Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Loyson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamhet på krigets fasor, och han har, bl. a. i
afhandlingen De la légitime défense (1873), sökt
framställa de åtgärder, som i folkens allmänna
intresse böra vidtagas till dessa fasors minskande.
Lucas, Karl Friedrich Eduard, tysk pomolog, f. i
Erfurt 1816, verkade 1843–60 såsom föreståndare
för trädgårdsskolan i Hohenheim samt lärare
vid landtbruksinstitutet derstädes och grundade
sistnämnda år det pomologiska institutet i
Reutlingen, hvilken anstalt snart fick ett stort
anseende. Död i Reutlingen 1882. De af L. införda
metoderna för fruktträds uppdragning, förädling och
skötsel, likasom äfven de af honom konstruerade
trädgårdsredskapen och frukttorkningsapparaterna
vunno allmänt erkännande. Derjämte bidrog han på ett
framstående sätt till den pomologiska systematikens
utveckling. Bland hans skrifter märkas Die lehre
vom obstbau (tills. med F. Medicus, 1844–45;
6:te uppl. 1877), Der gemüsebau (1847; 4:de
uppl. 1882), Der obstbau auf dem lande (1848; 5:te
uppl. 1875), Kurze anleitung zur obstcultur (1866;
4:de uppl. 1874), Die lehre vom baumschnitt (1867,
5:te uppl. 1884), Auswahl werthvoller obstsorten (1871)
och det berömda verket Illustriertes handbuch der
obstkunde (tills. med Oberdieck och Jahn,
1858–75). Sedan 1855 utgaf L. tillsammans med Oberdieck
tidskriften »Illustrierte monatshefte für obst- und
weinbau», hvilken från 1865 kallades »Pomologische
monatshefte» och efter Oberdiecks död (1879)
redigerades af L. ensam.
Lucas van Leiden. Se Leiden, L. v.
Lucca. 1. Till 1847 ett suveränt hertigdöme,
sedermera förenadt med Toscana, bildar sedan 1860 en
provins i konungariket Italien, med en areal af 1,410
qvkm. och 301,474 innev. (1881). Södra delen är jämn
och fruktbar; norra delen uppfylles af Apenninernas
grenar, som på nordöstra gränsen nå en höjd af 1,862
m. (Punta della Croce). Hufvudfloden är Serchio med
dess biflod Lima. Åkerbruket skötes förträffligt,
men spanmålsafkastningen fyller ej behofvet. Äfven åt
mulbärsträdet egnas stor omsorg, och olivoljan från
L. anses vara den bästa i hela Italien. Likaledes
erhålles ett förträffligt vin. Marmor, alabaster och
lera bearbetas; alabaster- och gipsvaruhandlare
från L. genomvandra halfva Europa. För öfrigt är
endast tillverkningen af siden- och ylletyg af någon
betydenhet. – 2. Hufvudstad i nämnda hertigdöme
och provins, belägen nära Serchio vid jernvägen
emellan Pisa och Pistoja och utmärkt såväl genom
det omgifvande landskapets skönhet som genom sina
historiska minnen. Staden, som 1881 hade 20,421
innev., är väl byggd och omgifres af vallar (från
1500- och 1600-talet), hvilka nu utgöra angenäma
promenader. Bland torgen utmärker sig Piazza grande,
med en minnesvård åt hertiginnan Maria Luisa, som
1815–24 var L:s herskarinna och gjorde sig förtjent om
staden genom anläggning af en stor vattenledning. På
vestra sidan af torget står Palazzo pubblico (grundadt
1578, ej fullbordadt), med en värdefull
tafvelsamling. Af stadens omkr. 40 kyrkor finnas flere,
hvilkas ålder går tillbaka till 8:de och 7:de årh.,
och som visa en egendomlig förening af bysantinska,
italienska och gotiska former. Märkligast är domkyrkan
S. Martino (från 11:te årh.), rik på konstskatter. I
hennes midtskepp befinner sig ett litet åttahörnigt
kapell, il Tempietto, som innehåller ett gammalt
krucifix af cederträ, kalladt Volto santo, hvilket
föregifves vara ett verk af den hel. Nikodemus och
782 på ett underbart satt kommit från österlandet
till L. Staden är sedan 1726 säte för en ärkebiskop
och har tvänne vetenskapsakademier (den ena stiftad
1584), en konstakademi och ett offentligt bibliotek
(omkr. 50,000 bd). L:s sidenindustri, som infördes
från Sicilien i 11:te årh. och i början af 16:de
årh. gaf uppehälle åt 30,000 pers., sysselsätter nu
endast omkr. 1,500. Dessutom drifves ylleväfveri
i mindre skala. Minnen af den gamla staden Luca
äro ruiner af en teater och af en amfiteater (från
den äldre kejsaretiden). I närheten af staden ligga
många härliga villor och 25 km. derifrån de berömda
baden vid L. (se följ. art.). – L. (Lat. Luca), är
sannolikt af liguriskt ursprung. År 178 f. Kr. blef det
en romersk koloni. Caesar hade der år 56 vinterqvarter
under galliska kriget samt förnyade derstädes sitt
förbund med Crassus och Pompejus. Efter romerska
rikets fall bytte L. ofta egare liksom det öfriga
Italien, hade under langobarderna egna hertigar
och började i 12:te årh. bilda ett sjelfständigt
samhälle. Genom partistrider emellan guelfer och
ghibelliner försvagades staden, så att den 1314 måste
underkasta sig herskaren i Pisa. Uguccione della
Faggiuola. Några år derefter kom den i händerna på
Castruccio Castracani, som äfven beherskade Pisa
och Pistoja och af Ludvig Bajraren utnämndes till
hertig af L. Med hans död (1328) sjönk L:s makt,
och staden gick ur hand i hand, tills den 1369
af Karl IV återköpte sin frihet. Denna behöll
den sedan ända till 1797, då staden eröfrades af
fransmännen och förenades med Etrurien. Napoleon gaf
L. jämte Piombino såsom furstendöme åt sin svåger
Bacciocchi, men Wienkongressen öfverlemnade det
1815 med titel hertigdöme åt f. d. drottningen af
Etrurien, infantinnan Maria Luisa och hennes barn med
full suveränitet, tills hon med sin familj komme i
besittning af Parma (som Napoleons gemål Marie Louise
fått på lifstid), då L. skulle tillfalla Toscana,
hvilket ock skedde 1847.
Lucca, Bagni di [ba’nji], fordom Bagno a Corsena,
kommun uti italienska prov. Lucca, med flere ryktbara
badorter, belägna i Limas floddal. Förnämsta byn är
Ponte a Serraglio (25 km. n. om Lucca), men varma
källor och bad finnas äfven vid Villa, Docce Bassi,
Bagni Caldi, San Giovanni m. fl. ställen. Bagno a
Corsena omnämnes redan 1284, och i 16:de årh. hade
baden blifvit ryktbara. Vattnet har en temperatur
af 35–56° C. och innehåller kalk, magnesium och
natrium. I byn Bagni Caldi finnes ett stort sjukhus,
hufvudsakligen uppfördt på bekostnad af N. Demidov
1826. Kommunen hade 1881 11,000 innev.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
