Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magyariska literaturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
magyariskans kamp mot latinet och tyskan. Josef II hade
velat i latinets ställe införa tyskan som ämbets- och
skolspråk, och under oppositionen deremot stadfästes
visserligen på riksdagen 1790–91 latinets privilegier,
men blott tillsvidare och provisoriskt. Under Frans
I:s regering vann magyariskan allt större insteg inom
ämbetsverk och skolor samt blef slutligen genom lag
1832, bekräftad och utvidgad 1840 och 1843, i latinets
ställe erkänd som landets enda officiella språk. –
Från och med denna periods, den rent magyariska
renaissancens, början hade inom literaturen och
företrädesvis inom poesien trenne olika riktningar
eller skolor: den franska, den klassiska och den
nationella, gjort sig gällande. Den franska skolan
hade sitt centrum inom det af Maria Teresia bildade
ungerska lifgardet samt odlade i synnerhet dramat
och didaktisk poesi i den alexandrinska versens
form. Dess förnämsta representanter voro György
Bessenyi (1740–1811), Lörincz Orczy (1718–1789),
Abrahám Barcsay och den i förtid bortgångne Pál Ányos.
Såsom öfversättare af de franska klassiska mönstren
utmärkte sig József Péczeli och Sándor Báróczy.
– Den klassiska skolan, som grundades af
Dávid Baróti Szabó (1739–1819) och Miklós Révai
(1779–1807), sökte på magyariskan tillämpa den
klassiska metriken och dess versformer. Hennes
förnämste representanter voro Benedek Virág och,
senare, Dániel Berzsényi, hvars oden anses täfla
med Horatius’.
– Den nationella skolan, representerad af András
Dugonics, grefve József Gvadányi (1725–1801)
och Adám Horváth, sökte höja nationalkänslan genom
att behandla inhemska ämnen och anslöt sig i formen
till de äldre magyariske diktarnas fria rytmiska
versmått. – En fjerde riktning sökte förena de
föregåendes förtjenster och undvika deras ensidighet.
Hit hörde i synnerhet Mihály Csokonay och Gábor
Dayka. Alldeles sjelfständig stod den utmärkte
diktaren Sándor Kisfaludy (d. 1844), och jämte
honom verkade skalderna Ferencz Kölcsey (d. 1838),
Károly Kisfaludy (d. 1830) och Mihály Vörösmarty
(se nedan) oaflåtligt på att utveckla och rikta det
magyariska språket i formelt afseende. Men mer än
alla andra betydde i det hänseende Ferencz Kazinczy
(se denne), som dels i sina många öfversättningar,
dels i sina originalarbeten icke hade något annat
mål än modersmålets ans och rykt. En mängd literära
tidskrifter grundades, och sedan stiftades literära
sällskap, bland hvilka i synnerhet må nämnas A magyar
tudományos akademia (1830), som sedermera ombildades
till en fullständig vetenskapsakademi (1860) och
på hela sitt lands literära lif utöfvat ett större
inflytande än kanske någon dylik anstalt i Europa,
samt Kisfaludysällskapet (se d. o.) år 1836.
Hvad nu de särskilda literaturgrenarna beträffar,
så utgör den lyriska poesien den i alla hänseenden
förnämsta produkten af den magyariska folkanden, och
enskilda nyare alster måste räknas till det yppersta,
som det moderna Europa i denna väg frambragt. Redan
i äldsta tider stodo sångarna, kallade hegedüsök
(violinspelare) eller lantosok (lutspelare),
i stort anseende vid både de högre och de lägre
klassernas festligheter. Den förste lyriske diktare
af betydenhet var grefve Bálint Balassa (d. 1594),
af hvilken dock blott ett fåtal dikter bevarats. I
17:de årh. trängdes lyriken i bakgrunden af en mer
didaktisk riktning, eller ock sjöng man i klagande
elegier öfver denna verldens fåfänglighet. Hit höra
János Rimay (1595–1631), grefve István Koháry
(1649–1731), Béla Szenczy Molnár, psalmernas öfversättare,
och den som epiker berömde Miklós Zrinyi (1616–1664),
hvars få elegier och idyller höra till denna tids
bästa alster. I 18:de årh. skref Ferencz Faludi både
skämtsamma och allvarliga sånger och László Amadé
(1703–1764) naiva kärleksqväden, hvilka dock först
1836 utgåfvos på trycket. Till de berömdare lyriske
diktarna under den magyariska renaissancens tid
efter 1780 höra de ofvan nämnde Virág (1752–1830),
Berzsényi (1776–1836) och Dayka (1768–1796), hvars
dikter andas en djupt vemodsfull känsla, den geniale
Csokonay (d. 1805), Sándor Kisfaludy samt Kazinczy,
Ferencz Kölcsey, Ferencz Verseghy, Döbrentey, András
Féry och i synnerhet Károly Kisfaludy. Efter 1830
stod Mihály Vörösmarty (1800–1855) äfven som lyriker
öfver alla sina samtida; närmast honom komma Erdélyi,
Garay, Bajza, Gergely Czuczor (1800–1866) m. fl. Men
alla fördunklades de sedan af Sándor Petöfi, Ungerns
störste lyriker. Jämte och efter honom kommo Mihály
Tompa och den äfven som lyriker lysande János Arany. I
nyare tid hyllade sångare inom denna diktart äro
János Vajda, Pál Gyulai, Kálmán Tóth (f. 1830), Emil
Ábrányi, Sándor Endrödy m. fl. och af skaldinnor
Judit Duka-Takács, Flora Majthényi o. a. Äfven
på landsmålen diktades lyriska sånger af Kálmán
Lisznyay och Kálmán Thaly m. fl. – Den egentligen
episka poesien framträdde först i 17:de årh. med den
ofvannämnde Zrinyi, baron László Liszti och framför
alla den populäre, ännu i förra årh. allmänt läste
Gyöngyösi (1620–1704). Efter 1780 omhuldades denna
riktning företrädesvis af den nationella skolans män:
János Konyi, Márton Etédy o. a. I vårt årh. hafva
flere utmärkta episka diktare uppträdt, såsom
András Horváth, Garay, Gergely Czuczor, Vörösmarty
m. fl. I våra dagar har jämte Károly Szász (f. 1829)
Arany (d. 1882) varit nästan den ende, men också
Ungerns störste episke skald. Komiska epos hafva
skrifvits af Csokonay, Petöfi och Arany. Till den
episka diktarten kan man räkna äfven den poetiska
novellen, en modern ombildning af det 16:de seklets
rimmade historiska berättelser, i hvilken diktart de
ofvannämnde Sándor Kisfaludy, Tompa, Petöfi och Arany
samt af nyare János Bulla och János Vajda gjort sig
kända. Den egentliga sagoliteraturen, redan i 16:de
årh. representerad af István Boli, har i nyare tider
odlats af Vajda, Petöfi, Tompa och den talangfulla
diktarinnan Stephanie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
