och genom herraväldet
öfver gäldenärens person kunde få godtgörelse
för sin fordran. Den närmaste anledningen till
en förändring deri var en händelse, som Livius
(VIII, 28) omtalar. Deraf föranleddes Lex poetelia
(år 313 f. Kr.), som bl. a. föreskref, att derefter
gäldenärens egendom, icke hans person, skulle tagas
i anspråk för en borgenärs fordran (pecuniae
creditae bona debitoris, non corpus obnoxium
esset). Derigenom infördes en »realexekution»,
som riktades omedelbart på gäldenärens förmögenhet.
I. L.
Manuskript (af Lat. manu scriptum, skrifvet med
handen), handskrift. – Tryckt som manuskript säges
om ett tryckalster, som icke är afsedt för den stora
allmänheten, utan endast ämnadt att utdelas bland
författarens eller utgifvarens vänner.
Manus mortua. Se Main morte.
Manustupration. Se Onani.
Manutius (Manuzio, Manucci, Manuzzi), en lärd
boktryckareslägt i Venezia, verksam 1490–1590. –
1. Aldus Pius M. (Aldo Pio), humanist och
boktryckare, f. 1450, uppsatte 1490 i Venezia med
understöd af två furstar af Carpi ett tryckeri,
dervid ledd af nitälskan att åt efterverlden bevara
den nyupptäckta, i manuskript föreliggande antika
literaturen, särskildt den grekiska. Inom få år
framstod M. såsom en den ypperste boktryckare och
förläggare. Han underhöll i sitt hus en hel akademi
af lärda män, mest infödda greker, för en noggrann
revision af texterna. Om tryckets skönhet vinnlade han
sig i sällsynt grad. Han lät utarbeta flere olika,
smakfulla arter af grekiska, latinska och hebreiska
»typer», förbättrade antiqua-stilen och uppfann
kursiven. Äfven införandet af oktav-format var en
åtgärd af M. I synnerhet hans pergamentstryck äro
smakfullt utstyrda. 28 värdefulla editiones principes
(från gamla manuskript) af grekiska författare,
utgifna 1494–1514, samt åtskilliga lika utmärkta
editioner af latinska och italienska klassiker bära
vittne om hans trägna mödor. Han utgaf äfven en följd
billiga fickupplagor. M:s verksamhet hämmades mycket
af svåra krig, strejker och bedrägliga eftertryck,
och han var ganska fattig vid sin död, som timade
1515. Flere grammatiska arbeten på latin äro frukter
af hans skriftställareverksamhet. – 2. Paulus M., den
föregåendes son, f. 1512, öfvertog 1533 familjens
tryckeri i Venezia och satte sin ära i att med
sina upplagor af latinska författare träda värdigt
i faderns fotspår. Högst skattas M:s edition af
Cicero. M. flyttade 1561 till Rom för att ombesörja
tryckningen af kyrkofäder och andra teologiska
verk. Död 1574. – 3. Aldus M., d. y., den föregåendes
son, f. 1547, d. 1597, skref redan i gossåren lärda
arbeten, innehade lärostolar i Venezia, Bologna,
Pisa och Rom samt dref derjämte den fäderneärfda
förlagsrörelsen, hvilken han dock ej lyckades
hålla uppe på samma höga ståndpunkt. Han kallades
1590 till föreståndare för Typographia vaticana i
Rom. Med honom nedlades det aldinska tryckeriet,
sedan derifrån på 105 år utgått 908 editioner. Dessa
böcker, s. k. aldiner (förlagsmärke: ett ankare, kring
hvilket en delfin slingrar sig), voro ännu i början
af 1800-talet högeligen eftersökta af samlare. Jfr
A. Renouard, »Annales de l’imprimerie des Alde»
(1803-12; 3:dje uppl. 1834) och A. F. Didot, »Alde
Manuce et l’hellénisme à Venise» (1875).
Manvargen, Canis jubatus, zool., hör till hunddjurens
familj (Canidae) inom rofdjurens ordning af
däggdjurens klass. Han liknar den vanliga vargen,
men är jämförelsevis svagare byggd samt har mycket
högre ben, smalare nos, trängre bröst och kortare
svans. I nacken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
