Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 18. L. XVIII Stanislaus Xaver - Ludvig. 19. Ludvig Filip (Louis-Philippe)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrike hade han alltid stått i liflig förbindelse,
särskildt med Vendées innevånare, och underlät
aldrig att konspirera mot den franska styrelsen,
när tillfälle gafs. Från Verona begaf han sig
till Blankenburg vid Harz och derifrån 1798 till
Mitau, der äfven flere medlemmar af hans familj
infunno sig. Vid denna tid underhandlade han med
Bonaparte om dennes hjelp till en restauration,
ehuru utan framgång. 1801 förbjöd kejsar Paul honom
att längre vistas i Ryssland, hvarför han begaf sig
till Varsjav, som då egdes af Preussen. Han afslog
1803 Napoleon Bonapartes anbud att erhålla Lucca och
en penningesumma mot att afstå från sina anspråk på
Frankrike. Mot det af Napoleon 1804 upprättade franska
kejsaredömet protesterade han högtidligt. På hösten
(Sept.–Okt.) s. å. sammanträffade han med sin broder,
Karl af Artois, i Kalmar (se Sylvander: »Kalmar
slotts och stads historia», Tredje afd. V. sid. 384
o. f.). Från Sverige begaf han sig till Mitau, men
måste efter Tilsit-freden 1807 åter lemna Ryssland och
reste då öfver Sverige till England, der han bosatte
sig i Gosfield-Hall (Essex). Der lefde han, ständigt
protesterande och konspirerande mot Napoleon,
till 1814 och fick en gång under denna tid (1811)
mottaga ett besök af den då landsflyktige Gustaf
IV Adolf, som förr gästvänligt bjudit honom ett
hem i Sverige. Napoleons fall gaf L. ändtligen den
länge efterlängtade konungamakten. Den 6 April 1814
förklarade Senaten honom för konung, och d. 24 April
s. å. landsteg han i Calais. L. uppträdde i början
mycket hofsamt gent emot de nya förhållanden och de
nye män, som uppstått under den sista styrelsen. Han
gaf landet en författning, hvilken konseqvent nog
är daterad i »det 19:de året» af hans regering. Men
snart drefs han af de återvändande emigranterna
att söka återställa »l’ancien régime» och väckte
derigenom ett allmänt missnöje, af hvilket Napoleon
begagnade sig för att söka återtaga makten. L. måste
d. 20 Mars 1815 fly till Gent, men efter Napoleons
nederlag vid Waterloo intågade han å nyo i Paris,
d. 9 Juli 1815. L. blef nu helt och hållet en
lekbåll i sin bigotte broders händer, och det
»hvita skräckväldet» började. (Jfr Frankrike,
sp. 229.) Genom Decazes bemödanden bragtes väl
detta till slut 1817, men började under en något
annan form efter hertigens af Berry mord, 1820. L.,
som då var sjuklig och nästan blind, lät sin broder
och hans reaktionära vänner styra, ehuru han anade,
att systemet ej skulle länge bära sig. Han dog d. 16
Sept. 1824. Hans gemål hade aflidit d. 13 Nov. 1810.
J. Fr. N.
19. Ludvig Filip (Louis-Philippe), fransmännens
konung, född i Paris d. 6 Okt. 1773, var äldste son af
den beryktade hertig Ludvig Filip af Orléans (Philippe
Égalité) och prinsessan Lovisa Maria Adelaide af
Penthièvre. Han fick en liberal och modern uppfostran
under ledning af den bekanta skriftställarinnan madame
de Genlis. Under sina första lefnadsår bar han titeln
hertig af Valois och erhöll 1785, efter sin farfars
död, titeln hertig af Chartres. Följande sin fars
exempel, slöt han sig med
ifver till franska revolutionen, inträdde i
nationalgardet, blef 1790 ledamot af jakobinklubben
och bortlade efter de revolutionära händelserna
d. 10 Aug. 1792 sina titlar, samt antog namnet
Égalité. I den unga republikens första krig tog han
en ärofull andel. Såsom generallöjtnant kämpade
han, under Kellermanns befäl, vid Valmy d. 20
Sept. 1792, revolutionens första seger öfver de
allierade. Derefter deltog han med stor utmärkelse
i Dumouriez’ fälttåg i Belgien och ådagalade mycken
tapperhet i slaget vid Jemappes d. 6 Nov. 1792,
vid belägringen af Maastricht och i den olyckliga
bataljen vid Neerwinden, d. 18 Mars 1793, der
han anförde franska arméns center. Dumouriez’
sammansvärjning mot republiken väckte emellertid
snart de maktegandes misstankar ej blott mot den
upprorsstämplande generalen, utan äfven mot den
unge och ärelystne f. d. prins, hvilken betraktades
såsom hans skyddsling och förtrogne. Prinsen fann
derför klokast att följa Dumouriez, då denne d. 4
April 1793 rymde från den franska armén och sökte en
tillflykt hos österrikarna. Han begaf sig derefter
till Schweiz, der han någon tid förtjenade sitt
bröd såsom lärare i geografi, historia, franska,
engelska och matematik vid skolan i Reichenau. Der
fick han underrättelse om att hans far blifvit
guillotinerad i Paris, d. 6 Nov. 1793. Såsom äldste
son ärfde han titeln hertig af Orléans. Efter att
hafva lemnat sin lärareplats tillbragte han någon
tid som adjutant hos emigrantgeneralen Montesquiou,
begaf sig till Hamburg, företog en resa genom Danmark,
Sverige, Norge och Finland, återvände till Hamburg och
inskeppade sig der d. 24 Sept. 1796 till Amerika. Den
21 Okt. landsteg han i Filadelfia. Han tillbragte
öfver tre år i Amerika, men bosatte sig i början af
1800 i Twickenham (England) och flyttade efter sju
års förlopp till Sicilien, der han d. 25 Nov. 1809
gifte sig med konung Ferdinand I:s dotter Maria Amalia
(född d. 26 April 1782). Efter Napoleons fall (1814)
återvände han till Paris, efter 21 års landsflykt,
återfick af Ludvig XVIII sina under revolutionen
konfiskerade gods och utnämndes d. 15 Maj 1814 till
general-öfverste för husarerna. Napoleons återkomst
från Elba tvang honom att (Mars 1815) åter lemna
Frankrike. Han tog sin tillflykt till Twickenham i
England, der han med sin familj qvarstannade till
början af 1817, då han åter bosatte sig i Paris. Der
blefvo hans salonger en af medelpunkterna för den
liberala oppositionen. Genom ett enkelt och borgerligt
uppträdande vann han popularitet inom medelklassen,
och hans frisinthet och religiösa fördragsamhet
visade, att man icke om honom, såsom om de andra
bourbonerna, egde rätt att säga, att han under sin
långvariga landsflykt »ingenting lärt och ingenting
glömt».
I de händelser, som närmast föregingo julirevolutionen
1830, tog han ingen synbar del. Medan striden rasade
på Paris’ gator, hade han dragit sig undan till en
villa i hufvudstadens närhet. Den 30 Juli valdes han,
på Laffittes förslag, af deputeradekammaren till
generalståthållare af Frankrike. Han återvände då till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
