Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 1. Ludvig I den fromme (Fr. Louis le débonnaire)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klosterväsendet; i början af hans regering hade hans
kansler Helisachar (till 819) och den ryktbare
klosterreformatorn abboten Benedikt af Aniane
(d. 821) ett öfvervägande inflytande. L. hade, då
han af fadern antogs till medkejsare, sjelf satt
kejsarekronan på sitt hufvud, men 816 förnyades
kröningsceremonien, i Reims, af påfven Stefan
IV. På den nyssnämnda herredagen i Aachen år 817
korades L:s äldste son, Lothar, till kejsare och
bestämdes dermed till faderns efterträdare i
öfverherskapet öfver hela riket, medan L:s bägge
yngre söner Pipin och Ludvig (sedermera kallad
den tyske) skulle såsom lydkonungar styra, den
förre Aquitanien, den senare Bajern. L:s brorson,
Bernhard, som af Karl den store satts till lydkonung
öfver »Italien» (det langobardiska riket), nämndes ej
vid riksdelningen och begynte derför rusta sig till
uppror. Men af L:s ränkfulla gemål, Irmengard, lät
han dock öfvertala sig att infinna sig hos L. för att
utverka sig nåd för sitt tilltag. Tvärt emot gifven
edlig försäkran blef han då gripen, dömd till döden
och, då L. icke kunde förmås att gifva befallning
om domens verkställighet, på Irmengards anstiftan
bländad (818). Bernhard dog dock genom följderna af
denna grymhet. Misstroende äfven sina halfbröder,
Karl den stores oäkta söner Drogo och Hugo, lät han
insätta dem i kloster. Sedan emellertid Irmengard
818 aflidit och L. 819 ingått nytt äktenskap, med
Judit, en dotter till den bajerske grefven Welf,
började han snart ångra sina förföljelser. Han
försonade sig med Drogo och Hugo, hvilken senare
(834) blef kejsarens kansler, och på herredagen i
Attigny (Aug. 822) betygade L. sin ånger genom att
göra offentlig kyrkobot. Men derigenom skadade han
blott sitt kejserliga anseende och röjde sin oförmåga
att styra ett vidsträckt rike, uppfyldt af mäktiga
och sjelfrådiga stormän och omgifvet af fiender. I
Spanska mark måste man städse vara på sin vakt mot
sarasener, morer och vasconer (basker). Vid de östra
gränserna från Östersjön till Adriatiska hafvet
hade man ständiga strider att kämpa med de slaviska
folken. Tronstrider i Danmark gåfvo på 820-talet
anledning till frankisk inblandning i detta lands
angelägenheter, hvarvid den fromme kejsaren väl äfven
leddes af önskan att utbreda kristendomen. (Jfr Ansgar
och Ebbo.) De olyckliga strider, som kort derpå
utbröto mellan L. och hans söner, voro i hög grad
egnade att minska rikets anseende och inflytande hos
dess grannar och hafva antagligen i sin mån bidragit
att gifva det till pris åt norrmäns och danskars ofta
förnyade hemsökelser. Anledningen till oenigheten
inom kejsarehuset var följande. År 823 födde Judit en
son Karl (sedermera kallad den skallige) och lyckades
lätt öfvertala sin gemål att anvisa äfven Karl någon
del af riket. För att vinna Lothar för planen antog
han honom 825 till medregent, och på herredagen i
Worms 829 tilldelade han Karl Alemannien (Schwaben)
med Elsass och en del af Burgund. Men denna handling
af billighet och rättvisa väckte missnöje hos såväl
Lothar som Pipin och Ludvig. Dertill kom förbittringen
hos en mängd andlige och verldslige store
öfver den till riksskattmästare utnämnde grefve
Bernhards af Septimanien (Languedoc) inflytande,
och de mest kränkande, men sannolikt fullkomligt
ogrundade rykten utspriddes om kejsarinnans
förhållande till denne man. Emedan Lothar motsatte
sig den i Worms anordnade nya riksdelningen,
upphörde hans medregentskap, och han aflägsnades
till Italien. I sin harm kastade han sig in i
upproriska stämplingar. På hans anstiftan samlade
sig en mängd missnöjde stormän i Paris och trädde
i förrädisk förbindelse med honom och med Pipin
i Aquitanien. Och då den senare i spetsen för en
här anlände till Verbérie vid Oise, förenade de sig
med honom. Vid underrättelsen derom skyndade kejsar
L., som var stadd på härnadståg mot Bretagne, till
Compiègne. Hans gemål, som på hans inrådan sökte en
tillflykt i S:t Marias kloster i Laon, tvangs af de
upproriske att sjelf taga doket och edligen lofva
att öfvertala sin gemål att blifva munk. Bernhard
lyckades undkomma till Aquitanien. Sedan Lothar
anländt till Frankrike, hölls en herredag i Compiègne,
på hvilken kejsar L. förödmjukade sig ända derhän
att han i ett sannolikt af de andlige författadt,
salvelsefullt tal ångerfullt erkände sina fel och
formligen gillade de upproriskes tilltag samt benådade
(!) sin gemål till lifvet med vilkor att hon allt
framgent behölle nunnedoket. Lothar återinträdde i
sitt förra medregentskap, eller rättare tog helt och
hållet regeringstyglarna i sina händer. Den gamle
kejsaren hölls under uppsigt och omgafs med munkar,
som hade i uppdrag att söka öfvertala honom att
gå i kloster. Men Lothars och hans anhangs dåliga
styrelse framkallade inom kort ett omslag i den
allmänna meningen. Till och med de munkar, som
fått i uppdrag att förmå kejsaren gå i kloster,
började fatta medlidande med honom, erbjödo sig
att återförskaffa honom hans förra myndighet och
drogo genom förespeglingar om landutvidgningar
Pipin och Ludvig på faderns sida. På herredagen i
Nijmegen (hösten 830) hade kejsar Ludvigs anhängare
öfvervigten, och Lothar emottog den förlikning,
hvartill fadern inbjöd honom. Hans namn förekommer ej
längre vid sidan af faderns i de kejserliga urkunderna
– ett bevis att han ej längre ansågs för faderns
medregent. Judit hemtades med tillbörlig ära från S:t
Radegundas kloster, der hon genom sin oförvitliga
vandel och sina andaktsöfningar vunnit nunnornas
odelade aktning. Upprorets ledare bland stormännen
fängslades och dömdes på en herredag i Aachen
(Febr. 831) förlustiga lif, ära och gods. Men med en
otidig mildhet, som han snart fick giltig anledning
att ångra, gaf kejsaren dem nåd och utfärdade ej
långt derefter allmän amnesti. På sistnämnde herredag
anordnade kejsar L. antagligen den nya riksdelning,
i kraft hvaraf hans söner Pipin, Ludvig och Karl
erhöllo betydliga tillökningar i sina områden. Dessa
områden skulle äfven gå i arf till deras söner, men om
någondera dog utan att efterlemna son, skulle hans
riksdel ärfvas af de båda andra bröderna. Slutligen
innehöll detta delningsfördrag ett – med kännedom om
kejsarens förkärlek för sin yngste son – för Pipin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
