Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandeville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarigenom de nödgades fly till Turkistan. Derifrån
utbredde de sig snabbt öfver österlandet, ehuru
söndring snart uppstod med anledning af frågan om
residensstaden för sektens öfverhufvud (»imam»),
som enligt M:s föreskrift skulle bo i Babylon. Till
vesterlandet kommo manikéerna tidigt, och der
blef centralpunkten det prokonsulariska Afrika
(förföljelser 290 och 377). På kyrkofadern Augustinus’
tid (A., d. 430, hade i 9 år i egenskap af »åhörare»
tillhört sekten, men blef sedan dess skarpaste
motståndare) nådde de sin högsta blomstring. Af
vandalerna fördrefvos de ur Afrika. I Spanien
visar priscillianismen i 4:de årh. inflytande
från manikéerna. Uti Italien, särskildt i Rom,
funnos de i stor mängd, tills påfven Leo den store
(440–461) inledde undersökning emot dem. Kejsarna
Valentinianus III (d. 455) och Justinianus
(d. 565) utfärdade stränga förordningar mot
sekten. Likväl bibehöll den sig långt in i
medeltiden. Jfr Bogomiler, Katarer och Paulicianer.
K. H.
Manessiska handskriften (bland bokkännare tecknad C),
ett praktfullt, med nationalbiblioteket i Paris
införlifvadt manuskript, som på 429 pergamentblad
i folio innehåller 7,000 strofer medelhögtysk
lyrik af 140 minnesångare, jämte 137 färglagda
porträttbilder af dem. Manuskriptet ansågs länge,
ehuru på otillräckliga grunder, vara sammanbragt af
den sångälskande Zürich-rådsherren Rüdiger Manesse
och dennes son (i början af 14:de årh.). 1607
förvärfvades det af kurfurstliga biblioteket i
Heidelberg, men hamnade redan under trettioåriga
kriget i fransk ego. Det bildar den rikaste källan för
kännedomen om den tyska minnesångcn. J. J. Bodmer
offentliggjorde större delen af manuskriptet i
»Sammlung von minnesingern aus dem schwäbischen
zeitpunkte» (2 bd, 1758–59). Fullständigt utgafs
texten af F. von der Hagen (»Minnesinger», del. 1
och 2, 1838), hvilken äfven utgaf porträtten
(»Bildersaal altdeutscher dichter», 1856). Ett
facsimile af manuskriptet kom till stånd 1866.
Manet [-nä], Edouard, fransk genremålare, f. 1833
i Paris, d. derst. 1883, gjorde i sin ungdom resor
till Brasilien (såsom sjöman) samt till Italien
och Holland och studerade derefter hos Couture i
Paris. Hans genrebilder utmärkte sig för mycket lif
och karakter, men voro äfven ofta rått målade, hvarför
de uteslötos från utställningarna. M. anordnade då,
1867, en särskild utställning, som hos en mängd
menniskor väckte största hänförelse, oaktadt hans
taflor ofta voro både fula och anstötliga. Sådana
voro Absintdrickaren (1860), Frukost i gröngräset,
Den döde mannen, Kejsar Maximilians afrättning, En
ung dam (1868), Tvätt (1876) m. fl. M. betraktades
som den s. k. »impressionismens» hufvudman. Han var
för öfrigt en förträfflig raderare och utförde flere
blad efter Tizian, Tintoretto och Velasquez.
Maneter (af Fornsv. mar, haf, och net, nässla), zool.,
en benämning, som i mera begränsad mening nyttjas om
arter af de till skifmaneterna, Acalephae (se d. o.),
hörande slägtena Medusa L. (Aurelia Pér. Les.) och
Cyanea Pér. Les., hvilka förekomma talrikt i oceanen samt ofta af vind
och vågor uppkastas på stränderna. Det är dessa
maneter, i synnerhet den vid Skandinaviens kuster
vanliga Medusa (Aurelia) aurita L., som ingifva de
badande vid Sveriges vestkust en viss skräck, emedan
en beröring af maneternas nässeltrådar förorsakar
en brännande sveda i huden. Dylika maneter begagnas
vid vissa badorter, t. ex. Sandefjord, till retande
omslag och frotteringar å giktsjuka lemmar, ofta nog
med gynsam verkan. O. T. S.
Manetho (Grek. Manetho,
Manethon), under Ptolemaios II (omkr. midten af
3:dje årh. f. Kr.) öfversteprest och arkivarie vid
solgudens tempel i Heliopolis, härstammade från
staden Sebennytos i det egyptiska delta. I sin
egenskap af arkivarie väl förtrogen med Egyptens
forntid, egde M. tillika, såsom Josephus intygar,
grundlig hellenisk bildning och befanns sålunda
skicklig att för Ptolemaios’ räkning på grekiska
nedskrifva en historia öfver Egypten. Detta verk,
hvartill materialet lånades hufvudsakligen från
arkiven i Memfis och Heliopolis, innehöll dels en
framställning af landets öden sedan äldsta tider
intill den persiska eröfringen under Ochos (omkr. 350
f. Kr.), dels en systematiskt ordnad kronologi, i
hvilken de 30 dynastiernas (regenthusens) inbördes
ställning fixerades. M:s historieverk, som åtnjutit
ett högt anseende hos forntidens lärde, har för länge
sedan gått förloradt, och blott mindre fragment
af detsamma finnas nu qvar. Det vigtigaste och
dyrbaraste af dessa fragment, upptagande fullständig
förteckning på de särskilda regentätterna samt delvis
äfven på de enskilda faraonerna, existerar i flere
afskrifter och räknas med all rätt af forskarna
såsom den yppersta källan för återställande af den
egyptiska kronologien. Med ledning af uppgifterna
i denna förteckning har vetenskapen lyckats att
uppställa en egyptisk kronologi, som åtminstone i
sina hufvuddrag torde få anses giltig. Fragmenten
af M:s historiska verk återfinnas dels – de rent
skildrande – hos den judiske historieskrifvaren
Flavius Josephus i hans stridsskrift mot Apion, dels –
de kronologiska – hos de kristne skribenterna Julias
Africanus och Eusebius, hvilka båda bl. a. bevarats
oss genom Georgios Synkellos’ kronografiska verk. Den
vetenskapliga kritiken har ådagalagt, att Africanus’
excerpt förtjena större trovärdighet än de, som
bära Eusebius’ namn, ehuruväl äfven de förstnämnda
stundom innehålla uppgifter, som stå i strid med dem,
hvilka hemtas från de till vår tid bevarade egyptiska
fornlemningarna. – Af öfriga arbeten, som bära M:s
namn, känna vi till titeln: »Om egypternas forntid och
religion», »Om festerna», »Fysikaliska iakttagelser»,
»Om tillredning af Kyfi», »Den heliga boken» och
»Anmärkningar vid Herodotos». Men qvarlefvorna
af dessa verk äro för obetydliga, för att man med
ledning af dem skulle kunna döma om det ursprungliga
innehållet. De under M:s namn omtalade, till vår
tid bevarade skrifterna Sothis och Apotelesmatiká
äro alster af en senare tids (de första århundradena
e. Kr.) skriftställareverksamhet och hafva således
ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
