Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lodafvikning, geod., den oregelbundna afvikningen i tyngdkraftens riktning från den riktning hon skulle hafva, om jorden i sträng mening vore en homogen rotaionsellipsoid - Lodbrok, psevdonym för författaren R. Pihlstrand - Lodbrókarkviða. Se Krákumál - Loddan, Mallotus villosus. Müll., zool., en till laxfiskarnas familj hörande fiskart - Lodddfåfnesmål. Se Hávamál - Lode, fordom stad och riddareslott i Estland - Lode, uråldrig livländsk adelsslägt - Lode, Göran Vilhelm - Lode, Karl Leonhard - Lodève, stad i franska depart. Hérault, vid Leugre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sålunda har man att rundt om en bergmassa vänta en
afvikning af lodlinien med den nedåt riktade delen
mot bergets fot, emedan tyngdkraften ju finnes
hos alla materiella kroppar. Om under jordytan
någonstädes skulle finnas håligheter eller ock de
under ytan liggande lagren vore af mindre täthet
eller vigt, än hvad som är normalt, så skulle kring
denna plats förekomma en lodafvikning, som toge
sig ut som en bortstötning af lodlinien, så att
denna sålunda med sin nedre del pekade längre utåt,
än hvad eljest skulle varit fallet. Af de teckningar
öfver lodafvikningen och till densammas förklarande,
som förekomma i en del läroböcker, ledes man lätt
till den föreställningen att lodafvikningen kan uppgå
till så stort belopp, att den blir märkbar för blotta
ögat. Derför kan det vara på sin plats att påpeka,
att så icke är förhållandet, utan att tvärt om ganska
fina mätningsoperationer fordras för att påvisa
lodafvikningens tillvaro, i det den nämligen för en
trakt kan utgöra endast få sekunder. (I Batum, vid
Svarta hafvet, har man dock funnit en lodafvikning,
som uppgår till 40 sekunder, hufvudsakligen beroende
deraf att hafvet är beläget på den ena sidan och
minskar attraktionen, under det att på den andra sidan
betydliga bergmassor öka densamma.) Man upptäcker
och bestämmer lodafvikningen genom kombinerande
af astronomiska och geodetiska observationer.
E. J.
Lodbrok, psevdonym för författaren R. Pihlstrand.
Lodbrókarkviða. Se Krákumál.
Loddan. Mallotus villosus Müll., zool., en till
laxfiskarnas familj hörande fiskart, nära beslägtad
med vanliga norsen, hvilken den till kroppsform,
genomskinlighet och lukt mycket liknar. Loddan
skiljer sig genom svagare tänder, som äro ordnade i
enkla rader utom på tungan, der de äro något gröfre,
och bilda ett ovalt fält. Hannen och honan äro olika
till utseendet. Fjällen äro hos båda mycket små,
men hos hannen delvis något större, tillspetsade
och hårlika samt bilda långs kroppssidorna liksom
håriga band, hvilka gifvit anledning till fiskens namn
(Isl. loðinn, D. lodden, luden). Kroppen är hos hannen
försedd med en utbuktning öfver analfenan, beroende
på de starkt förlängda interspinalbenen. Färgen är
silfverblank, med undantag af ryggen och de nämnda
banden, som äro gröna. Honan, som mycket liknar
vanliga norsen, saknar de nyssnämnda banden och
utvidgningen öfver analfenan. Loddan är omkr. 16–17
cm. lång. Till sin utbredning är hon cirkumpolar och
förekommer blott sparsamt nedom 64:de breddgraden. Ett
och annat exemplar anträffas dock ända nere i
Kristianiafjorden. Vårtiden uppträder loddan vissa år
i oerhörda stim vid Finmarkens och Grönlands kuster,
förföljd af stora massor af torsk, gråsej m. fl., och
gifver derigenom anledning till ett rätt betydande
fiske af dessa torskarter. I Norge användes loddan
blott såsom agn, men grönländare m. fl. polarfolk
begagna den äfven färsk eller torkad såsom föda.
R. L.
Loddfåfnesmål. Se Hávamál.
Lode, fordom stad och riddareslott i Estland,
intogs 1564 af Henrik Klasson Horn och 1581 af
hans son Karl Henriksson samt är dessutom märkligt
genom en lysande seger, som Klas Åkesson Tott i
spetsen för en obetydlig styrka vann öfver, som
det uppgifves, 16,000 ryssar närheten af L. d. 23
Jan. 1573.
Lode, uråldrig livländsk adelsslägt. En dess medlem,
Odvard L., fick 1196 af danske konungen Knut flere
gods i Estland och Livland, i hvilka land ätten
ännu fortlefver. En gren af densamma introducerades
1631 å svenska riddarhuset under namnet Lode från
Livland. Den utdog i Sverige 1884, men fortlefver
i Finland.
1. Lode, Göran Vilhelm, ämbetsman, f. 1741,
blef 1756 auskultant i Åbo hofrätt, 1771 auditör vid
Helsinge regemente, 1775 assessor i Vasa hofrätt
och 1792 revisionssekreterare samt generalauditör.
1793 utnämndes han till justitiekansler, hvilket
ämbete han derefter förvaltade till Nov. 1796.
Under tiden utnämndes han till president i Vasa
hofrätt (1795) och till samma befattning i Åbo
hofrätt (1796). Han var äfven en tid ordförande i
Tabellkommissionen samt 1793–96 konungens ombud
i Riksgäldskontoret. Död i Åbo d. 11 Sept. 1799. –
L. deltog verksamt å mösspartiets sida i
förhandlingarna vid 1769–70 och 1771–72 års
riksdagar. Å riksdagen 1789 valdes han till
ledamot af hemliga utskottet, men befalldes af Gustaf
III »förfoga sig till sin hemort till förrättande af
sin syssla». Sina senare förtroendeuppdrag erhöll
han såsom en af Reuterholms mest pålitlige män.
2. Lode. Karl Leonhard, krigare, den föregåendes
kusin, född d. 28 Maj 1752, blef fänrik 1770 och
kapten vid Savolaks’ regemente 1783. Han tog
med utmärkelse del i kriget 1788–90 samt
utnämndes sistn. år till major och 1796
till öfverstelöjtnant vid Savolaks’ regemente.
Under kriget 1808–09 ansågs han som en af
härens dugligaste officerare, deltog i slagen vid
Revolaks och Lappo, men blef i synnerhet berömd
för den manhaftighet han ådagalade vid Alavo,
d. 17 Aug. 1808. Då befallning gafs, att en
bataljon af Savolaks’ regemente skulle rycka fram
och den ene af bataljonscheferna, v. Törne, ville
verkställa detta, invände L.: »Som jag är äldst,
bör jag gå förut med min bataljon». Han genomdref
sin önskan och ryckte nu så raskt fram, att han
lyckades spränga fiendens led. Han blef dervid
svårt sårad och kunde derför icke sedermera deltaga
i krigshändelserna. Han utnämndes till öfverste
1808, erhöll 1810 afsked och återvände till Finland,
der han dog på sin egendom Harjula, nära Kuopio,
d. 25 Maj 1816. Runebergs skildring af »gamle
Lode» öfverensstämmer med de drag traditionen
lemnat oss. Hvarje gång han gick i elden aftog
han först hatten inför fronten och läste en tyst
bön, hvarefter han yttrade några uppmuntrande ord
till manskapet, drog sin sabel och var soldat
i ordets vackraste mening.
M. G. S.
Lodève [lådäv], stad i franska depart. Hérault,
vid Lergue, ett tillflöde till Hérault, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
