Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni / 829-830 (1886) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mantegazza ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kan föreställa sig henne utförd af denne stränge
mästare. Återkommen till Mantua, fullbordade
M. sitt lifs förnämsta verk, Caesars triumf (9
stora kartonger, målade med limfärg på papper,
bestämda till dekoration i st. f. väfda tapeter af
en sal i Palazzo S. Sebastiano, nu i slottet Hampton
court, nära London). Detta arbete utgör 1400-talets
yppersta skildring i antikens anda, och M. har der
visat huru fullständigt han lefvat sig in i den, då
han skildrat detta triumftåg med massor af figurer
och föremål. Ett par kartonger äro stuckna i koppar
af mästaren sjelf. – Af öfriga arbeten, hörande till
denna senare tid af hans lif, må nämnas Madonna della
Vittoria (1496, nu i Louvre), en tronande madonna
(i London) m. fl. samt ett par allegoriska taflor
i Louvre, Dygderna förjaga lasterna och Parnassen,
i hvilken senare han är en verklig föregångare till
Rafael. Hans sista verk, som ännu vid hans död stod i
verkstaden, var Scipios triumf, målad grått i grått
(1506, nu i Londons nationalgalleri). M. var för
öfrigt en af sin tids förnämste kopparstickare uti
Italien och har såsom sådan starkt medverkat att göra
renaissancens konst känd norr om Alperna. Hans stick
utmärka sig dock mera för uppfinning än för tekniska
företräden. Genom sin konstriktning öfvade han åt alla
håll ett stort och mäktigt inflytande; och likasom
han var en vägrödjare för högrenaissancens store
mästare i början af 1500-talet, var han onekligen
den störste af alla de ungrenaissancens konstnärer,
hvilka föregingo dem. C. R. N.

Mantel (Lat. mantelum, omhölje, egentl. handkläde,
af manus, hand, och tela, väfnad). 1. Rymlig kappa,

som hör till fursteskruden samt till vissa folkslags
och äldre tidehvarfs drägt. – 2. Zool., en hos
blötdjur förekommande sköldformig förtjockning och
utbredning af huden å djurets bål. Vid tilltagande
utbildning tillväxa mantelns kanter såsom dubbelveck
af bålens hud allt mera, så att manteln såsom ett
särskildt organ delvis eller helt och hållet betäcker
kroppen. Öfre ytan af manteln afsöndrar lager för
lager, år efter år de kalihaltiga och ofta mångfärgade
skal, hvilka såsom ett skyddande hölje omsluta
blötdjurets kropp. Jfr Blötdjur. – 3. Utanform
vid gjutning. Se Afgjutning, Bronsgjutning och
Klockgjutning. – 4. Gjutstålsomhölje på vissa slags
kanoner. Se Kruppska kanonen. – 5. Sjöv., ett genom
ett block skuret (trädt) tåg, som med sin ena ände
är splitsadt i (fäst vid) dubbla blocket till en
talja. Manteln (äfven kallad manteltalja) har
till uppgift att öka kraften och brukas ofta till att
styfhala det stående godsets (fasta tacklingens) tåg,
då de blifvit slappa. – 6. Matem. Se Hyperboloid.
2. O. T. S. 5. L. H.

Manteldjur. Se Tunicata.

Mantelgördeldjuret. Se Pansardjuret.

Mantelkanon. Se Kruppska kanonen.

Mantell [mä’ntel], Gideon Algernon, engelsk geolog,
f. i Lewes 1790, var först läkare i sin födelsestad
samt sedan bosatt i Brighton, och London, der han dog
1852. Under sin vistelse i Sussex studerade han detta
landskaps geologi och beskref dess fossil, bland hvilka
särskildt lemningarna af Iguanodon, Megalosaurus
och andra stora ödlor ur Wealdenbildningen
väckte uppmärksamhet. M. var äfven verksam som
populär skriftställare, och af hans arbeten i denna
riktning har hans The wonders of geology blifvit
öfversatt äfven på svenska. (»Geologiens under»,
2 d., i »Bibliotek i populär naturkunnighet», 1844).
B. L-n.

Mantelskura, herald. Se Skura.

Manteltalja, sjöv. Se Mantel 5.

Mantes [mangt] l. M. la jolie [sjåli], stad i
franska depart. Seine-et-Oise, vid Seine och franska
vestbanan, 56 km. från Paris. Omkr. 5,800 innev.

Manteuffel [-töjf-], en gammal tysk adelsslägt
från Pommern, spridde sig till andra delar af
norra Tyskland och till Östersjöprovinserna, der
en ännu lefvande slägtgren 1756 fick greflig och
1759 tysk riksfriherrlig värdighet. Äfven i Sverige
naturaliserades – år 1751 – såsom adelsman en medlem
af den livländska slägtgrenen Zöge von Manteuffel,
dåv. majoren Otto Jakob Zöge von M. (f. 1718,
d. 1796), hvilken sedermera var svensk minister
hos Nedersachsiska kretsen (1761–65) och envoyé
vid preussiska hofvet (1766–79) samt slutligen blef
general (1792). Han erhöll 1772 friherrlig värdighet,
men slöt sjelf sin ätt. Den nu blomstrande friherrliga
linien M. i Sachsen och Preussen härstammar från
Christoph Friedrich von Mühlendorf (f. 1727,
d. såsom preussisk major 1803), hvilken 1742 blef tysk
riksfriherre med namnet M. såsom myndling och arfvinge
till Ernst Christoph von M. (f. 1676, d. 1749;
riksfriherre 1709, riksgrefve 1719, sachsisk geheime
kabinettsminister 1716–30). – 1. Heinrich von M.,
preussisk krigare, f. i Pommern 1696, var vid sjuåriga
krigets utbrott (1756) generalmajor i preussisk tjenst
och deltog med utmärkelse i slaget vid Prag, d. 6 Maj
1757. I Sept. s. å. blef han kommendant i Stettin och
utförde några lyckliga företag mot svenskarna. Under
en del af år 1758 stod han i spetsen för de mot
svenskarna opererande stridskrafterna, men kunde
icke uträtta något. I striden mot ryssarna vid Kay
1759 kommenderade M. under Wedell och blef sårad,
men ryckte efter sitt tillfrisknande med en i Berlin
bildad kår mot svenskarna, som drefvos från preussiskt
område. Han lyckades deremot icke i sitt försök att
skaffa sig qvarter inom svenska gränsen (Jan. 1760),
och d. 28 s. m. blef han i ett af svenskarna vid
Anklam utfördt öfverfall sårad och fången. Sedan
han 1762 blifvit frigifven, lefde han på sina gods i
Hinterpommern till sin död, d. 10 Juli 1778. – 2. Otto
Theodor von M., friherre, preussisk statsman, f. 1805,
d. 1882, inträdde d. 8 Nov. 1848 såsom inrikesminister
i grefve v.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>