Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magistratspredikan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
polerna på en kraftig elektromagnet, inställer det
sig så, att kristallens optiska axel intager ett
bestämdt läge, antingen axialt eller eqvatorialt
(se Diamagnetism). Axeln intager ett axialt
läge hos jernspat, uranglimmer och skapolit
bland de magnetiska ämnena samt hos kalkspat,
antimon, molybdenblyspat, natronsalpeter bland
de diamagnetiska. Hos de magnetiska kristallerna
turmalin, beryll och svafvelsyrad nickeloxid
samt de diamagnetiska vismut, zirkon, mellit
och is intager axeln deremot ett eqvatorialt
läge mellan elektromagnetens båda poler. Den
riktning, eller axel, i kristallen, som sålunda
inställer sig i ett bestämdt läge, benämnde Faraday
magnekristallaxel och den kraft, som dervid är
verksam, magnekristallkraft. Hithörande fenomen hafva
företrädesvis studerats af Plücker och Faraday.
R. R.
Magnentius var en krigsman af »barbarisk» härkomst,
hvilken år 350 e. Kr. i Gallien inkräktade Konstans’
tron. Hans välde blef dock af kort varaktighet,
ty redan följande året blef han af Konstantius’
slagen i den blodiga drabbningen vid Mursa (nu
Esseg) i Pannonien. Derefter led M. nya motgångar
och fann slutligen ingen annan utväg att undgå
sin fiende än att sjelf afhända sig lifvet (353).
R. Tdh.
Magnesia. 1. I forntiden östligaste landskapet i
Tessalien, en halfö n. och ö. om Pagaseiska viken
(Volo–viken) omkring bergen Ossa och Pelion. -
2. (Lat. M. ad Sipylum) Stad i Lydien, vid foten af
berget Sipylos och södra stranden af floden Hermos,
bekant genom romarnas seger öfver Antiochos III (190
f. Kr.). Omkr. 6 km. s. om staden ser man ännu vid
Sipylos (nu Sipuli-dag) på en med konst arbetad och
glättad klippvägg af gul, magnesiahaltig kalksten i en
11 m. hög nisch i hög relief gestalten af en sittande
qvinna, hvilken i forntiden betraktades som den
förstenade, evigt gråtande Niobe, men som ursprungligen
sannolikt framställde en asiatisk gudomlighet. Staden
heter nu Manissa. – 3. (Lat. M. ad Maeandrum) Stad
i Karien, vid ett litet tillflöde till Meander, egde
ett ryktbart Artemis-tempel, hvaraf ruiner finnas vid
byn Inek-Basar. Themistokles tillbragte de sista åren
af sitt lif i M. och dog der.
Magnesia. 1. Kem., metallen magnesiums oxid, Mg
O. Namnet härstammar troligen af Grek. magevein,
förtrolla, hvilket torde hafva afseende på
magnetens förmåga att attrahera jern. Plinius’
härledning af ordet från staden Magnesia i Mindre
Asien är uppenbart oriktig och har intet annat
stöd än ljudlikheten. Det grekiska namnet magnesios
lithos betydde ursprungligen magnetsten, eller den
naturliga magneten. Sedermera, mot slutet af 16:de
och början af 17:de årh., användes det latiniserade
namnet magnesia lapis för att beteckna brun-sten,
för dess likhet med magnet-jern. Vid början af 18:de
årh. blef under namnet magnesia alba (i motsats till
m. nigra, brun-sten, se d. o.) ett läkemedel bekant,
hvilket utgjordes af orent magnesiumkarbonat. Oxiden
i detta preparat kallades magnesia, sedan Black 1755
visat dess olikhet med kalkjord och Bergman 1775
underkastat den en fullständig
undersökning. I Tyskland benämndes och benämnes ännu
oxiden bittererde (bitterjord), emedan oxidens
svafvelsyrade salt utgör bittersalt. I Sverige
begagnas ofta namnet talkjord, som först användes
af den tyske geologen Werner (talkerde). –
Magnesia erhålles lätt genom glödgning af »magnesia
alba» och bildar ett hvitt, mycket lätt pulver,
kalladt magnesia usta (bränd magnesia). Det är
fullkomligt eldfast i våra ugnar, men kan smältas
för knallgasblåsröret. Det löses endast obetydligt
i vatten (1 del i 55,000 delar vatten), men lätt i
syror och gifver då magnesiumsalter. I mineralriket
förekommer magnesia (periklas) kristalliserad i
oktaëdrar i de lösa block på Monte Somma, hvilka
blifvit utkastade af Vesuvius. – Magnesians
hydrat, Mg (OH)2, förekommer i mineralriket (brucit)
och utgör, med konst framställd, en geléartad
hvit fällning. Hydratet kan erhållas äfven genom
inverkan af vatten på oxiden; och om denna är af
någorlunda kompakt natur (sådan, som den erhålles,
t. ex. om dolomit glödgas), hårdnar blandningen af
magnesia och vatten till en kristallinisk massa,
lika fast som marmor. Med syror ger magnesia salter,
som äro färglösa och utmärkas af en vidrigr bitter
smak. Det svafvelsyrade saltet, kändt under namnet
»engelskt salt» (se d. o.) eller bittersalt, nyttjas
som afförande läkemedel. Det kolsyrade saltet, Mg
CO3, förekommer i mineralriket i rent tillstånd
(magnesit) och i blandning med kalciumkarbonat
(dolomit, bitterspat). Basiska kolsyrade salter
af magnesia (af vexlande sammansättning) erhåller
man genom att fälla magnesiumsalters lösningar
med soda. De utgöra hvita, mycket lätta pulver,
som användas i medicinen under namnet »magnesia
alba». – 2. Med. Magnesia är ett af allmänheten
mycket användt och missbrukadt medel mot »magsyra»
och »förstoppning». Magnesia alba (magnesiumkarbonat)
omsättes i beröring med magsaften, som innehåller
klorvätesyra, till lösligt klormagnesium, hvarvid
kolsyra frigöres, hvilken uppstötes genom matstrupen
(s. k. vapörer, rapningar). Endast mindre mängder af
magnesia blifva fullständigt omsatta på nyssnämnda
sätt. Af större doser bortgår större delen, till
hvars sönderdelande magsaftens syra icke räckt
till, oförändrad ur magsäcken till tarmkanalen
och förvandlas der till magnesiumbikarbonat,
hvilket återfinnes i uttömningarna och torde vara
orsaken till den afförande verkan, som tillhör
detta liksom andra magnesiumsalter. För medicinskt
ändamål begagnas magnesia företrädesvis invärtes
såsom syredämpande medel vid ymnig syrebildning
i magsaften. En sådan inträffar vanligen under
abnorma jäsningsprocesser i magsäcken, hvilka yttra
sig t. ex. genom surt luktande diarréer hos barn,
genom de bekanta symtomen af »magsyra» (»magflen»)
o. s. v. Vanligen anses magnesia i synnerhet då vara
ett lämpligt medel mot magsyra, nar afföringen tillika
är trög; men hos barn kan deremot en lämplig mindre
dos af magnesia (särskildt af s. k. bränd magnesia)
verka hämmande på ett förhandenvarande diarré. Vid
alla syreförgiftningar är naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
