Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Majorianus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anlag för konstnärlig verksamhet och gjorde framsteg i
ritundervisningen, medan han åter visade sig alldeles
omöjlig för det praktiska lifvet. Eget nog ansågs han
först, då han ingick som elev vid akademien i Wien,
helt och hållet sakna konstnärlig talang, och han
räddades från förtviflan af en målare Schiffmann,
som 1859 tog honom med sig till München samt
insatte honom såsom lärjunge hos Piloty 1862. I
denne mästares atelier bragtes hans förmåga till
utveckling. Redan i hans första tafla, Lavoisier i
fängelse (1862), framträdde hans lysande färgtalang,
hvarjämte hans yppiga fantasi gaf sig luft i en
skildring af Ett förnämt venezianskt aftonsällskap
(nu i Petersburg). Han reste derefter till London
(verldsutställningen 1862) samt till Paris och
Italien, men målade mest mindre saker, t. ex. Falstaff
i tvättkorgen, Leda m. fl., och gjorde först lycka
genom en 7 m. lång fris, Pesten i Florens, som
i början kallades »De sju dödssynderna» och anses
vara hans djerfväste och mest originella arbete. Det
utställdes först i München, der det väckte storm
i sinnena, likasom äfven under sin vandring genom
Tyskland till Paris. Närmast detta arbete kom Julia
på bår (nu i Wiens Belvedere), målad i Rom. År
1869 kallades han till Wien af kejsaren, fick der
en praktfull atelier, byggd på statens bekostnad,
och började en verksamhet, som i febrilt jägtande
efter fantasiverkan och retelsemedel för sinnena
i ett mer eller mindre innehållslöst färgrus till
sist gick derhän, att den förtärde mästarens egen
lifskraft. Bland hans näst följande arbeten märkas
tvänne bilder af Abundantia (utställda i Stockholm
1885), hafvets och jordens håfvor, framställande
figurer, omgifna af blommor, frukter, ädla stenar
och glänsande material, af en öfverdådig färgverkan,
men som komposition tomma. År 1873 uppträdde han med
sin berömda Catarina Cornaro, som hyllas af Venezia,
mindre lyckad som historietafla och utan egentligt
innehåll, men i kolorit ett mästerverk (nu i Berlins
nationalgalleri). Derefter utförde han flere större
och smärre arbeten, af hvilka det största och mest
beryktade är Karl V:s intåg i Antwerpen (1878; nu i
Hamburg), hvartill ämnet utgjorde en missuppfattad
passage ur Albrecht Dürers reseminnen. Det hela
vardt ej annat än ett köttets förhärligande, något
som äfven blef fallet med hans skildring af De fem
sinnena (1879). År 1880 utförde han Dianas jagt,
hvilket arbete anses som ett af hans bästa. Det är
för öfrigt fullkomligt i hans stil, ty det företer
menniskokroppar och glänsande färg, men är utan
verkligt uttrycksfullt lif. Ett af hans sista verk var
Sommaren (utställd i Stockholm 1884), som väckte stort
uppseende på grund af sina koloristiska egenskaper,
men också visade M:s svaghet i verklig komposition
och lifsskildring. Det hela är nämligen tomt både på
tanke och känsla, och äfven fantasien har föga att
der hemta, men sinnena så mycket mera. Det ligger
verkligen något berusande, ehuru ansträngdt och
feberaktigt i denna »färgsymfoni» utan inre mening. –
M. afled i Wien d. 3 Okt. 1884. Han var en af
samtidens mest omtalade mästare och äfven i det
hela den ypperste målsmannen för en viss sida hos
denna samtid, nämligen dess ytlighet, dess lust för
tomt sken, blott det är bländande. M. skall derför
alltid ega ett visst relativt, historiskt värde
såsom spegel af tiden, om också hans verk ej kunna
komma att räknas bland mensklighetens eviga skatter.
C. R. N.
Makassar, makassarer, makassarolja, Makassarsundet. Se
Mankassar, mankassarer, mankassarolja,
Mankassarsundet.
Makedonia. Se Macedonien.
Makierna, maki-slägtet. Se Lemur.
Makkabéer (Mackabéer) kallades en judisk prest-
och konungaslägt, tillhörande prestklassen Joarib
(1 Krön. b. 24: 7; 9: 10). Slägten bar ursprungligen
namnet hasmonéer efter en stamfader Asamonaeus
(enligt Josephus). Dennes sonsons son, Mattatias,
ställde sig i spetsen för det väpnade motståndet
mot den syriske konungen Antiochos Epifanes’
våldsamma försök att förmå judarna antaga grekiska
seder och grekisk gudsdyrkan (167 f. Kr.). Efter
hans död (166 f. Kr.) trädde bland hans fem söner
(Johannes, Simon, Judas, Eleasar och Jonatan) tre
efter hvarandra, utan hänsyn till åldern, i spetsen
för fosterlandsvännerna. Judas Makkabi (efter hvilken
slägten kallas makkabéer) tillfogade syrerna det ena
nederlaget efter det andra, tillkämpade judafolket
en faktisk sjelfständighet, styrde det med kraft
och klokhet och ingick förbund med romarna. Han dog
161. Hans broder Jonatan fortsatte med framgång
striden, klokt begagnande sig af den inre oron i
syriska riket. Mot den syriske konungen Demetrios
Soter förband han sig med tronpretendenten Alexander
Balas och understödde sedermera dennes son, Antiochos,
som stod under ledning af fältherren Tryfon. Men den
falske Tryfon, som ville rödja den unge konungen ur
vägen för att sjelf blifva Syriens konung och fruktade
Jonatan såsom en sannolik motståndare, lät på ett
lömskt sätt taga denne till fånga och sedermera döda
honom, 143. Jonatan efterträddes af sin äldre broder
Simon, som mot Tryfon, hvilken nu sjelf tillvällade
sig konungavärdigheten, slöt förbund med Demetrios
II Nikator, Demetrios Soters son. Denne frikallade
i ett fördrag judarna från deras skattskyldighet
under Syrien. Simon styrde såsom öfversteprest och
furste den judiska staten med vishet och lycka
i åtta år. Han mördades 135. Med honom var den
makkabeiska frihetsstriden afslutad, och den judiska
statens sjelfständighet var betryggad. Hans son och
efterträdare Johannes Hyrkanos (d. 107 f. Kr.) antog
konungatiteln och förenade den högsta verldsliga
makten med högsta presterliga värdigheten. Hans
trettioåriga regering var den nya judiska statens
blomstringstid. Riket utvidgades till samma omfång,
som det haft under David och Salomo. Förbundet med
romarna förnyades. Iduméerna (edomiterna), som bodde
vid rikets södra gräns, underkufvades och antogo den
judiska religionen. Under Johannes’ söner började
rikets förfall. Den äldste, Judas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
