Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstitutiv ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter det förra ämbetsåret; och en längre tid
bortåt gällde såsom lag, att konsulatet ej
fick beklädas af samma person två gånger. Om en
konsul afgick under året, skulle en ny väljas i
hans ställe. Tillträdesdagen vexlade, men blef
slutligen den 1 Januari. Till ämbetstjenare hade
konsuln 12 liktorer, som buro spöknippor (fasces;
se d. o.). Konsulernas ämbetsförrättning var dels
civil, dels militärisk. I staden Rom stodo de i
spetsen för statsförvaltningen och hade under sig
alla ämbetsmän utom folktribunerna. De sammankallade
senaten och folkförsamlingarna samt ledde på båda
ställena förhandlingarna. De hade att öfvervaka
verkställigheten af fattade beslut och lagarnas
efterlefvande samt att förmedla förbindelserna med
främmande folk m. m. För krigets behof egde de att
förrätta utskrifningar och föra befälet i fält samt
hade rätt att efter större segrar fira triumf. Befälet
i krig innefattade äfven rätt att döma till döden. Om
båda konsulerna gemensamt ledde ett krig, plägade
de utöfva öfverbefälet hvar sin dag. Vanligare
var att de erhöllo olika ämbetsområden (ett sådant
område kallades provincia, hvaraf "provins"). Med
tiden upprättades särskilda ståthållareskap,
af hvilka vissa skulle tillhöra konsulerna. År 123
f. Kr. beslöts, att bestämmandet af ståthållareskapen
för det blifvande årets konsuler borde ske före
valet. Efter Sulla (d. 78 f. Kr.) qvarblefvo
konsulerna i Rom under ämbetsåret och förvaltade
ståthållareskapet i provinsen året derefter. År
52 f. Kr. bestämdes, att ståthållareskapet skulle
mottagas först 5 år efter konsulsåret. Genom
lottdragning, frivilligt aftal eller senatsbeslut
afgjordes hvilken provins skulle tillfalla den ene
eller andre konsuln.
Vid tillfällen af svårare fara plägade senaten
tilldela konsulerna en utomordentlig fullmakt,
nämligen "att tillse det staten icke måtte taga
någon skada" (videant consules ne quid detrimenti
capiat respublica). Genom denna fullmakt upphäfdes
vadrätten till folket och infördes ett slags
belägringstillstånd. På grund af en sådan fullmakt
handlade Opimius mot C. Gracchus och Cicero vid
undertryckandet af de catilinariska anslagen. Det låg
dock i sjelfva verket icke inom senatens befogenhet
att på detta sätt ställa konsulerna öfver lagen, och
efterräkningar saknades icke. En annan utväg att i
farans stund trygga ställningen var utnämnandet af
en diktator (se d. o.) för kort tid. Detta skedde
genom en af konsulerna, vanligen efter senatsbeslut,
och konsulerna voro under diktatorns ämbetstid
helt och hållet underordnade honom. Pompejus var
en gång, i tydlig strid mot författningens anda och
bokstaf, konsul utan ämbetsbroder. Konsulns ämbete,
konsulatet, var under republikens tid såsom statens
högsta värdighet målet för de offentlige männens
diktan och traktan. En romersk konsul hade också,
sedan Roms storhetstid börjat, i den civiliserade
verlden en betydelse, som nu knappast kan fattas,
allrahälst om han genom ädelhet och kraft i karakteren
förstod att uppbära och gifva ökad vigt åt sin höga
ställning. Småningom minskades dock konsulatets
makt och
inflytande; det aftog i samma mån, som det
republikanska statsskickets lagar och former
förlorade sitt innehåll och sin betydelse. Konsulat
innehades under förfallet af mäktiga partimän flere
år å rad (så t. ex. var Marius sju gånger konsul),
och makten begagnades till främjande af personliga
syften. Augustus (31 f. Kr.–14 e. Kr.), trogen
sin grundsats att bevara skenet af frihet genom
att bibehålla republikens former, lät konsulatet
bestå och blef sjelf konsul för lifstiden. Under
kejsaretiden ändrades dock konsulsämbetets natur,
så att konsuler ombyttes flere gånger om året,
och värdigheten förlänades såsom en tom titel genom
kejsarens gunst. De verklige konsulerna bibehöllo
under kejsarestyrelsens båda första århundraden någon
lagskipningsrätt, ordförandeskapet i senaten samt
ombesörjandet af offentliga spel och festligheter
för kejsarna m. m.; men med tiden försvann all
ämbetsverksamhet, och endast rätten att föra ståt och
prakt vid högtidliga tillfällen qvarstod. Faktiskt
upphäfdes konsulatet af Justinianus I, emedan han
sedan 541 icke vidare utnämnde några konsuler. Genom
lag försvann det först efter år 886, under Leo
VI:s regering. – 2. Under medeltiden namn på
de högsta magistratspersonerna i de oberoende
italienska städerna och på kommunala tjenstemän
(motsvarande borgmästare) i de franska städerna. –
3. Under franska revolutionens tid, då antikens
former i så mycket efterhärmades, återupptogs
ordet konsul såsom benämning på statens högsta
öfverhetspersoner, först provisoriskt genom dekret
af d. 19 Brumaire år VIII (d. 10 Nov. 1799), sedermera
genom författningen af d. 22 Frimaire s. å. (d. 13
Dec. 1799). Verkställande makten uppdrogs åt 3
konsuler, Förste konsuln (Bonaparte), Andre konsuln
(Cambacérès) och Tredje konsuln (Lebrun), valda för
10 år och omväljbara. Genom senatskonsultet af d. 16
Thermidor år X (d. 4 Aug. 1802) öfverlemnades åt de
tre ofvannämnde konsulatet på lifstid. Bonaparte
fick dessutom rätt att utse sin efterträdare och
hade en suveräns rättigheter. Genom senatskonsultet
af d. 28 Floréal år XII (d. 18 Maj 1804) upphäfdes
konsulatet, och åt Bonaparte gafs äfven en suveräns
namn, kejsare. Se vidare Frankrike, sp. 226.
4. Numera förstås med konsul en person, hvilken
af en stat anställes å en handels- (i synnerhet en
hamn-)plats inom en annan stat att derstädes bevaka
dess undersåtars rättigheter och förmåner. Ursprunget
till denna inrättning går upp till medeltiden,
i det att handlande nationer å de orter, der de i
betydligare grad drefvo handel, anställde personer,
som skulle iakttaga deras undersåtars rätt och bästa
samt utöfva domsrätt öfver dem. Dessa tjenstemän
fingo, i synnerhet i hamnarna kring Medelhafvet,
namn af konsuler. Med utvecklingen af rättsordningen
i de europeiska staterna hafva konsulerna förlorat
sin domsrätt (de uti icke kristna stater anställde
konsulerna ega dock fortfarande sådan domsrätt),
och deras uppgift har inskränkts till att bevaka
den stats undersåtars rättigheter och förmåner,
af hvilken de anställts. Rättigheten att tillsätta
konsuler är beroende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
