Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kloster, som upphörde, då munkarna flyttade till
Varnhem. A. G.
Lus, zool. Se Löss.
Luscinia. Se Rödstjertslägtet.
Lusiadas, det portugisiska namnet på lusitanerna
(d. v. s. portugiserna i äldre tider). Se Lusitaner. –
Os Lusiadas, titeln på en berömd hjeltedikt
(»Lusiaderna») af den portugisiske skalden Camões
(se denne).
Lusignan [lysinja’ng], stad i franska depart. Vienne
vid Vanne och jern vägen S:t Benoit–La Rochelle, 27
km. s. v. från Poitiers. Omkr. 1,500 innev. Ruiner af
ett gammalt feodalslott, grundadt enligt traditionen
af fén Melusina, enligt historiska handlingar af Hugo
II af L. (1250-talet). Under hugenottkrigen intogs
det 1574 af hertigen af Montpensier och förstördes.
Lusignan [lysinja’ng], en gammal förnäm slägt i Poitou
i Frankrike, hvilkens hufvudman kallades »sire de
L.» efter slottet L. (se föreg, art.). Slägten
innehade länge grefskapen Marche och Angoulême,
men var sedan början af 14:de årh. icke vidare
bemärkt i Frankrike. Till denna ätt hörde Guido af
L. (se d. o.), som blef konung af Jerusalem 1186 och
af Cypern 1192. Han vardt stamfader för en kunglig
dynasti i Österlandet, hvilken under 1200-talets
senare hälft tidtals var erkänd såsom innehafvare af
Jerusalems konungakrona. Den utdog 1267 på manliga
linien med konung Hugo II af Cypern. Descendenter
på qvinnolinien regerade på Cypern ända in i senare
hälften af 1400-talet (jfr Cornaro) och innehade
en tid vid midten af 1300-talet, till följd af gifte,
riket Lillarmenien.
Lusingando, Ital., musikt., smekande.
Lusitaner, folkstam i det forna Spanien (se
Hispaner), efter hvilken romarna kallade en provins i
halföns vestra del Lusitania, ungefär motsvarande
det nuv. Portugal. Jfr Lusiadas.
Lussedagen, d. v. s. den hel. Lucias dag. Se Lucia,
helgon.
Lussin, en till österrikiska markgrefskapet Istrien
hörande ö i Quarnerobukten af Adriatiska hafvet,
s. om ön Cherso. Deri är bergig, omkr. 30 km. lång,
men högst 4 km. bred, på ett ställe knappt 300
m. bred. Med Cherso och Veglia bildar den ett
»bezirkshauptmannschaft» L. (941 qvkm.), hvars
hufvudort är Lussin piccolo, med 7,937 innev. (1881).
Lussjuka. Se Ftiriasis och Löss, zool.
Lussy [lyssi], Mathis, fransk musikskriftställare,
musiklärare i Paris, f. 1828, har utgifvit flere
intressanta skrifter, i hvilka han dels försökt
göra pianospelets teknik till ett tankearbete i
st. f. en torr mekanik (Exercises de mécanisme,
1863), dels sökt filosofiskt förklara det musikaliska
uttryckets element (Traité de l’expression musicale,
1873). År 1880 erhöll han jämte E. David det
af Paris-akademien utsatta priset för den
bästa bearbetning af notskriftens historia.
A. L.
Lustgas, kem., benämning på qväfoxidul, som, om
den inandas, hos en del personer frambringar glada
hallucinationer och skrattparoxysmer. Qväfoxidulen
upptäcktes 1776 af Priestley, som kallade den
deflogisticerad salpetergas.
År 1800 upptäckte Davy dess märkvärdiga fysiologiska
verkningar att efter inandning framkalla angenäma
sensationer och drömmar. Han yttrar såsom en
sannolikhet, att gasen upphäfver förnimmelsen af
smärta, hvilket dock först bekräftades 1844 af
Horace Wells (f. 1815), tandläkare i Hartford, en liten
stad i Connecticut. Denne lät efter inandning af gasen
utdraga en af sina tänder, utan att han förnam någon
smärta. Efter denna vigtiga upptäckt begaf han sig
till Boston för att inför en samling läkare visa sina
försök. Ett misslyckades, sannolikt emedan patienten
ej var fullt söfd, eller derför att gasen var illa
beredd, och operationen skedde icke utan smärta,
hvarför Wells uthvisslades. Detta grep honom så djupt,
att han icke vågade upprepa sina försök. Två år senare
upptäcktes eterns anestetiska verkningar af Jackson
och Morton. Då försökte Wells å nyo att införa lustgas
som anestetiskt medel, men lyckades icke, hvarför
han i förtviflan begick sjelfmord (1848). Efter
Wells’ död frågade ingen efter lustgasen. Etern och
kloroformen lemnade lysande resultat, men omkr. 1864
upptogo flere amerikanska läkare å nyo Wells’ försök
och det med mycken framgång. Numera är lustgasen ett
mycket användt anestetiskt medel vid operationer
af kort varaktighet, såsom tandutdragningar, och
säljes i komprimeradt tillstånd på stora cylindriska
jernflaskor, försedda med skrufventil. Gasen har en
svagt sötaktig, angenäm smak. Dess verkan är olika hos
olika personer och varierar efter dispositionen. Det
anestetiska tillståndet inträder efter en eller
två minuter och räcker 1/2 till 1 minut, stundom
längre. Den qvantitet gas, som åtgår, är ungefär
25 till 30 liter. Återuppvaknandet efterföljes
icke af några oangenäma känslor. I mycket få
fall har död inträffat, men i allmänhet torde
lustgasen kunna anses som ett ganska oskadligt
medel, om den är ren. Gasen underhåller icke
respirationen och förenas ej med blodkropparnas
hemoglobin. – Lustgasen, hvars vetenskapliga namn,
såsom ofvan är nämndt, är qväfoxidul, bildas vid
flere tillfällen, t. ex. då jern eller zink löses i
utspädd salpetersyra, då qväfoxid får vara i beröring
med jernfilspån, jernvitriol, svafvelsyrliga salter
o. dyl. reduktionsmedel. I rent tillstånd erhålles
gasen bäst genom upphettning af ammoniumnitrat
enligt formeln
NH4 ONO2 = 2H2 O + N2 O.
Qväfoxidulen är en färglös, icke antändlig gas
af sammansättningen N2 O. Dess egentliga vigt är
1,527. En liter väger 1,97 gr. Gasen underhåller
förbränning af flere ämnen. En glimmande sticka tänder
sig deri liksom i syrgas. Genom god afkylning och
stark sammantryckning kan qväfoxidulen förmås att
antaga flytande form samt bildar då en färglös och
lättrörlig vätska. I kemiskt hänseende är qväfoxidulen
ett indifferent ämne. P. T. C.
Lustre [ly’stör]. Se Lyster.
Lustrum betecknade hos romarna ett
reningsoffer. Sådana ingingo såsom en vigtig
beståndsdel i den religiösa kulten, hvilken i den
yttre reningen med vatten och ofta med tillhörande
offer såg en symbol af en inre sådan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
