Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 4. L. IV (Fr. Louis d'outre-mer; Lat. Ludovicus ultramarinus) - Ludvig. 5. L. V den overksamme (Louis V Fainéant) - Ludvig. 6. L. VI den tjocke (Louis le gros) - Ludvig. 7. L. VII den unge (Louis le jeune) l. den fromme (L. le pieux) - Ludvig. 8. L. VIII Lejonhjerta (Louis Coeur de lion) - Ludvig. 9. L. IX den helige (Saint Louis)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Auvergne, hertig Giselbert af Lothringen m. fl. Efter
den sistnämndes död (939) gifte L. sig med dennes
enka, Gerberga, konung Otto I:s syster, samt vann
derigenom förlikning med Otto – visserligen med
uppgifvande af anspråken på Lothringen – och med
Hugo. När han så vid ett misslyckadt försök att
beröfva sin omyndige vasall Richard I Långben
hertigdömet Normandie blifvit normandernas fånge,
förbundo sig Hugo af Francien och konung Otto å nyo
mot honom (945). L. öfverlemnades af normanderna till
Hugo, och denne höll honom fängslad nära ett år samt
lössläppte honom (946), först sedan han lemnat ifrån
sig Laon, den vigtigaste ort, som stod honom åter af
hans fädernebesittningar. L. hade svårt att smälta
förlusten. Hans gemål drog sin broder Otto öfver
på hans sida, och en väldig tysk här, förstärkt
af L:s och konung Konrads af Burgund trupper,
drog sköflande genom Francien och in i Normandie,
men fälttåget blef i hufvudsak förfeladt; icke ens
Laon hade kunnat intagas. Förgäfves hotade ett på
L:s och Ottos uppmaning af påfven Agapetus II utlyst
gallisk-germanskt kyrkomöte i Ingelheim (Juni 948),
der L. och Otto infunno sig personligen, hertig Hugo
med exkommunikation, om han ej inom utsatt tid fogade
sig efter konungen. Hugo fortsatte, obekymrad härom,
kriget en tid, tills äfven han tröttnade vid den
långvariga fejden och under konung Ottos medling
försonade sig med L. Denne fick då fästet vid Laon
(staden hade han redan återtagit), men Hugos son
Otto belänades med hertigdömet Burgund. L. förnötte
de sista åren af sin regering med en mängd småfejder
mot vasaller inom det kungliga domänet: förgäfves
belägrade han ofta nog en liten borgherre, som inom
sin borgs fasta murar trotsade Frankrikes konung
– en sorglig bild af Frankrikes inre, feodala
samhällsförhållanden på den tiden. L. afled d. 10
Sept. 954 genom följderna af ett fall med hästen under
en jagt. Hans äldre son, Lothar, efterträdde honom,
på tronen; den yngre, Karl, blef med tiden hertig af
Lothringen. S. F. H.
5. L. V den overksamme (Louis V Fainéant),
den föregåendes sonson, konung Lothars son,
efterträdde sin fader i konungadömet år 986,
men dog redan 987, endast 20 år gammal. Hans hof
var en tummelplats för partistrider och ränker,
i hvilka hans farbroder hertig Karl af Lothringen
och hans mäktigaste vasall, hertig Hugo Capet af
Francien, spelade hufvudrollerna. L. sjelf var
en nolla. Han var den siste konungen af
karolingiska ätten, som regerade i Frankrike.
S. F. H.
6. L. VI den tjocke (Louis le gros), föddes 1078
och var son af konung Filip I och Berta af Holland.
Han var under de sista åren af sin faders
regering dennes medregent och efterträdde honom 1108.
L. var den förste mer betydande af de kapetingiske
konungarna. Feodalväsendet var på hans tid fullt
utbildadt, och de franske vasallerna hade under L:s
svage fader upphört att hysa respekt för
sin högste länsherre. De plundrade resande på
vägar och floder samt oroade t. o. m. Paris’ närmaste
omgifningar. L. beslöt att göra slut på detta
oskick, och hela hans regering upptogs af ständiga
krig mot feodalherrarna. Han tvang den ene efter den
andre att lyda konungamakten och lyckades återställa
ordning i riket. L. var den förste franske konung,
som i striden mot vasallerna sökte vinna städernas
hjelp genom att garantera dem de friheter, som de
lyckades med penningar eller vapen förvärfva af sina
länsherrar. Med kyrkan stod han på god fot och mottog
i sitt beskydd tre undan kejsaren flyende påfvar. Dock
genomdref han på synoden i Reims 1119, att biskoparna
skulle svärja konungen trohetsed. L. hade en klok
rådgifvare och vän i Suger, abbot i S:t Denis. Denne
har brukat jämföras med Sully, liksom L. sjelf med
Henrik IV. L. afled d. 1 Aug. 1137. J. Fr. N.
7. L. VII den unge (Louis le jeune) l. den fromme
(L. le pieux), den föregåendes och drottning
Adelaides son, föddes 1120, kröntes till sin
faders efterträdare 1131 och uppsteg på tronen 1137.
Han gifte sig s. å. med Eleonora af Aquitanien
(se Eleonora) och förvärfvade derigenom det stora
hertigdömet Aquitanien, som omfattade landet
emellan Loire och Pyrenéerna. Understödd af sin
faders rådgifvare Suger, fortsatte L. sin faders
politik och vidmakthöll ordning bland de orolige
vasallerna. 1147–49 deltog han i det andra
korståget, hvilket dock alldeles misslyckades.
Några år derefter (1152) skilde han sig ifrån
sin maka, med hvilken han råkat i oenighet.
Hon gifte sig inom kort med Henrik af
Anjou, som 1154 besteg Englands tron och sålunda
kom i besittning af hela vestra Frankrike samt blef
vida mäktigare än sin länsherre. Om L. har sagts,
att han var snarare en munk på tronen än en kraftig
och beslutsam konung. Att konungamakten likväl
behöll det inflytande den vunnit under hans
fader var Sugers förtjenst. L. dog i Paris d. 18
Sept. 1180. J. Fr. N.
8. L. VIII Lejonhjerta (Louis Coeur de lion),
son af Filip August och Isabella af Hainaut, föddes
d. 5 Sept. 1187. Han var den förste af kapetingerna,
som icke var sin faders medregent, ett bevis på
att tronen då ansågs ärftlig. År 1215 inkallades
han af de mot den engelske konungen Johan utan land
upproriske baronerna för att mottaga Englands krona.
Han följde uppmaningen och inträngde segrande
i London. Men då Johan samtidigt afled, hyllades
hans son, och L., som såg sig öfvergifven
af alla, måste snart återvända till Frankrike.
År 1223 efterträdde han sin fader.
Hans korta regering upptogs helt och hållet af de
två stora krig, som börjats under faderns tid,
nämligen kriget mot engelsmännen, hvilka flere
gånger blefvo slagna, och kriget mot de kätterske
albigenserna. Under ett fälttåg mot de senare
dog han på slottet Montpensier i Auvergne, d. 8
Nov. 1226. Han var förmäld med den ädla Blanche
af Kastilien (se denna), som skänkte honom 11 barn.
J. Fr. N.
9. L. IX den helige (Saint Louis), den föregåendes
son, föddes i Poissy d. 25 April 1215 och var
sålunda vid sin faders död (1226) endast elfva
år gammal. Regeringen fördes derför af hans
moder Blanche af Kastilien. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
