Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länsväsende ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven fotknektar fingo sig kronogods anslagna
till boställs- och underhållsgods, är en form af
länsväsende, som dock väsentligt ombildades af Karl
XI, genom hvars anordningar den gemene ryttaren
eller soldaten i stället fick sitt underhåll af
rote- eller rusthållaren. (Se Indelta armén).
S. F. H.
Läpp (Lat. labium), anat., i allmänhet en framstående
kant kring gropar eller öppningar till hålor
(t. ex. höftledpannan, lifmodern, qvinnoblygden
m. fl.); företrädesvis, enligt vanligt språkbruk,
de veck, som omgifva och bilda munöppningen. Dessa
bestå i det yttre af ansigtshuden, i det inre
af munslemhinnan. Gränsen mellan dessa motsvarar
ungefärligen framkanten af läpparnas röda del. Till
huden hör muskulaturen derunder, till slemhinnan
ett lager slemkörtlar, syn- och kännbara såsom
små knottror å läpparnas insidor, synnerligen den
nedres. Dessutom ingå i läpparna, relativt till
dessas tjocklek, ganska stora arterer, som mellan
munnens laterala vinklar (»gipor») sträcka sig i en
båge genom hvarje läpp. Äfven finnas starka nerver,
af hvilka en del förmedlar läpparnas ganska fina
känsel. Muskulaturen i läpparna och i deras granskap
är ordnad i två system: ett, hvars trådar i en massa
löpa ringformigt och parallelt med läpparnas kant,
och hvilket sluter eller hopsnörper öppningen
(»sfinktern» eller stängaren); ett annat, hvars
trådar ur sfinktern radiera åt alla håll mot sina
fästen och följaktligen, då de samverka, vidga
munöppningen. Enär massan är fördelad i flere små
muskler och hvar och en af dem är i stånd att verka
för sig, uppkomma genom partiel verksamhet i dem och
i sfinktern dessa otaliga förändringar i läpparnas
form och ställning, som äro så betydelsefulla för
dessas verksamhet och särskildt för mimiken. – I
hvila hafva läpparna sins emellan olika form. Båda äro
tjockare i kanten än i öfrigt, ett förhållande, som
ibland visar sig till öfverdrift hos en eller annan
individ inom den hvita rasen och karakteriserar hela
andra folkraser (negrerna). Den öfre läppen räcker
vanligen framom den nedre (en snabelantydning);
men då underkäken skjuter långt fram, framspringer
underläppen betydligt. Äfven annars träffas stundom
långt framskjutande underläpp. En sådan utmärkte den
Österrikiska kejsarefamiljen från Leopold I, hvarför
denna underläppsform kallats »labium leopoldinum»,
»lévre autrichienne». – Läpparna uppstå ur tvänne,
ett från hvardera sidan utväxande, hudutskott,
hvilka i regeln sammansmälta; sker det ej, bildas
s. k. »harläpp». Äfven i fullt normala fall synas
på båda läpparna spår af denna sammansmältning: på
den öfres främre yta en fåra från näsans skiljebrosk
nedåt, slutande i en liten spets, och på den undres en
grop, som vid läpparnas sammanslutning mottager denna
spets. Inom båda läpparna står i midten ett mjukt
sagittalt veck, läppbandet, som är fäst vid tandköttet
och äfven är ett märke af sammanväxningen. Läpparna
begränsas mot det öfriga ansigtet af ett par,
hos äldre personer tydligt framträdande, fåror. En
dubbelsidig utgår från sidan af näsvingen
och i en lateralt konvex båge omkr. 1 cm. förbi
munvinkeln. Den kallas naso-labiala fåran och
framträder särdeles starkt hos personer, som lida
af kroniska sjukdomar. En enkel, något halfmånformig
tvärfåra skiljer underläppen från hakan. Vanligen med
rundad botten, blir hon stundom så djup och skarp,
som vore hon skuren med knif. Öfverläppens hud är i
allmänhet hårrikare än underläppens, hvars hårighet
är starkast åt midten. Vid hvila hänger öfverläppen
rätt ned och ligger tämligen tätt åt tänderna. Den
nedre läppen lutar något utåt med sin öfre kant,
hvadan emellan honom och tänderna uppstår en ränna,
i hvilken saliv samlas. Det är företrädesvis denna
läpp, som håller saliven och andra flytande ämnen
inne i munhålan. Läpparnas mot hvarandra vettande ytor
hafva bågböjda, likformiga konturer. Springan emellan
dem, »munöppningen», »munnen», företer individuella
olikheter till form och vidd. Läpparna äro mycket
tänjbara, så att munspringan i de flesta fall hos
fullvuxna personer kan voluntart vidgas till en
ring af 4–5 cm. diameter eller mera. Såsom bevis
på den ytterliga tänjbarheten anför Hyrtl ett fall,
då en sexpundig kanonkula inträngde mellan läpparna,
utan att lemna annat märke än en af utspänningen
vållad liten springa i ena mun vinkeln. – Läpparna
hafva icke blott stor betydelse vid diande och
drickning – då de genom sammanslutning kring
bröstvårtan och åt vätskan möjliggöra sugning –
samt vid födans fattande och inneslutande och dess
tryckning inåt emellan tänderna vid tuggning, utan
äro äfven genom ställning och rörelser af synnerlig
vigt för frambringande af en del talljud (se Labialer).
G. v. D.
Läppbjörnen l. jonglörbjörnen, Ursus
labiatus, zool., hör till björnfamiljen (Ursidae) inom
rofdjurens ordning och däggdjurens klass. Hufvudet
har bred, platt panna samt lång, smal, spetsig och
snabelartad nos. Näsvingarna äro mycket rörliga,
och de långa läpparna kunna förlängas, framskjutas
och sammanläggas till ett slags rör. Tungan är lång,
smal, platt och framtill liksom afstympad. Dessa
organ göra tillhopa tjenst som en snabel, medelst
hvilken djuret blir i stånd att gripa, draga och suga
till sig föremål af allahanda slag. Öronen äro korta,
upprättstående och svagt tillspetsade, ögonen små och
sneda. Hjessan och svansen äro täckta af lång och
sträf ragg, åtskilliga delar af kroppen bära tjockt,
lurfvigt och långt hår. Kroppen är tung och klumpig,
benen korta och tjocka, klorna utomordentligt långa,
krökta och skarpa. Färgen är glänsande svart, nosen
grå eller smutsigt hvit, och en fläck på bröstet
renare hvit. Längden utgör 1,7 och höjden 0,85 m. –
Läppbjörnens hemland är södra Asien och Ceylon. Han
förekommer derstädes i bergstrakter; under dagen
ligger han gömd i hålor. Hans föda utgöres nästan
uteslutande af växtämnen och smärre ryggradslösa
djur; blott då han drifves af mycket stark hunger,
förgriper han sig på ryggradsdjur. I sitt hemland
tämjes och förevisas han ofta af gycklare och
djurförare, hvilka lära honom allahanda konststycken.
C. R. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
