Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lutherburg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon rol spelade denna punkt hvarken i nämnda
fälttåg eller i 1808 års krigshändelser. Efter
sistnämnda år förlorade densamma all betydelse,
och såväl det för staden inlösta området som alla
anläggningarna afhändes kronan genom försäljning
år 1829. O. I.
Luvia, kustsocken af Ulfsby härad och Vehmo
domsaga, Åbo och Björneborgs län, Finland. Areal
174 qvkm.; befolkningen, finsk, 2,576
pers. (18083). Kapell under Euraåminne pastorat
af Åbo ärkestift, Björneborgs nedre prosteri.
O. I.
Luvwe l. Luvua. Se Kongo.
Luxation (Lat. luxatio, vrickning), med. Något
svenskt ord, som fullt motsvarar »luxation» finnes ej,
ty med »ledvrickning» förstås äfven mindre rubbningar
i ledgångarna. Vanligen säger man, att en arm, ett ben
o. s. v. är »ur led». För att en vrickning skall vara
verklig luxation, fordras att båda ledytorna i en led
fullständigt lemnat hvarandra. Alla menniskokroppens
ledgångar kunna luxeras. Detta sker lättast med dem,
som hafva de friaste rörelserna, de s. k. kul-lederna,
såsom öfverarmen och låret, hvaremot de leder, som
medgifva endast en obetydlig rörelse och endast i en
riktning, långt svårare rubbas, såsom fotlagsbenen,
handleden, äfven knäleden. Vanligast inträffar
luxationen på en gång och till följd af ett yttre
våld, men icke ett sådant, som träffar leden direkt,
ty då uppkommer ej vrickning, utan brott. Våldet
skall verka så, att den ena parten förvandlas till en
häfstång, hvars ände liksom kränges ur sitt läge. Så
sker vid ett fall med utsträckt arm eller ben. Äfven
kotorna i ryggen och halsen kunna bringas att lemna
hvarandra, och en sådan skada är af den svåraste
betydelse, beroende derpå att ryggmärgen svårligen
i sådana fall kan undgå att slitas. Döden följer
ögonblickligen, om luxation inträffar emellan första
och andra halskotan. – Den missbildning, som uppkommer
till följd af en luxation, är vanligen så betydlig,
att äfven i läkarekonsten alldeles oförfarna personer
lätt igenkänna skadans art. Vanligen blir extremiteten
fastläst i en ovanlig ställning, men hänger icke
slappt ned, såsom vid benbrott. Understundom
kan det dock kräfva rätt mycket skarpsinne och
erfarenhet att skilja mellan luxation och benbrott;
och misstag i detta hänseende äro bedröfliga till
sina följder, i hvilken riktning de än gått. Har man
tagit ett verkligt brott för en luxation, så försöker
behandlaren att draga den skadade delen i led, och
ibland nyttjas dervid en energi, som för den stackars
patienten ej kan vara annat än olycksbringande. Har
man åter misstagit sig på det sätt, att man ej
igenkänt luxationen, utan tror på ett brott eller
någon annan skada, då underlåtas de för luxationens
afhjelpande nödiga åtgärderna. Detta äfvenledes till
patienternas skada, ity att efter en tid, längre eller
kortare för de olika ledgångarna, det luxerade benet
fastnar i det oriktiga läget, ej vidare kan riktas in
(»reponeras»), och den sjuke förblir en krympling för
sitt återstående lif. – Att rikta in en ledvrickning
var före kloroformens upptäckt ett lika svårt som
för den skadade plågsamt företag. De muskler som
omgifva ledgången, hålla nämligen den luxerade delen
fast i det oriktiga läget. Nu slappas dessa genom den
anestetiska sömnen, och repositionen göres derigenom
i regeln mycket lätt. Vanligen är det tillräckligt
att, sedan full känslolöshet inträdt, draga på den
skadade extremiteten, medan en medhjelpare håller
fast den öfre delen deraf eller också bålen, om en
hel extremitet luxerats. Med en känbar och hörbar
knyck springer delen i led. Dock kunna för vissa
ledgångar och i äldre fall mycket mera komplicerade
förfaranden blifva nödvändiga. Efter skedd reposition
bör leden någon tid sparas, eljest kan recidiv lätt
inträffa. Någon inflammation i den skadade ledgången
uppträder väl alltid; det bästa botemedlet derför
är massage.
Det gifves äfven en annan form af luxation, den,
som uppkommer i ledgångar, hvilka genom sjukdom,
oftast benröta, blifvit så förstörda, att leden
ej längre kan hålla ihop. Småningom skiljer sig
den ena kontrahenten från den andra – underbenet
från lårets nedre ände i knäet, lårbenshufvudet
från bäckenets panna, vid höftsjuka, o. s. v. En
sådan patologisk luxation är alltid en tillstöt
af sämsta betydelse. Dock kan läkning omsider ske,
naturligtvis i den oriktiga ställningen. Efteråt kan
t. o. m. denna, liksom för öfrigt vanförheten vid
misskända och ej reponerade våldsamma luxationer, på
operativ väg rättas mer eller mindre fullständigt. –
Jfr Distorsion. Rsr.
Luxdorph, Bolle Villum, dansk jurist, estetiker och
skald, f. i Köpenhamn 1716, tog studentexamen 1733
och egnade sig åt ämbetsmannakallet. Efter att
hafva beklädt åtskilliga andra platser blef han
generalprokurator 1749 och medlem af kansliet
1771 samt hade vid sin död, 1788, titeln af
geheimeråd. Såsom skald är L. bekant genom sin
latinska dikt om tåget öfver Belt, hvilken 1754
prisbelöntes af svenska Vitterhetsakademien och
finnes tryckt i första delen af dess handlingar
(1755) samt genom en qvick satir, Tossernes
lyksalighed (1764), och åtskilliga latinska
»carmina» (1775). Mest verkade dock L. i egenskap af
smakdomare, genom brefvexling med samtidens lärde
och i »Selskabet for de skönne videnskaber», samt
såsom utgifvare af äldre skaldeverk, bl. a. Töger
Reenbergs dikter (1769) och L. Holbergs »Peder
Paars» (praktupplaga, 1772). En stor del af L:s
bref och efterlemnade anteckningar utgafs, under
titeln »Luxdorphiana», af R. Nyerup (1791).
C. R.
Luxembourg [lyksansbour], François Henri de
Montmorency-Bouteville, hertig af L.. fransk marskalk,
föddes 1628. Han lärde sig krigskonsten under den
store Condé och slogs med utmärkelse under hans befäl
vid Lens (1648). S. å. blef L., endast 20 år gammal,
generalmajor. Han stod sedermera på Condés sida i
fronde-uppror et mot franska regeringen (se Condé
4), följde honom derefter i spansk krigstjenst, men
försonades med hofvet 1660. L. fick 1672 befälet i
holländska fälttåget. Sedan han intagit flere fasta
platser i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
