Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krieger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ega full makt att som rättmätig egendom fritt
förfoga öfver alla den fientliga staten eller dess
undersåtar tillhöriga egodelar, hvilka den kom i
tillfälle att bemäktiga sig. All fast egendom blef
genom besittningstagandet (occupatio bellica) den
segrande statens egendom, hvaremot fiendens lösa
egendom tillföll såsom krigsbyte (praeda bellica)
den enskilde, som bemäktigade sig den, eller ock, om
gemensamt byte gjordes, blef skiftad mellan deltagarna
med vissa afdrag för statskassan och templen. Sedan
kriget betraktats såsom ett rättsligt tvångsmedel,
hvilket ej bör användas längre än som för ändamålets
vinnande kräfves och blott ställer de krigsmakten
tillhörande personerna i krigstillstånd mot hvarandra,
har den nyare krigsrätten uppställt såsom grundsats i
afseende på fientlig egendom att besittningstagande
deraf gäller endast den fientliga statsmakten och
är riktadt på offentlig egendom, men mot statens
medlemmar blott så vida, som de äro statsmakten
underordnade och nödvändigheten dertill drifver. Ty
undersåtens privategendom står under folkrättens skydd
och är endast en beståndsdel af staternas krigsmakt,
så länge som hvar och en stat eger herravälde öfver
sina undersåtars förmögenhet. Den krigförande makten
kan derför för krigskostnaderna, för den skada och
orätt han anser sig hafva lidit och de fordringar
han gjort gällande göra sig i förväg betäckt genom
att vända sig till egendom, som tillhör de enskilda
personerna, som äro solidariska med staten och såsom
sådana hvar i sin mån skyldiga att med sin egendom
godtgöra hvad staten anses hafva brutit. Likasom
medborgarens enskilda egendom kan tagas af den
egna staten i anspråk för fullgörandet af dess
förbindelse till segraren, så kan medborgaren anses
äfven omedelbart häfta hos fienden derför. Denne kan
derför tvinga innevånarna i af honom besatta orter
till kontributioner, personliga tjenstbarheter
och inqvartering. Till detta förfarande har man
inskränkt segrarens rätt öfver enskild egendom, dock
med de undantag, som ännu bibehålla sig hvad krigsbyte
angår, särskildt vid sjökrig. I öfverensstämmelse med
dessa grundsatser anses icke segraren berättigad att
bemäktiga sig fast egendom, i synnerhet då den tillhör
enskild person. Men äfven då den är af offentlig
natur, anses han ej berättigad till att göra den
till sin egendom, förrän han blir statsmaktens
innehafvare, utan blott att besitta den och deraf
draga inkomst. Likaså böra ej häller, ehuru prejudikat
på ett motsatt förfarande gifvas, fordringar, som
den fientliga statens undersåtar hafva af det andra
landet, förklaras af dess statsmakt såsom föremål för
krigsbyte. Hvad den lösa egendomen i det fientliga
landet angår, gäller i landkrig att lös privat
egendom såsom sådan ej är föremål för tillegnande,
medan fiendens på hafvet flytande egendom deremot i
sjökrig ännu anses såsom föremål för bemäktigande;
dock har den italienska sjölagen, under förutsättning
af reciprocitet, uppställt den grundsats att äfven
enskild egendom till sjös bör vara skyddad. I landkrig
är statsmaktens egendom alltid föremål för krigsbyte,
såsom krigskassor,
vapenförråd, lifsmedelsförråd, transportmedel för hären,
äfven så jernvägsmateriel, äfven om den tillhör enskildt
jernvägsbolag, likaså all lös egendom, som tillhör
den fientliga hären eller enskilda dertill hörande
personer, men ej annan enskild egendom, såvida icke
krigsreson fordrar sådant, såsom då befälhafvaren
vid utomordentliga tillfällen medgifver plundring. I
fråga om rättigheten till det gjorda bytet gäller
såsom regel att allt hvad som hör till utrustningen
af en krigshär och tjenar till krigiska operationer
tillfaller befälhafvaren för det allmännas räkning,
vanligen med delvis skeende godtgörelse för den eller
dem, som tagit egendomen, hvaremot sådana saker, som
hafva för den enskilde omedelbart värde, behållas
af den, som personligen gjort bytet. Vid sjökrig
gäller såsom grundsats att all fientlig egendom till
sjös, den må tillhöra staten eller den enskilde,
är god pris för den motpart, som bemäktigat sig den,
såvida ej licens erhållits eller neutrala rättigheter
komma i fråga. Om fienden tillhörig egendom finnes
ombord å neutralt fartyg, är den skyddad, så vida den
icke utgöres af krigskontraband (se Fritt gods och
Kontraband). Det sålunda uppkomna krigstillståndet
med dertill hörande rättigheter och förpligtelser
fortfar, tills fred inträder, men detta tillstånd kan
partielt eller helt och hållet tills vidare upphäfvas
eller modifieras genom särskilda öfverenskommelser,
s. k. krigsfördrag ("conventions de guerre"), såsom
om vapenstillestånd, vapenhvila, kapitulation, eller
genom särskilda kartel eller konventioner angående
särskilda förhållanden, såsom om postkommunikationer,
parlamentärer, neutralitetsfördrag, skyddsbref m. m.
Krigets mål är att besegra motståndaren och tvinga
honom att fullgöra de förpligtelser, som utkräfvas
med kriget såsom tvångsmedel. För att kunna göra den
tvångsmakt gällande, som kriget innebäres, måste
detsamma ordnas efter gifna regler, och en stark,
ändamålsenligt ordnad, i sina organ väl disciplinerad
enhetskraft framträda i dess förande, på samma gång
som dess användande bör med hänsyn till de offer
det fordrar af statens medlemmar så vidt och så
långt ske kan besparas. Krigets förklarande tillhör
derför en stats öfverhufvud; och dervid erfordras
alltid, der ej, såsom i de republikanska staterna,
grundlag uttryckligen fordrar representationens
samtycke, medverkan af representationen för att
anskaffa och underhålla den personal och materiel,
som äro nödvändiga. Under föregående tiders svenska
statsskick, senast under det af Gustaf III 1772
grundlagda, tills förändring deri gjordes genom
1789 års Förenings- och säkerhetsakt, var konungen
förpligtad att utverka sig riksdagens samtycke vid
fråga om anfallskrig. Enligt nuvarande statsskick är
såväl konungen i Sverige och i Norge som konungen i
Danmark berättigad att börja krig, enär man insett,
att det, som vid vissa tillfällen vid en ytlig blick
framställer sig såsom anfallskrig, i sjelfva verket
egentligen är försvarskrig. För landets försvar
och krigs förande måste en krigsmakt vara ordnad,
öfver hvilken statens öfverhufvud för befälet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
