Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läsare är ett ord, hvarmed betecknats anhängare af vissa företeelser inom den svensk-lutherska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under ledning af en afskedad soldat Erik Stålberg,
1805 uppträdde i Piteå socken och sedermera, under
ledning af inhysesmannen Lars Andersson, äfven
i Skellefteå socken. I motsats till de strängt
lutherske »gamle läsarna» ansågo de »nye läsarna»
en grundlig omvändelse ohehöflig för den saliggörande
tron; de betraktade tvärtom hvarje försök att hålla
lagen för fariseisk egenrättfärdighet, ja ifrade
emot lagen såsom icke förbindande för den, som
blifvit rättfärdiggjord genom tron på Kristus. För
dem blefvo helt naturligt Arndt, Nohrborg och
Tollesson riktiga förvillelsens apostlar, hvilka
»förde ifrån Kristus» och gjorde honom till en
blott »sedelärare och lagdrifvare». De gillade
endast bibeln och, med modifikationer, Luther och
förklarade alla hemfallna åt fördömelsen, hvilka
hyllade statskyrkans presterskap, Lindbloms katekes
samt psalm- och kyrkohandböckerna. Med anledning
af Skellefteå socknemäns klagomål öfver »läsarnas»
framfart inleddes 1819 en undersökning med dem; men
de uppträdde med så mycken klokhet och varsamhet
i sina yttranden, att de genom k. br. af d. 21
Jan. 1820 t. o. m. fingo tillåtelse att, trots det
gällande stränga konventikelförbudet, under vissa
vilkor samlas till enskilda andaktsöfningar. –
En likartad antinomistisk och statskyrkofientlig,
men slutligen rent antiluthersk rörelse uppspirade,
ur en länge fortsatt herrnhutisk sådd, vid sidan af
det »gamla läseriet» i Helsingland 1843–45, då Erik
Jansson der uppträdde såsom gudasänd profet och vann
stort anhang. (Om honom och hans sekt, »Erikjansarna»,
med hvilken han slutligen öfverflyttat till Amerika,
se Jansson, E.) Största delen af de »gamle läsarna»
i Helsingland bekämpade Erik Jansson, och icke ens
alla antinomistiskt sinnade följde honom i hans
öfverdrifter. De läto i stället, efter 1846, sig
påverka af den finske predikanten F. G. Hedberg,
kallades derför »hedbergianer» och växte till ett
stort parti, som snart räknade medlemmar icke endast
i Helsingland, utan äfven, i Stockholm och andra
delar af mellersta Sverige. Det fick snart också
ett särskildt organ inom pressen i »Pietisten»
(som redan 1842 börjat utgifvas i Stockholm af
K. O. Rosenius). Det utmärkande för de hedbergianske
läsarna är att de först och sist predika om den
oförskylda nåden i Kristo såsom tillfallande hvar
och en, som tror, äfven om denne icke fattat något
allvarligt uppsåt att öfvergifva synden, och att de
stämpla all predikan om bättring rent af såsom ett
hinder för saligheten, hvarjämte de i likhet med
de »nye läsarna» i Skellefteå ogilla statskyrkans
katekes, handbok och psalmbok (»nyböckerna»). –
Kyrkliga rörelser, som vanligen gått under namnet
läseri, yppade sig under 1800-talets förra hälft
äfven i Vestergötland, der väckelsepredikanten
J. O. Hoof drog massor af folk, och i Småland,
der P. L. Sellergren gaf ett renare innehåll åt den
religiösa rörelsen. I Orsa, i Dalarna, uppblossade
1851 i rå form den andliga lifaktigheten, till
beskaffenheten enahanda med det »nya läseriet». –
Äfven den af H. Schartau i Lund framkallade djupt
sedligt allvarliga, från all herrnhutism fria
andliga rörelsen benämnes af somliga »läseri», ett namn, som
schartauanerna sjelfva delvis lära hafva antagit. – I
hufvudstaden tog »läseriet» fart, sedan den engelske
metodistpredikanten G. Scott 1830–41 väckt det
religiösa intresset till lif. Den af en norrländsk
läsarefamilj härstammande ofvannämnde K. O. Rosenius
var till en början Scotts biträde, men blef efter
dennes affärd från Sverige snart en af ledarna för
den andliga rörelsen i hufvudstaden samt fick genom
sina skrifter äfven inflytande i landsorterna,
der dessutom en Fjellstedts m. fl. tändande
predikningar framkallade både lif och strid inom
församlingarna. Under formen af lekmannaverksamhet
sökte man arbeta för en »inre mission», väcka
folket ur den andliga dvala, hvari det ansågs vara
försänkt. Systematiskt blef lekmannaverksamheten
ordnad, då den 1856 fick en sammanslutningspunkt i
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, hvilken svingade
sig upp till ledarinna, ja herskarinna för det mest
omfattande »läseri», som vårt land bevittnat. Den
af henne styrda lekmannaverksamheten fick en
utomordentlig utbredning, sedan 1858 förbudet mot
konventiklar upphäfts till en del just på grund af
de protester mot dess bibehållande, som de lifligare
andliga rörelserna framkallade i olika delar af
landet. Evangeliska fosterlandsstiftelsens
»kolportörer» och bibelbud genomkorsade landet i alla
riktningar, predikande och spridande biblar eller
stiftelsens skrifter, hvilka ej sällan utgjorde ett
ganska klent gods af högst förslappande natur för det
andliga sinnet. Men Evangeliska fosterlandsstiftelsens
envälde öfver de »ny-evangeliske», såsom hennes
anhängare kalla sig, bröts genom den väldiga
splittring, som 1872 vållades af P. Waldenströms
separata försoningslära och djerfva afvoghet
mot det bestående kyrkosamfundet. Han och hans
anhängare, »waldenströmarna», uppsade stiftelsen
tro och lydnad samt hafva sedan dess, med sitt
»missionsförbund», uppträdt med allt bestämdare
afsigt att spränga statskyrkan. I motsats dertill
hafva Ev. fosterlandsstiftelsens »kolportörer» på
senare tiden ställt sig i ledet af kyrkans vänner,
om de också icke uppgifvit begäret att bryta stafven
öfver all kristendom, som icke går i pietistiskt
ledband. Lekmannaverksamheten, ursprungligen afsedd
att biträda statskyrkans presterskap i befordrandet
af det kristliga lifvets tillväxt, började snart
konkurrera med detta presterskap. Svagt begåfvade
och föga underbyggda kolportörer hafva genom sitt
påträngande sätt, sin sjelfgodhet och sina angrepp
flerestädes framkallat konflikter med kyrkans
tjenare och inom kyrkan uppväckt många fiender till
»läseriet».
Ett här och der bland »läsarna» framträdande envist
förkättrande af lifvets ädlare njutningar inom konst
och vitterhet har väckt tvifvel om »läseriets» förmåga
att assimilera sig med den moderna anden; det alltför
starka framhäfvandet af det evangeliska i kristendom
med underskattande af eller förakt för det lagiska
har framkallat misströstan om »läseriets» kraft att
höja det sedliga lifvets halt. »Läseriet» leder lätt
nog öfver besinningens gränser, såsom fallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
