Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lokalbad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den sinliga verlden är L:s verksamhet följaktligen
både nyttig och skadlig, och på det etiska
området verkar han ömsom i det godas och i det
ondas tjenst. Ett sådant vacklande kan dock ej i
längden fortfara, och hans skaplynnes grundfel,
opålitligheten, måste ock småningom medföra ett
fullkomligt affall från det goda, ända derhän, att han
slutligen fattas såsom all ondskas upphof och källa
samt de verldsförstörande makternas anförare och
herre. Myterna hafva mycket att förtälja om de olyckor
han vållade gudar och menniskor. Så bortstal han en
gång Fröjas Brisingakedja och måste af sin ständige
motståndare Hemdall (se d. o.) tvingas att återställa
smycket. En annan gång vållade han ungdomsgudinnan
Iduns (se d. o.) bortförande till jätteverlden;
och dermed skulle ock den i lifvet inneboende
föryngringskraften för alltid varit försvunnen, om
ej L. tvingats att återföra Idun till Åsgård. Med
sitt förföriska och inställsamma väsende innästlar
han sig hos samtliga gudar och gudinnor, bland hvilka
knappt någon utom Balder undgår att besmittas af hans
synd och ondska. Allt ondt, i himmel och på jord,
bland gudar och menniskor, i den yttre naturen och
i den sedliga verlden, är ytterst hans verk. Hans
största illdåd var dock anstiftandet af Balders
(se d. o.) död, och ogerningen förvärrades än mera
derigenom att han i skepnad af jätteqvinnan Tack
(Isl. Þökk) förhindrade Balders återkomst. Dermed var
den nuvarande verldsordningens förnämsta stöd brutet,
ingen försoning mera möjlig, och den oaflåtliga
kampen emellan goda och onda makter måste sluta
med bådaderas undergång i Ragnarök. Efter Balders
död bortlägger L. all förförisk inställsamhet. Med
öppet hån träder han såsom en fräck smädare inför
de församlade åserna på Äges gästabud; der blottar
han skoningslöst gudarnas hemligaste synder och är
den gräsligaste tolk för deras onda samveten. Efter
detta uppträdande måste han fly för åsernas vrede
och gömma sig i floden Frånånger (se d. o.), men
blef slutligen fången af gudarna, som med hans
egen son Narfves till jernbojor förvandlade tarmar
bundo honom öfver tre stenhällar, hvarefter Skade
upphängde öfver honom en etterorm, så att giftet
från densamme skulle drypa ned på hans ansigte. L:s
maka, Sigyn, sitter vid hans sida och uppsamlar
giftet i en skål; och då denna måste tömmas, dryper
giftet i hans ansigte, hvarvid han rycker till så
häftigt, att hela jorden darrar. L. är således den,
som orsakar jordbäfningar. Så skall han ligga bunden
till Ragnarök, men då kommer han lös jämte de andra
fängslade vidundren. I L:s sällskap är allt Hels
följe. Under den allmänna kamp, som derefter följer,
döda de gamle fienderna L. och Hemdall hvarandra. –
L:s maka var Sigyn, med hvilken han hade sönerna
Narfve och Vale. Men med jättinnan Angerboda hade han
aflat tre barn, nämligen Fenresulfven, Midgårdsormen
och Hel (se dessa ord), och var således upphof till
de tre mest förstörande makter i verlden. Det nära
sambandet med Hel visar, att han sträckte sitt välde
äfven in i det mörka dödsriket, ehuru Åsa-Loke
visserligen annars drifver sitt spel inom
gudarnas solbelysta verld. Mytbildningen har till
och med af den i dödsriket herskande guden gjort en
särskild personlighet, som under namn af Utgårda-Loke
(se d. o.) uppträder handlande jämte Åsa-Loke. –
Efter kristendomens införande identifierades
L. af folktron med djefvulen. Föreställningarna
om de kristnes djefvul hafva ock många likheter
och beröringspunkter med myterna om L. Folktron
erinrar sig för öfrigt än i dag L. såsom eldens
och hettans orsak: under varma sommardagar säges,
att »Loke drifver sina getter», eller att »Loke
sår hafre i dag»; när elden gnistrar, säger man,
att »Loke slår sina barn», o. s. v. – Med afseende
på förklaringen af namnet Loke hafva många meningar
blifvit framställda. Säkerligen är namnet beslägtadt
med det gamla verbet luka, instänga, tillsluta,
subst. lock med flere hithörande ord; och sannolikt
betecknar Loke egentligen den brännande hettans demon,
som instänger de regndigra molnen och hindrar dem att
svalka och befrukta jorden. Enligt denna förklaring
är L. synonym med Lodur (se ofvan). Nyligen har
af S. Bugge namnet Loke blifvit förklaradt såsom
en ombildning och förkortning af det latinska
Lucifer, men mot detta antagande kunna grundade
invändningar göras. – Lokemyten är utförligare
framställd af Karl Weinhold uti »Die sagen von Loki»
(1849) och af Th. Wisén i skriften »Oden och Loke»
(1873). – Nutidens konst har flere gånger valt ämnen
ur Lokemyten. Bland svenska konstnärers hithörande
framställningar böra i främsta rummet nämnas Winges i
Nationalmuseum förvarade stora oljemålning »Loke och
Sigyn» samt Qvarnströms bekanta grupp »Loke och Had,
sigtande på Balder» (se fig. i art. Balder, sp. 1476).
Th. W.
Lokeren [hårdt k], stad i belgiska prov. Öst-Flandern,
vid den kanaliserade Durme, en biflod till
Schelde. 18,216 innev. (1880). Bomullsfabriker,
blekerier och repslagerier.
Loketrätan (Isl. Lokasenna), en af den s. k. äldre
eddans sånger, skildrande Lokes träta med gudarna
vid ett gästabud hos Äge.
Lokman, arabisk fabeldiktare. Egentligen känner den
judiska och arabiska traditionen tvänne visa män
med namnet L., hvilka dock ofta i deras literatur
sammanblandats och förvexlats. Om den äldre L.,
som tillhörde den arabiska stammen ’ad, berättas,
att han fått sig tilldelad 7 gamars lifstid
(hvar och en beräknad till 80 år); och på dessa L:s
gamar, som alla hade särskilda namn, finner man ofta
anspelningar hos arabiska poeter. Den yngre, »L. den
vise», som omtalas i den efter honom benämnda 31:sta
suran af koran, lefde, enligt judiska traditioner,
på Davids tid i nabatéernas land, emellan Döda och
Röda hafvet. Derenbourg (»Fables de Loqmân le sage»,
1850) har sökt bevisa, att denne L., hvilken arabiska
kommentatorer göra till son af Jobs nevö Ba’ura, är
på etymologiska grunder identisk med Be’ors son Bileam
(se d. o.). Han blef berömd dels genom sin vishet,
dels genom sitt predikande af den ende rätte Guden
emot de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
