Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Loppfrö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adriatiska hafvet. 7,997 innev. (1881). Biskopssäte. Staden
består af föga mer än en lång smal gata, som är
full med bodar för försäljning af rosenkransar,
medaljer, krucifix o. s. v. och som leder till
stadens torg, Piazza della Madonna. Vid detta ligga
stadens förnämsta byggnader: jesuitkollegiet, Palazzo
apostolico (nu kungl. palats, påbörjadt 1510 efter
Bramantes ritningar) samt den i arkitektoniskt
hänseende obetydliga domkyrkan Chiesa della Casa
santa, som började byggas 1464 och fullbordades
1587 under Sixtus V, hvars staty står framför
den vackra fasaden. I midten af kyrkan står den
bekanta Heliga hyddan (Casa santa), en simpel
tegelstensbyggnad, 4,1 m. hög, 8,5 m. lång och 3,8
m. bred, hvarom legenden berättar följande. Jungfru
Maria föddes och bodde under hela sitt lif i denna
hydda. Den förändrades af apostlarna till en kyrka,
och gudstjenst förrättades der ända till konungariket
Jerusalems fall. Hotad med förstöring af turkarna,
fördes den af änglar 1291 från Nasaret till Tersato
nära Fiume, 1294 till en skog vid Recanati (nära
L.) och 1295 till sin nuv. plats. Casa santa är
omgifvet med ett marmorfodral, smyckadt med reliefer
af Sansovino, Lombardo m. fl. Det inre bildar en
enda kammare. I en nisch står en af cederträ skuren,
med guld och ädelstenar besatt bild af madonnan
med barnet. Legenden tillskrifver apostelen Lukas
förfärdigandet af detta konstverk, men arbetet sjelf
häntyder på senare hälften af 15:de årh. Pilgrimernas
antal uppgick under jesuitordens högsta blomstring
till 200,000 årligen, men är nu betydligt mindre. De
skatter dessa tillfört kyrkan ansågos förr vara
ofantliga, men minskades betydligt af fransmännen
under krigen uti Italien på 1790-talet. Legenden om
Casa santa synes hafva uppkommit, okändt på hvad sätt,
i slutet af korstågsperioden och har i mer eller
mindre tydliga ordalag erkänts af flere påfvar.
Lorett (Fr. lorette), glädjeflicka (af finare slag
än grisetten). Namnet, som begagnades redan i 16:de
årh., uppkom deraf att ett stort antal parisdamer af
detta slag bodde i qvarteret Notre-dame-de-Lorette.
Lorgnett [lårnjä’tt], Fr. lorgnette, ögonglas
utan bågar. Lorgnetten har antingen två
glas (dubbel-lorgnett) eller endast ett glas
(enkel-lorgnett l. monockel). Dubbel-lorgnett,
som är försedd med en fjäder, genom hvilken den kan
fastklämmas på näsan, kallas binockel.
Loria (Lauria), Roger de, italiensk sjöhjelte,
f. omkr. 1250 i staden Lauria uti ital. prov. Potenza,
d. 1305, gjorde såsom amiral i tjenst hos Peter
III af Aragonien, konung af Sicilien, denne vigtiga
tjenster i hans krig mot Frankrike, slog och uppbrände
fransmännens flotta nära Reggio och i trakten af
Malta (1282), besegrade tvänne gånger (1282 och 1284)
Karls af Anjou son, Karl den halte, samt tog honom vid
senare tillfället till fånga. 1287 vann han utanför
Neapel å nyo en sjöseger, då 42 franska fartyg och
5,000 fångar föllo i hans händer. L. var modig och
tapper, men grym och trolös.
Loricata (Lat., »pansarklädda»), zool., är ett om
krokodildjuren (Crocodilia) af somliga författare
användt namn.
Lorichs, Melchior, dansk kopparstickare och trägravör,
f. i Flensborg omkr. 1527, var först i lära hos
en guldsmed i Lybeck och arbetade sedermera dels i
Köpenhamn, dels i åtskilliga utländska städer. Död
i Rom 1586. Af L:s’ arbeten eger man i behåll 25
kopparstick och ett större antal dugtigt utförda
träsnitt, bland dem ett verk om 69 blad, framställande
figurer och byggnader, som han tecknat under en resa
i Turkiet. Ph. W.
Lorichs, Gustaf Daniel, konstälskare, numismatiker,
f. i Stockholm 1785, idkade under flere år studier
i Göttingen, ingick, efter 1805 aflagd examen, i
Kabinettet för utrikes brefvexlingen samt blef kort
derefter legationssekreterare i Petersburg och 1808 i
Köpenhamn. Slutligen förordnades L., 1814, att förestå
Sveriges beskickning i Madrid, blef 1816 chargé
d’affaires derstädes och qvarstod i denna egenskap
till 1853. Han afled i Madrid 1855. Såsom konstnär
utmärkte L. sig som en lycklig landskapstecknare. Han
utförde många akvareller och oljemålningar samt
sysslade äfven med dramatiskt författareskap, hvars
frukter dock stannade inom enskilda kretsar. Men i
synnerhet var han en framstående samlare och kännare
af mynt, särdeles de gamla spanska. Han utgaf också
Recherches numismatiques concernant principalement
les médailles celtibériennes (I, 1852). L:s’ samling
af mynt och medaljer blef till stor del inlöst af
svenska staten 1863. -rn.
Lorient [låria’ng], ursprungligen L’Orient, stad i
franska depart. Morbihan, vid en af de förenade
floderna Scorff och Blavet bildad vik af Atlantiska
hafvet och vid jernvägen Nantes–Brest. 37,096
innev. (1881). Staden är en vigtig krigshamn,
flottstation, fästning af andra rangen och säte för
en marinprefekt. Den är modernt och regelbundet
byggd, men har inga genom ålder eller stil märkliga
byggnader; allt dess intresse är fäst vid de stora
inrättningarna för flottans behof, såsom segel-
och sejlareverkstäder, gjuterier och smedjor
m. m. samt skeppsvarfven vid Caudan, de största
i Frankrike. Hamnen är tillgänglig för de mest
djupgående fartyg och försvaras vid inloppet, 5–6
km. s. om L., af flere starka fort samt den befästa
staden Port Louis på östra sidan. Några bretagniska
köpmän, som drefvo handel på Ostindien, hade först
sina nederlagsplatser i sistnämnda stad, men byggde
1628 sina magasin på den motsatta stranden. Det 1664
grundade Compagnie des Indes orientales tog dessa
i besittning och kallade platsen, som snart växte
upp till en stad, L’Orient (»Österlandet»). Hamnen
köptes 1782 af Ludvig XVI för 12,7 mill. livres och
förklarades för frihamn.
Lorinser, Karl Ignatius, tysk läkare, f. i Böhmen
1796, d. 1853, verkade 1826–51 i Oppeln såsom
regerings- och medicinalråd samt var sedan 1835
direktor för barnmorskeanstalten derstädes. Han skref
bl. a. Untersuchungen über die rinderpest (1831)
och Die pest des orients (1837) samt gaf 1831, genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
