Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 3. L., konungar af Bajern: b) L. II Otto Fredrik Vilhelm - Ludvig. 4. L. IV, storhertig af Hessen »och vid Rhen» - Ludvig. 5. L., grefve af Nassau-Katzenellenbogen - Ludvig. 6. L. Fredrik Kristian, vanligen kallad Louis Ferdinand, prins af Preussen - Ludvig. 7. L., ärkehertigar af Österrike: a) L. Josef Anton - Ludvig. 7. L., ärkehertigar af Österrike: b) L. Salvator - Ludvig (Lajos), konungar af Ungern - Ludvig. 1. L. I den store, konung af Ungern och Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Versailles, enligt hvilket äfven Bajern inträdde i
det då tillskapade nya tyska riket, erhöll hans
bifall. Några dagar derefter, d. 30 Nov. 1870,
uppmanade han i en skrifvelse alla tyska furstar
och fria riksstäder att anmoda konungen af Preussen
att såsom förbundspresident antaga kejsaretiteln;
och då hans upprop på alla håll vunnit bifall,
lät han sin i tyska högkvarteret varande farbroder,
prins Luitpold, i samtliga regeringarnas namn erbjuda
konung Vilhelm tyska kejsarekronan. L. har visat
sig i hög grad ömtålig om sin kungliga värdighet
och suveränitet samt ej låtit sig påverkas af de
ultramontanes gång efter annan gjorda försök att
förmå honom välja en ministèr ur deras krets –
icke ens då de bildat majoritet i kammaren. L:s
byggnadslust och skådespelspassion hafva bragt hans
affärer i en betänklig oordning. Detta, jämte en
ytterlig excentricitet i hans uppträdande, nästan
öfvergående till folkskygghet eller menniskoförakt,
har gjort honom föga omtyckt. – L. var en tid
förlofvad med sin faders kusin prinsessan Sofia
af Bajern (f. 1847, numera hertiginna af Alençon),
men bröt 1867 förbindelsen.
4. L. IV, storhertig af Hessen »och vid
Rhen», född i Darmstadt d. 12 Sept. 1837, förmälde
sig 1862 med prinsessan Alice af England (f. 1843,
d. 1878). I kriget 1866 var han brigadchef, erhöll
efter freden samt afslutandet af militärkonventionen
med Preussen kommandot öfver den hessiska divisionen
och deltog sedermera i spetsen för densamma i det
fransk-tyska kriget 1870–71. Den 13 Juni 1877
blef han regerande storhertig efter sin farbroder,
Ludvig III. Stort uppseende väckte L:s våren 1884
ingångna morganatiska äktenskap med en rysk dam,
Alexandrine v. Kolemine, född grefvinna Hutten-Czapska
och förut gift med en medlem af ryska beskickningen
i Darmstadt. Till följd af påtryckningar från flere
håll blef detta äktenskap faktiskt upplöst lika
hastigt som det slutits, och skilsmässan bekräftades
s. å. genom domstols beslut. I sitt första äktenskap
blef L. fader till en son, Ernst Ludvig (f. 1868),
och 4 döttrar.
5. L., grefve af Nassau-Katzenellenbogen,
f. i Dillenburg 1538, yngre broder till Vilhelm den
tyste af Oranien, var en af sin tids mest berömda
riddersmän, icke blott känd från slagfältet och
tornérspelen, utan äfven ärad för sin religiositet
och sin, i jämförelse med hans ståndsbröders vanliga
lefnadssätt, oförvitliga vandel. Han deltog 1565 i
det förbund, som den öfver det spanska förtrycket
uppbragta nederländska adeln ingick i Bruxelles,
den s. k. kompromissen, men ogillade de ursinniga
våldsamheter, som i Aug. 1566 begingos mot
den katolska kyrkokulten i Nederländerna. 1568
inledde L. i Geldern den ryktbara nederländska
frihetsstriden, men besegrades efter två
månader af Alba och räddade sig med nöd undan till
brodern Vilhelm, hvilken han derefter följde genom
sydprovinserna till Frankrike. Der deltog han
under Coligny i hugenotternas fälttåg 1569, stannade
såsom broderns ståthållare i furstendömet Oranien
(Orange) och var genom sina
förbindelser ett godt stöd för protestantismens
sak. 1572 öfverrumplade han med några tusen
hugenotter Mons och hotade derifrån Bruxelles; men
en spansk här inneslöt honom, och han nödgades efter
någon tid kapitulera, mot fritt aftåg. 1574 samlade
L. i Tyskland 9,000 man och drog, illa rustad, till
Maas i afsigt att derifrån framtränga till Holland,
men möttes på Mookerheden af en spansk här af utvalda
trupper, blef fullständigt slagen och omkom sjelf i
drabbningen (d. 14 April 1574).
6. L. Fredrik Kristian, vanligen kallad Louis
Ferdinand, prins af Preussen, f. 1772, son
till prins Ferdinand af Preussen och brorson till
Fredrik II, var en bland de män i Tyskland, som
under Napoleon I:s fortgående maktutvidgning under de
första åren af 1800-talet ifrigast förordade Preussens
närmande till Österrike. Vid krigsutbrottet
1806 fick han befälet öfver den till furst
Hohenlohes kår hörande förtruppen, 8,000 man stark,
men blef d. 10 Okt. slagen vid Saalfeld af en
öfverlägsen fransk kår under Lannes och stupade
för fientliga ryttare vid den närbelägna orten
Wölsdorf.
7. L., ärkehertigar af Österrike: a) L. Josef
Anton, son af kejsar Leopold II, f. 1784, d.
1864, blef 1822 generaldirektör för österrikiska
artilleriet. Han delade sin broder Frans I:s
konservativa skaplynne. Efter dennes död (1835)
satte honom efterträdaren, den sjuklige Ferdinand
I, i spetsen för den nya statskonferens,
som inrättades, och hvars öfriga medlemmar voro
ministrarna Metternich och Kolowrat-Liebsteinsky
samt ärkehertig Frans Karl Josef. I denna
sin befattning såsom kejsarens ställföreträdare
och faktiske medregent bidrog L. till det
absolutistiska regeringssystemets bibehållande,
tills 1848 års oroligheter tvungo honom att
draga sig tillbaka till privatlifvet. – b) L.
Salvator, storhertig Leopold II:s af Toscana andre
son, född i Florens d. 4 Aug. 1847, har gjort sig
bekant genom forskningsresor till olika verldsdelar
och genom de af honom sjelf illustrerade praktverk,
som han författat med anledning af dessa färder.
Särskildt må nämnas Die Balearen. In wort und
bild geschildert (5 bd, 1869–84).
Ludvig (Lajos), konungar af Ungern:
1. L. I den store, konung af Ungern och Polen, föddes 1326
och var son af ungerske konungen Karl Robert (af
huset Anjou) och Elisabet af Polen. Han blef 1339
presumtiv tronföljare i Polen efter sin morbroder,
Kasimir III, och efterträdde 1342 sin fader på Ungerns
tron. Efter mordet (1345) å hans broder Andreas,
drottning Johanna I:s af Neapel gemål, tågade L. till
Neapel för att utkräfva hämd, fördref Johanna,
hvilken misstänktes vara medveten om illgerningen,
och drog först 1350 sina trupper ur landet. Han
kämpade derefter gemensamt med konung Kasimir mot
litaver och tatarer, gjorde valakerna skattskyldiga,
eröfrade Röda Ryssland och lyckades efter kostsamma
fejder med venezianerna försäkra Ungern om herraväldet
i Dalmatien. Då L. 1370, efter Kasimirs död, blef
konung äfven i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
