Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luxembourg-palatset ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla kyrkorna och de allmänna byggnaderna äro vackra
prof på medeltidens byggnadsstil. De förnämsta
bland stadens 5 kyrkor äro domkyrkan (delvis från
1170-talet) och Mariakyrkan (från 1276–1310, en
bland de vackraste äldre gotiska kyrkor i Tyskland),
båda med värdefulla konstskatter. Katarinakyrkan
(grundlagd 1335) hörde till det forna minoritklostret,
i hvars byggnad nu befinna sig Katharineum (gymnasium
och realskola) samt stadsbiblioteket (omkr. 100,000
bd). En märklig byggnad är råd- och börshuset, vid
torget i stadens midt. Det härstammar från skilda
tider; den vackraste delen är den södra, 1342–44
byggda flygeln. För undervisning och bildning är
väl sörjdt. Jämte gymnasium och realskola finnas
handelsinstitut, slöjdskola, navigationsskola,
seminarium m. m. Staden eger många och rika
välgörenhetsinrättningar. De största äro S:t
Johannes jungfrustift (grundadt redan 1177), efter
reformationen försörjningsanstalt för obemedlade
borgaredöttrar, och Helgeandshospitalet, der fattiga
borgare och borgareenkor få fri försörjning. Båda
stiftelserna hafva stora jordegendomar. Staden
L. räknade 1880 51,055 innev. Industrien är
visserligen icke obetydlig (tillverkning af bränvin,
öl, tobak, såpa), men handel och sjöfart äro stadens
hufvudnäringar. L. är en vigtig speditionsplats
för Östersjön och förmedlar handeln emellan Hamburg
och det inre Tyskland å ena sidan samt landen vid
Östersjökusten å den andra. (L. står i regelbunden
ångbåtsförbindelse med bl. a. Stockholm och flere
andra svenska städer.) Efter stadens inträde i
tyska tullföreningen (1868) och till följd af dess
vidgade jernvägsförbindelser (med Kiel, Hamburg,
Lüneburg, Berlin, Stettin) har varuomsättningen
ökats betydligt. Införseln omfattar hufvudsakligen
skogsprodukter och hade 1883 ett värde af 211
mill. mark. 1883 besöktes stadens hamn af 2,003 fartyg
om 360,414 tons. Stadens handelsflotta räknade 1884
42 fartyg (deraf 30 ångfartyg) om 11,177 tons.
L:s egentliga sjöhamn är Travemünde, men Trave
har blifvit reglerad och så fördjupad, att fartyg af
5 m. djupgående kunna komma till staden.
Historia. Staden L. anlades på sin nuv. plats 1143 af
grefve Adolf II af Holstein-Schauenburg, sedan det
gamla, något nordligare, på venstra Trave-stranden
vid det nu s. k. Alt-Lübeck belägna L., de slaviske
innevånarnas i Vagrien (östra Holstein) förnämsta
handelsplats, 1138 blifvit förstördt af rugierna.
Grefve Adolf måste 1157 afträda staden till sin
länsherre Henrik Lejonet, hertig af Sachsen, som på
allt sätt befordrade stadens uppkomst. Han affärdade
redan 1159 sändebud till Sverige, Norge, Danmark
och Ryssland för att inbjuda dessa lands köpmän att
besöka hans stad, han förlade 1163 det oldenburgska
biskopssätet till L. och afslöt under något af åren
1173–79 en för L. gynsam traktat med Sverige (förnyad,
med beviljande af betydliga friheter, af Birger
jarl 1250 l. 1251). Till följd af hertig Henriks
förklarande i akt kom staden 1181 till kejsaren och
begåfvades med betydande
privilegier, som bekräftades af danskarna, i hvilkas
händer staden föll 1201. När de nord-albingiska landen
efter Valdemar Sejrs fall återvunnit sin frihet,
ställde L. sig under kejsaren (Fredrik II), hvilken
1226 förklarade det för fri riksstad. Den lifliga
handeln förenade staden snart med andra städer i
norra Tyskland i midten af 1200-talet till den under
namnet hansan bekanta stora förening af handelsstäder,
hvilkas angelägenheter den med mycken klokhet och stor
framgång ledde från början af 1300-talet. (Se
Hansa och Hansedag.) Dess flottor beherskade Östersjön,
och dess röst var ofta afgörande i de nordiska rikenas
angelägenheter. I mer än två århundraden qvarstod
L. på höjden af sin makt. De tre skandinaviska rikenas
förening under en regent hade L. alltid betraktat
såsom en fara för sitt östersjövälde. Derför tog
det under ledning af en af sina fyra borgmästare,
Nikolaus Bröms, en väsentlig andel i omgestaltningen
af de politiska förhållandena i Norden genom att med
penningar och krigsmateriel understödja Gustaf Vasa i
kampen mot Danmark (den skuld Sverige dervid åsamkade
sig till L. torde hafva belöpt sig till 200 tusen
lübska mark, d. v. s. omkr. 1/2 mill. kr., oafsedt
myntvärdets fall). Men icke långt efter Kalmarunionens
upplösning började hansans förfall och dermed L:s
tillbakagång. Mycket bidrogo de svåra inre striderna
mellan det katolsk-aristokratiska partiet under
den ofvannämnde Bröms och Hermann Plönnies och det
protestantisk-demokratiska under Jürgen Wullenwever.
Sistnämnda partis försök att med stöd af borgare
och bönder i Danmark återuppsätta Kristian II på
Danmarks tron misslyckades (se Grefvefejden),
ty det fick emot sig icke allenast adel och prester i
Danmark, utan äfven Sveriges rike, som dessutom retats
af dess penningekraf och trycktes af dess olidliga
handelstyranni (Sveriges ställning till L. vid
denna tid har jämförts med Spaniens syd-amerikanska
koloniers ställning till moderlandet). L. fick
visserligen i freden (d. 14 Febr. 1536) sina
handelsrättigheter i Danmark bekräftade och erhöll
Bornholm på ytterligare 50 år, men dess envälde i
handelsväg inom Sverige knäcktes dock genom denna
fejd. Sista gången L. uppträdde som sjelfständig
krigförande stat var i nordiska sjuårskriget
(1563–70), då det i förbund med Danmark sökte tränga
svenskarna från Estland, hvarifrån desse hindrade L:s
fria handel på Ryssland. Efter trettioåriga kriget,
under hvilket kejsarens fred med Kristian IV ingicks i
L. d. 12 Maj 1629, förlorade staden sista återstoden
af sin forna politiska och handels-betydelse: hamnen
lågv nästan alldeles igengrundad, och gräset växte på
gatorna. Holländarna spelade mästare i Östersjön. –
Danskarnas ockupation 1801 blef utan följder. Efter
preussarnas nederlag vid Jena kastade sig Blücher med
omkr. 20,000 man in i L., d. 5 Nov. 1806, men redan
följande dagen stormades den af Blücher försvarade
staden af Bernadotte, Soult och Murat under en häftig
gatustrid och prisgafs åt en tre dagars plundring. En
vid staden befintlig svensk trupp på omkr. 2,000 man
under öfverste C. A. von Morian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
