Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kovaresmien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några dikter i den poetiska kalendern
"Qvartetten". En ny resa, till England och
Skotland, skildrade han i Diamanter i stenkol
(1857), der han teoretiskt och praktiskt sökte visa,
att den dittills häfdvunna estetiska teorien vore
för trång samt att skönhet och poesi funnes äfven
såväl inom industrien och hennes alster som inom det
hvardagliga talspråket. Denna åsigt bekämpades i flere
tidningar och tidskrifter, talangfullast af filosofen
Kr. Claeson (se dennes skrifter II, 334), hvilken
korrigerade åsigten derhän, att industrien ej i och
för sig kan vara skön, utan endast såsom yttring af
en konkret andlig kraft, menniskan. K. försvarade sin
ståndpunkt, särskildt hvad det språkliga beträffar, i
Aftonbladet i en längre artikelserie, som 1858 utkom i
broschyrform med titeln Om språkfrågan. Ytterligare
tillämpade han sin språkliga teori i de med mycket
bifall mottagna reseskildringarna Två resor i Spanien
(1861) och En vinter i Orienten (1866). Ett nytt
häfte Dikter utkom 1867. År 1874 utgaf K. första
häftet af ett större arbete, en vidlyftig Svensk
metrik, som lofvar blifva af stort värde derigenom
att författaren deri nedlagt resultaten af en
omfattande forskning samt ställt sig på den sunda
och fruktbara grundvalen af musikens rytmik. Under
arbetet derpå fann emellertid K. nödvändigheten af
att fastställa de prosodiska tonvigtsförhållandena
före de metriska, och i detta syfte utgaf han
1882 skriften Om enstafviga ords rytmiska värde
i svenskan. Detta arbete, som söker afväga den
relativa tonstyrkan hos alla slags enstafviga
svenska ord i alla tänkbara satsställningar,
torde knappt ega motstycke inom någon literatur.
A. L.
Krafft, David von, målare, föddes i Hamburg 1655 och
kallades, blifven föräldralös, af sin morbroder, den
berömde Ehrenstrahl, till Stockholm 1675. K. åtnjöt
der sin slägtings undervisning och lyckades äfven
vinna en gynnarinna i Ulrika Eleonora d. ä., som
sjelf sysselsatte sig med målning. Genom hennes
tillskyndelse erhöll han ett understöd, som satte
honom i stånd att 1684 resa till Italien. Han uppehöll
sig emellertid på vägen dels ett år i Danmark, för att
porträttera den kungl. familjen, dels i Tyskland, så
att han först 1687 ankom till Venezia. Der studerade
han ett år, begaf sig sedan till Florens och Rom
samt besökte flitigt målareakademierna, bland andra en
af drottning Kristina i hennes palats inrättad. Hans
färd gick vidare öfver Neapel till Bologna, der han
uppehöll sig ett år, samt sedan genom flere andra
städer åter till Venezia, der han denna gång vistades
halftannat år och "blef brukad i ett särdeles publikt
arbete, hvartill de eljest sina största mästare
utvälja pläga", hvilket arbete K. ock med allmänt
bifall utförde. I Wien, der han porträtterade hela
den kejserliga familjen, erhöll han underrättelse
om sin kungl. gynnarinnas frånfälle, hvilket dock
ej minskade hans reseanslag; tvärtom ökades detta
ansenligt af konungen. K. besökte sedan Würtemberg,
Schweiz, Paris och Nederländerna, men hemkallades
slutligen, 1696, för att som
hofkonterfejare efterträda den gamle Ehrenstrahl. Från 1697
hade han lön, uppfördes från följande år på hofstaten,
fick 1699 ökade löneförmåner och blef sålunda redan
från början gynnad af de regerande och de förnäma. –
K. var nu genom sin ställning och de förbindelser
denna medförde Sveriges förnämste målare. Tyvärr
kom han att sakna nästan hvart tillfälle att
göra sin begåfning gällande på andra områden än
porträttmåleriet, äfven om hans förmåga sträckt
sig utom denna gren af konsten, hvilket möjligen
kan betviflas. Men jämväl som porträttmålare blef
han beroende af de beställningar, som gjordes;
och hans uppgift blef sålunda hufvudsakligen att
förfärdiga mångfaldiga exemplar af enkedrottning
Hedvig Eleonoras och hennes slägts konterfej, hvilken
ändlösa reproduktion naturligtvis skulle menligt
inverka på hållningen i hans konst. K. erhöll
likväl någon gång andra och mer uppmuntrande
uppdrag, hvilka han, så länge krafterna stodo bi,
med konstnärlighet fullbordade. Hans enskilda lif
var länge lyckligt, då han genom sin första fru kom
i slägt till Joakim och Emerentia von Düben, Karl
XII:s och hans yngre systers gunstlingar, och genom
dem infördes i hofkretsen. Hans andra giftermål,
med en enkefru, invecklade honom i en följd af
rättegångar, hvilka förbittrade senare delen af hans
lefnad. Den ynnest han åtnjöt hos Ulrika Eleonora
d. y. gaf sig efter hennes tillträde till regeringen
tillkänna genom hans upphöjande i adligt stånd, 1719,
och hans utnämning till hofintendent 1720. K. afled i
Stockholm d. 20 Sept. 1724 och slöt sjelf sin adliga,
aldrig introducerade ätt.
K. utgick från Ehrenstrahls riktning, den han dock
betydligt omdanade genom en strängare teckning, en
lugnare färg och en något kärfvare framställning. Hans
tidigare arbeten utmärkas af flere betydande
förtjenster samt andas en viss ädelhet och finhet,
egenskaper, som göra sig gällande äfven i åtskilliga
af hans senare verk, sedan hans färg fördunklats,
hans karnation fått en dragning i grågrönt samt
hans skuggor falla tunga och hårda. Den allmänna
stiltje i konstförhållanden, hvilken olycksåren
under Karls sista tid framkallade, kunde ej häller
undgå att verka menligt å K:s konstnärsskap. Många
af arbetena från hans senare skede äro sålunda kallt
och vårdslöst utförda samt göra ett frånstötande
intryck. En tid hade hans karnation en dragning
åt tegelrödt, som verkar särdeles obehagligt, men
lyckligtvis ej behöll sig länge. – K:s arbeten äro
mycket spridda. Hans största duk är Altartaflan i
Kalmar domkyrka, som framställer Kristi nedtagande
från korset och uppsattes 1712 (kompositionen är
dock lånad från italiensk mästare). Denna och en
större målning å Drottningholm: Minerva, som håller
hertig Karl Fredriks porträtt i en medaljong,
äro, så vidt man vet, de enda historietaflor af
hans hand. Å Gripsholm finnas flere bilder af Karl
XII, af dem ett par särdeles utmärkta, äfvensom en
mängd porträtt från hans atelier, särdeles af tyska
furstar; å Drottningholm bl. a. Karl XII och 17 af
hans fältherrar. Prof af hans pensel ses ock i Upsala
konstmuseum samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
