Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läder-intarsia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den allmännaste föreställningen om hvad man kallar
läkemedel. Om detta begrepp deremot tages i sin
vidsträcktaste mening, är det snart sagdt oändligt
omfattande, enär få föremål i den yttre verlden
eller få verksamhetsyttringar af en organism gifvas,
hvilka icke på ett eller annat sätt kunna tjena
till häfvandet af ett sjukdomstillstånd. Många
läkemedel, som under vissa, afpassade förhållanden
kunde bidraga till aflägsnandet af en sjukdom eller
ett eller flere sjukdomssymtom, kunna under andra
förhållanden visa helt motsatta verkningar. Exempel
på sådana läkemedel gifva de i läkekonsten använda
gifterna, hvilka, i liten och lämplig mängd (»dos»)
använda, kunna verka mycket välgörande, men i för
stor dos eller på annat sätt orätt använda lätt
medföra fara för helsa och lif. De i medicinen
använda läkemedlen hemtas från naturens alla
tre riken, dock numera minst från djurriket, enär
animaliska läkemedel blifvit på senare tid mer och
mer bortlagda, t. ex. de många från såväl högre
som lägre stående djur hemtade kalkhaltiga ämnen
(bezoar, kräftstenar, hvalfiskfjäll, ostronskal,
koraller m. m.), hvilka voro upptagna i äldre
farmakopéer. – Den oorganiska verlden lemnar en
mängd läkemedel, såsom många metaller, alkalier,
alkaliska jordarter jämte deras salter och andra
beredningar, syror o. s. v. Största antalet läkemedel
erhålles dock ur växtriket i form af »droger»
och ur dem framställda beståndsdelar af mycket
olika beskaffenhet i kemiskt och farmakodynamiskt
hänseende, från de indifferenta kolhydraten (såsom
stärkelse, socker o. d.), fetterna (de många olika
slagen af oljor o. d.), balsamer och hartser till de
kraftigt verksamma, i något större doser enligt regeln
mycket giftiga alkaloiderna. Jfr Farmacevt, Farmaci,
Farmakodynamik, Farmakognosi och Farmakologi.
O. T. S.
Läma, slägtnamn, som plägar tilläggas alla de
personer, som i Sverige under medeltiden förde
två snedbjelkar i vapnet. Af dessa personer
har dock endast en verkligen burit detta namn,
nämligen riddaren Håkan Jonsson L., som emellan
åren 1310 och 1319 nämnes såsom konung Birgers
marsk och äfven tog en verksam del i den följande
förmyndarestyrelsen. Hans ättlingar, af hvilka många
äfven kallade sig L., förde deremot ett helt annat
vapen: en fyrdelt sköld med trappskurna rutor i två
fält, den s. k. Välungeslägtens vapen, hvilket äfven
bars af Håkan Jonssons broder, riddaren Tuke Jonsson,
och dennes söner. Håkan Jonssons slägt utdog i slutet
af 1400-talet. – I senare tid har Läma-namnet orätt
tillagts en mängd personer, hvilka till sköldemärke
förde två snedbjelkar, ett vapen, som liknade Håkan
Jonsson Lämas. Förnämst af dessa är drotsen Matts
Kettilmundsson (se denne). – Vidare betecknas med
detta namn den talrika ätt, som härstammade från
Birger jarls oäkta son herr Greger (d. 1276). Den
förnämste af hans ättlingar var sonsonen, riddaren
Greger Magnusson, som var lagman i Vestmanland och
under tvänne skilda
perioder på 1330-talet konung Magnus Erikssons drots. 1338
blef han såsom hufvudman för det aristokratiska
partiet af konungen drifven i landsflykt, hvarvid
hans egendomar indrogos. Först vid det ryska krigets
början (1350) fick han tillåtelse att återkomma,
men fann i detta krig sin död. Från hans broder,
Karl Gregersson, härstammade de medlemmar af
denna slägt, som nämnas under 1400-talet. Ätten,
hvilken torde kunna kallas den oegentliga Läma-ätten,
utdog i midten af 1470-talet, med riddaren Greger
Bengtsson. – Ej otroligt är att såväl Håkan Jonsson
L., som Matts Kettilmundsson och jarlasonen Greger
på något sätt voro befryndade, ehuru det numera är
omöjligt att bevisligen ådagalägga denna slägtskap.
K. H. K.
Lämmermann. Se Lamormaini.
Län. 1. (Förläning), ett gods, en inkomst, en
rättighet e. d., som kronan eller annan makthafvande
öfverlemnade åt någon att innehafva och nyttja mot
viss tjenst, i synnerhet krigstjenst, eller annan
förpligtelse eller såsom belöning för redan gjorda
tjenster i ett eller annat afseende. Äfven sjelfva
området, inom hvilket någon egde uppbära kronans
räntor eller bevaka hennes rättigheter, fick namn
af län. Om länsinstitutets uppkomst och utveckling
samt betydelse i de europeiska staternas historia
se Länsväsende. – 2. I Sverige och Finland benämning
på de områden, i hvilka riket är indeladt i och för
den högsta civilförvaltningen i orterna. Sverige är
för närvarande indeladt i 24 län. (Hufvudstaden hör
ej till något af dessa, utan bildar ett särskildt
öfverståthållareskap.) Beräknas samtliga länens
areal vara 442,093,73 qvkm., upptager hvart län
i medeltal en areal af 18,420,57 qvkm., men länen
äro till vidden ytterst olika. Så har det största,
Norrbottens, 104,412,94 qvkm., men det minsta,
Blekinge, endast 3,014,86 qvkm. ytinnehåll. Äfven
med afseende på folkmängden äro de hvarandra mycket
olika. I genomsnitt räknade 1884 hvart län 184,971
innev.; största folkmängden hade Malmöhus län,
354,042, minsta Gotlands, 52,750. – I spetsen för
länets styrelse står en landshöfding (i Finland
numera kallad guvernör) i egenskap af K. M:ts
befallningshafvande med biträde af underordnade
tjenstemän. (Om länsstyrelsens organisation och
befogenhet se Befallningshafvande.) Länet är fördeladt
i fögderier, som omfatta ett större eller mindre
antal länsmansdistrikt. Länet är i Sverige icke
endast ett område för den kungliga förvaltningen, utan
äfven ett kommunalt samfund. (Ett län, Kalmar län,
ar dock deladt i två storkommuner.) Länskommunens
angelägenheter handhafvas af en representation, kallad
landsting (se d. o.), och dess underafdelningar äro
härad samt socknar och städer. (Inom länet belägna
städer med 25,000 innev, och deröfver höra dock icke
till läns- l. landstingskommunen.) Länet bildar vidare
ett särskildt område vid bevillningstaxeringen,
i det att hvart län för sig årligen utser en
s. k. pröfningsnämnd (se d. o.) till granskning
af bevillningstaxeringarna och pröfning af de mot
taxeringsnämndernas åtgärder möjligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
