Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Macies ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin sakrikedom och objektivitet, är M:s
literaturhistoria: Pismiennictwo Polskie od
najdawniejszych zhrasów az d or. 1830 (3 b. 1851–52,
tyvärr ofullbordad; räcker blott till 1650). Hans
senare arbeten äro af mindre betydenhet. M. var den
siste representanten för den gamla lelewelska
historiska skolan. Han dog i Varsjav 1883.
Lll.
Macies (emaciatio), Lat., magerhet, afmagring,
uppkommer genom atrofi, eller bristande näring
af kroppens väfnader, hvilka, i synnerhet fett
och muskler, aftaga i omfång, så att benstommen
(skelettet) blir mera framträdande. Magerhet är
således ett fel i väfnadernas ämnesomsättning,
dervid tillförseln af nytt material icke håller
jämna steg med förbrukningen. Detta åter kan bero
på bristande föda eller svält eller bristande
förmåga hos väfnaderna att upptaga och assimilera
näringsämnena, såsom vid åldersafmagringen (l. den
senila marasmen) eller vid afmagring i en mängd
tärande sjukdomar. F. B.
Macintosh [mäcki’ntosj],
Charles. Se Mackintosh.
Mack, Karl, friherre von Leiberich, österrikisk
militär, född i Bajern 1752, trädde 1769 i
österrikisk krigstjenst, gjorde sina lärospån i
bajerska tronföljdskriget (1778–79) såsom adjutant
hos fältmarskalklöjtnanten Kinsky och flyttades 1783
till generalstaben, hvilken, han derefter nästan
utan af brott tillhörde. Åren 1788–90 deltog M. i
krigen med Turkiet, var 1793 generalstabschef vid
den under prinsens af Koburg befäl stående arme,
som kämpade mot fransmännen i Nederländerna och vid
Rhen, samt utnämndes 1794 till generalmajor. 1796
blef han fältmarskalklöjtnant och tjenade under
ärkehertig Karl vid Rhen. I Okt. 1798 kallades han
till öfverbefälhafvare för kungliga neapolitanska
hären, trängde tillbaka de spridda franska trupperna
under Championnet och ryckte in i Rom, men måste
snart draga sig tillbaka och uppgifva både Capua
och Neapel, hvarefter han undan den neapolitanska
pöbelns raseri i början af 1799 sökte sin räddning
i det franska högqvarteret. Han fördes derefter
såsom krigsfånge till Paris, men rymde (April 1800)
mot hedersord. M. var en ifrig motståndare till
den utmärkte krigaren ärkehertig Karl, tadlade
hans åtgöranden och blef för en tid kejsar Frans
II:s inflytelserikaste rådgifvare i militära
angelägenheter. Vid krigsutbrottet 1805 ställdes
han i spetsen för Österrikes stridskrafter,
men lät lura sig af Napoleon och slutade sin
krigarebana med den skymfliga kapitulationen vid
Ulm (Okt. 1805). M. internerades och ställdes för
krigsrätt, som d. 17 Juni 1807 dömde honom förlustig
hans värdigheter och till 8 års fängelse. Af
kejserlig nåd minskades strafftiden till 2 år, och
1819 återfick M. sin fältmarskalklöjtnantsvärdighet
jämte sina ordenstecken. Han afled 1828.
C. O. N.
Mackabéerna. Se Makkabéerna.
Mackay [mäckke], Charles, skotsk skald och publicist, f. 1814 i Perth,
var 1834–43 medarbetare i »Morning chronicle» och
1844–47 redaktör för whig-organet »Glasgow Argus»
samt grundade 1860 »London review». 1862–65 var han
»Times’» korrespondent i New York.
Han har derjämte lemnat bidrag till flere andra
pressalster. Universitetet i Glasgow kallade honom
1846 till juris hedersdoktor. M. har vunnit en
framstående plats inom Tennysons skaldeskola genom
många diktsamlingar, bl. a. The hope of the world
(1840), Legends of the isles (1845), Voices from the
crowd (1846), Under green leaves (1857), A man’s
heart (1860) och Ballads and other poems (1865).
M:s »Poetical works» utgåfvos samlade 1876. Bland
hans prosaskrifter må nämnas Memoirs of extraordinary
popular delusions (1841; ny uppl. 1869), Lost beauties
of the english language (1874) och Forty years’
recollections of life, literature and politics
(1876).
Mackeldey, Ferdinand, tysk rättslärare, f, 1784,
d. 1834, blef 1808 e. o. professor i juridik vid
universitetet i Helmstedt. Vid dess upphäfvande (1809)
flyttades han till Marburg, blef 1811 ordinarie
professor derstädes och verkade från 1819 såsom
professor i romersk rätt i Bonn. År 1814 utgaf han
Lehrbuch der institutionen des heutigen römischen
rechts och 1818 samma verk fullständigt omarbetadt,
under titeln Lehrbuch des heutigen römischen rechts
(flere förbättrade upplagor, den 14:de 1862). Detta
arbete anses numera alltför ytligt för att ega något
egentligt vetenskapligt värde.
Mackenzie [mäckke’nsi], flod i Britiska Nord-Amerika,
i Nordvest-territoriet, kommer från Stora Slafsjön
och faller ut under 69° n. br. i Norra Ishafvet. Dess
största bifloder äro Dease river och Peel river
från v. samt Great Bear river (Telini-Die) från
Great Bear lake (Stora Björnsjön) från» h. M. är
blott nedre delen af en stor ström, som i sitt öfre
lopp bär namnen Athapasca (se d. o.) och
Slaffloden. Hela längden uppgifves till omkr. 4,000
km. (deraf M. nära 1,700 km.) och flodområdet till
1,5 mill. qvkm. Floden upptäcktes 1789 af Sir
Alex. Mackenzie (f. 1755, d. 1820), efter hvilken
den fått sitt namn, samt undersöktes vidare af John
Franklin (1825–27) och af abbé Petitot, af hvilken
hela flodområdet för första gången noga utforskades
(1862–73).
Mackenzie [mäckke’nsi], Henry, skotsk romanförfattare,
f. 1745 i Edinburgh, utöfvade advokatyrket och
blef 1804 generalkontrollör öfver skatteväsendet
i Skotland. Bristen på författare i det dåtida
Skotland gjorde, att M. vann rykte genom den
högst sentimentala romanern The man of feeling
(1771), efterföljd af The man of the world (1773,
en öfverdrifven skurkhistoria) och den misslyckadt
tragiska Julia de Roubigné (1777). Dessa sentensrika
berättelser med sina abstrakta figurer förete endast
en matt efterklang af Sterne och Richardson. M. skref
äfven åtskilliga klena tragedier. I de af honom
utgifna tidskrifterna »The mirror» (1778–80) och
»The lounger» (1785–87) utvecklade hän deremot både
qvickhet och kraft i stilen. Han fäste först af alla
uppmärksamheten på R. Burns’ snille och invigde
W. Scott i studiet af den tyska literaturen. På
gamla dagar intog M. en hedrad ställning som ett slags
vitter medelpunkt i Edinburgh. Död 1831. Hans »Works»
utgåfvos 1808, i 8 bd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
