Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lösings, Bråbo och Memmings kontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närliggande, naturliga tänder eller medelst sugning
(vidhäftning l. adhesion) till gommen, derigenom
att de anbringas på en gomplåt, som lufttätt
sluter (adhererar) till den naturliga gommen (s. k.
sugplåtar). Slutligen kunna, der samtliga
»naturliga tänder äro borta, fullständiga
s. k. tandgarnityr anbringas medelst spiralfjädrar
(s. k. ressårer) mellan öfver- och underkäkens
tänder. Här qvarhållas de konstgjorda plåtarna i
sitt läge hufvudsakligen genom spänningen hos dessa
spiraler, ehuru understundom adhesionen äfven här,
för den öfre gomplåten, gör sitt till. Alla dessa
olika sätt för fästande af löständer hafva hvar
för sig olika användning vid olika tillfällen samt
hvart och ett sina fördelar och olägenheter. Vid alla
måste man noga tillse, att munnen förut tillbörligt
prepareras. Det beqvämaste sättet är utan tvifvel
stifttanden, der den kan användas, men detta är
mera sällan. Den kan egentligen brukas endast i
st. f. tänder med en enda rot och företrädesvis
för framtänderna. Men ett vilkor härvid är, att
rötterna äro friska och sålunda starka nog att
kunna uppbära stiftet. Stifttänderna användas
sålunda rättast då, när en eller annan tandkrona
genom yttre våld blifvit krossad och tanden ej
genom, »röta» eller annan sjukdom gått förlorad.
I sådant fall kan stifttanden appliceras med största
utsigt att kunna qvarsitta flere år (ända till 12–15
och stundom längre). Sedan den en gång blifvit
insatt, har patienten af densamma knappt det ringaste
besvär, så att han snart glömmer alldeles bort, att
han bär den. Den behöfver nämligen ej uttagas och
rengöras, såsom förhållandet är med andra artificiella
tänder, utan skötes såsom de naturliga tänderna.
De öfriga sätten för anbringande af löständer hafva
alla det gemensamt, att tänderna fordra en ytterst
noggrann omvårdnad och skötsel för undvikande af
de obehag, som i större eller mindre grad äro med
dem förknippade. Iakttages deremot denna vård,
försvinna snart obehagen af sig sjelfva, och man
vänjer sig i allmänhet mycket lätt vid tänderna.
Sugplåtarna äro i de flesta fall att föredraga framför
sådana, som fästas medelst fjädrar, ty dessa senare
åstadkomma merendels på qvarsittande naturliga tänder
slitningar, som leda till dessa tänders undergång.
Sugplåten fästes i munnen derigenom att plåten, som
passar fullkomligt lufttätt in i den naturliga gommens
alla böjningar och fållor, uttränger all luft emellan
sig och gommen och derigenom suges (adhererar)
till denna. En väl gjord sugplåt till en mun, som
lämpar sig derför, sitter i de flesta fall så fast och
stadigt, att det behöfves mindre eller större kraft
att taga den bort. Någon gång kan t. o. m. hända,
att den till en början så våldsamt adhererar
till gommen, att denna inflammeras samt blåsor och
sårnader der uppkomma. Vid sådana tillfällen
måste man tillråda försigtighet till en början vid
plåtens användande, så att ej framtida men för gommen
uppkommer. Skilnaden emellan plåtar, som fästas
med hakar, och adhesionsplåtar är den, att ehuru
de förra visserligen någon gång äfven sugas fast, de
dock merendels äro så små, att sjelfva sugytan blir
liten, hvadan de alltså qvarhållas af fjädrarna,
då sugplåten deremot
sitter uteslutande genom adhesionen. För öfrigt
måste afseende här mycket fästas vid den naturliga
gommens egen beskaffenhet hos olika personer,
dess större eller mindre hårdhet, som gör den
olika mottaglig för det ena eller andra slaget af
gomplåtar. Adhesionsplåtarna äro alltid större
än fjäderplåtarna, enär man måste beräkna en
ganska stor sugyta för deras qvarstannande, och
de blifva äfven till följd häraf till en början
mer besvärliga. Plåtarna göras af olika ämnen,
men numera användas mest sådana af vulkaniserad
kautsjuk. Dessa äro nämligen betydligt lättare
än de af metall (merendels platina eller guld)
och hafva i det hänseendet företräde framför de
på senare tider af celluloid förfärdigade, att de
äro lukt- och smakfria. Celluloidplåtarna hafva
deremot en egendomlig och ibland obehaglig lukt
och smak af kamfer (som ingår i massan), liksom de
äfven något ändra sin ursprungliga form efter olika
värmegrader i munnen och derigenom kunna rubbas i
sitt läge. Metallplåtarna göras visserligen tunnare
och äro derigenom behagligare för munnen, men de äro
i stället tyngre än de öfriga. De hela »garnityren»
med spiraler eller s. k. ressårer äro svårast att
sköta och besvärligast att bära. De fordra nämligen
den yttersta omsorg vid renhållningen, ty de erbjuda
genom de stora ressårerna ypperliga kloaker för saliv,
slem och matrester m. m., som passerar munnen samt der
qvarstannar och undergår förruttnelse. Spiralfjädrarna
förorsaka dessutom vid munnens rörelser ofta ett tryck
mot tandkött och kinder, hvilket kan i dessa mjuka
partier leda till verkliga sjukdomar. Äfven dessa
plåtar kunna göras af olika ämnen, men förfärdigas
merendels af kautsjuk för under- och af metall för
öfverkäkens tänder. De kunna äfven hvar för sig
göras af kombinerad metall och kautsjuk.
Vid anläggandet af en tandplät må man, som nämndt, ej
föreställa sig, att munnen genast kan fördraga denna,
att tuggningen genast kan försiggå och att uttalet på
normalt sätt genast kan åvägabringas. Någon svårighet,
understundom äfven en större sådan, finnes nästan
alltid. Huru liten plåten än är, dröjer alltid någon
tid, innan munnen vänjer sig vid densamma. Gommens
olika form, patientens större eller mindre tålighet,
således lynnet och nervsystemets beskaffenhet jämte
flere andra omständigheter inverka i olika grad härpå,
så att den tid, som åtgår, innan man hunnit vänja sig,
är mycket olika för olika personer. – Hvad vården
af löständerna beträffar, gäller den regeln, att ju
oftare den tillgodoses, dess bättre, dock ej så, att
man behöfver gå till någon öfverdrift. Sitter plåten
väl, behöfver man ej uttaga och skölja densamma mer
än morgon och afton. Är den af en eller annan orsak
mindre fast, liksom i allmänhet der den är liten, bör
den ej öfver natten qvarstanna i munnen. Den skulle
nämligen lätt kunna nedkomma i halsen. Bristande
tillsyn och renhållning af löständerna kunna för
munnen sjelf och qvarsittande naturliga tänder blifva
högst menliga, oafsedt den skadliga inverkan, som
qvarstannande slem och matrester hafva på den föda,
som måste passera munnen för att i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
