Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manaar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oppositionen mot Karl I i »långa parlamentet»
ock anklagades derför af denne, i Jan. 1642, för
högförräderi inför sina ståndsbröder i öfverhuset,
men frikändes. Då öppet krig s. å. utbröt emellan
konungen och parlamentet, inträdde M. såsom öfverste
i parlamentshären. Han fick 1643 befälet öfver den
af parlamentets arméer, vid hvilken Cromwell befann
sig, stormade 1644 Lincoln, bidrog till segern vid
Marston Moor (d. 2 Juli 1644) och slog konungen
vid Newbury, men undanträngdes 1645 från kommandot
af Cromwell. S. å. blef han öfverhusets talman
och markis. Af harm öfver konungens afrättning
drog han sig 1649 tillhaka ur det offentliga
lifvet, men var 1660 åter öfverhusets talman i det
s. k. konventionsparlamentet, hvilket kallade Karl
II till tronen. – Hans sonson Charles (d. 1722) var
en af de förste, som vid 1688 års revolution slöt sig
till Vilhelm af Oranien, och kämpade mot Stuartarna
på Irland 1690. Han var sedermera sändebud i Venezia
och Paris. Såsom varm vän af huset Hannovers tronföljd
upphöjdes han 1719 till hertig af M.
Manchester [mä’ntjästör], ett bomullstyg, afsedt
att efterlikna silkessammet och uppkalladt efter
den engelska staden M., hvarest det från början
tillverkats.
Manchesterpartiet l. manchesterskolan har
man brukat kalla det parti i England, som
sträfvar för en mängd reformer mest i sociala och
handelsfrågor, hvilka afse att befordra den engelska
industriens och dess idkares intressen. Partiet
har framgått ur den s. k. Anti-cornlaw-league (se
d. o.), hvilken väl i främsta rummet arbetade på
spanmålstullarnas upphörande, men äfven för öfrigt
hyllade frihandelsprincipen. Den omständigheten att
agitationen härför hade sitt hufvudsäte i den stora
industristaden Manchester gaf partiet dess namn. Efter
spanmålstullarnas borttagande upplöstes ligan
d. 22 Juli 1846. Sedan dess har manchesterpartiet
icke egt någon partiorganisation, utan namnet har
begagnats om alla dem, som ifrat för frihandel och
en del andra reformer, och det har tillagts dessa af
deras motståndare. Manchesterpartiet är således icke
någon »skola» eller »parti» i egentlig mening. De
förnämste representanterna för partiets åsigter äro
Cobden och Bright. De yrkanden, som desse och de med
dem liktänkande framställt, och hvilka således kunna
anses karakterisera skolan, äro i främsta rummet att
staten icke får på något sätt ingripa i industriens
och handelns fria utveckling. Manchesterpartiets
anhängare äro således ifriga frihandlare, men
gå i sina yrkanden så långt, att de ogerna se
t. ex. lagstiftningsåtgärder rörande barns arbete i
fabriker o. d. frågor, som kunna anses innebära ett
intrång af staten på industriens område. En följd af
deras intresse för landets merkantila utveckling är
att de afgjordt ogilla krig. För dem gäller Englands
fredliga utveckling mera än Englands ställning som
stormakt, och de hafva genom sitt ifriga framhållande
af non-interventions-principen mycket bidragit
till att England ej har samma inflytande som förr
i stormakternas rådslag. Partiets ledare hafva äfven befordrat
parlamentsreformerna samt arbetat för utvidgad
religionsfrihet, reformer i beskattningsväsendet,
kyrkans skiljande från staten, fideikommissrättens
upphäfvande m. m. I allmänhet uppträda de såsom
jordaristokratiens fiender. – Man har anklagat partiet
för egoism: dess intresse för frihandel skulle härleda
sig från medvetandet om Englands öfverlägsenhet på
industriens område, hvilken, om tullarna upphäfdes,
skulle tillintetgöra utlandets näringar, hvadan
dess motto vore Cobdens ord: »Our sole aime is
the just interest of England, regardless to the
objects of other nations», och dess politik ginge
alltför mycket ut på penningeförvärfvet samt lemnade
statslifvets ideella sida alldeles utom räkningen,
hvilket särskildt gäller om den internationella
politik de förorda. J. Fr. N.
Manchett. Se Manschett.
Mancini [-tsjini], italiensk familj, som vunnit
ryktbarhet genom sin slägtskap med kardinal
Mazarin. Micaele Lorenzo M. gifte sig med Mazarins
syster. I detta äktenskap föddes en son, Philippe
Julien, sedermera hertig af Nevers och fem döttrar,
alla bekanta för skönhet och begåfning, men äfven för
lättfärdighet. Laura (f. 1636, d. 1657) blef 1651
gift med hertigen af Mercoeur. Olympia (f. 1637,
d. 1708) förmäldes med prins Eugene Maurice af
Savojen-Carignan, grefve af Soissons, samt vardt
moder till den bekante fältherren prins Eugène. Tredje
systern, Maria, f. 1639, uppfostrades i Frankrike hos
sin morbroder, kardinal Mazarin. Den unge Ludvig XIV
ville taga henne till gemål, men kardinalen afstyrde
äktenskapet och förmälde henne i stället 1661 med
konnetabeln af Neapel, prins Colonna. Hon rymde från
sin man 1672 och dog bortglömd 1715. Fjerde systern,
Hortense (f. 1646, d. 1699), blef 1661 gift med
Armand de La Meilleraie. som var son till marskalken
hertigen af La Meilleraie och antog titeln hertig
af Mazarin. Hon öfvergaf honom 1688 och bosatte
sig slutligen i London, der hon gjorde sig känd för
sina kärleksäfventyr. Yngsta systern, Marie-Anne
(f. 1649, d. 1714), blef 1662 gift med hertigen af
Bouillon och förde ett mera regelbundet lif än de
andra. Jfr Am. Rénée »Les nièces de Mazarin» (1856).
Mancini [-tsjini], Pasquale Stanislas, italiensk
lärd och statsman, f. 1817, blef 1848 medlem
af neapolitanska parlamentet och 1849 professor
i internationel rätt i Turin. År 1860 blef han
Arianos representant i italienska parlamentet
och slöt sig genast till vensterpartiet. På
hans förslag afskaffades dödsstraffet 1865. (Det
återinfördes 1874 för en kortare tid.) Under en del
af året 1862 innehade han undervisningsportföljen
i kabinettet Ratazzi. 1872 utnämndes han till
professor i kriminalrätt vid universitetet i Rom,
och följande år kallades han till president för det
i Gent stiftade institutet for internationel rätt. I
Mars 1876 inträdde han i Depretis’ ministèr såsom
justitie- och kultusminister samt bibehöll denna
portfölj till Mars 1878. I Maj 1881 öfvertog han
utrikesministerportföljen, hvilken han lemnade i Juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
