Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsonant, medljud, språkv., sådant språkljud, som icke i allmänhet bildar stafvelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
går in på den egentliga lokala indelningen, måste
man således skilja mellan enkla och sammansatta
konsonanter. Blott de förra låta utan vidare fördela
sig efter olika bildningslägen. Till de sammansatta
hör exempelvis Eng. w, som bildas med rundade
läppar och bakre delen af tungan höjd mot gommen,
likaså sydsvenskt "sje-ljud", som bildas med bakre
och mellersta delen af tungan under medverkan af
läpparna. En särskild grupp, som kan uppställas
antingen för sig mellan enkla och sammansatta
eller också under de sistnämnda, bilda konsonanter
med accessoriska artikulationer. Vid dessa är ett
bildningsläge hufvudsak, men konsonanten får en nyans
genom svag förträngning i ett annat läge och kan i
denna nyansering betraktas som ett nytt språkljud. De
två vigtigaste accessoriska artikulationerna äro
"labialisering" och "mouillering". Den förra består i
biträdande medverkan af läpparna, så att t. ex. jämte
det tungan bildar l, läpparna rundas och framskjutas,
hvarigenom man får labialiseradt l (som i Fornsv. och
ännu i Fårö-målet). Svenska r-ljud, i synnerhet
skorrande r, äro ofta labialiserade. Mouillering
består typiskt deri att tungan höjer sig mot
främre gommen under bildningen af ett språkljud,
som i hufyudsak bildas på annat ställe. Så uttalas
i ryskan mouillerade p, b, m med läppkontakt och
tungan samtidigt i- (l. e-)läge. För mouillering af
tungljud skulle tungan egentligen samtidigt höjas
i två lägen, men i stället sammansmälta båda till
ett mellanliggande (ofta tämligen utsträckt), och
ett mer eller mindre enkelt ljud uppstår, hvilket
således blott historiskt förtjenar benämningen
mouilleradt, såsom fallet är med t. ex. spanskt,
italienskt och franskt mouill. n (gn, ñ). Slutligen
kommer som en tredje indelning af konsonanterna
skilnaden mellan tonande och tonlösa, svaga och
starka. Ligga röstbanden med inre kanterna löst mot
hvarandra (I-ställning), så att de af talströmmen
försättas i vibrationer och toner bildas, likgiltigt
hvilka, så får man tonande konsonanter, som alltså
bestå af ton + munbuller (resp. resonans);
t. ex. v, som består af vanlig sångton jämte ett
genom underläppens närmande till öfre framtänderna
åstadkommet friktionsljud, eller n, som består af
ton jämte resonans i näshålorna samt biresonans i
munhålan bakom tänderna och tungspetsen. Äro åter
röstbanden dragna åt sidorna, så att talströmmen kan
fritt, utan att lida någon förändring, passera, så
uppkomma triangelformiga öppningar (/\-ställning),
och man får tonlösa konsonanter, som alltså bestå
blott af en ofvan struphufvudet åstadkommen smäll,
friktion o. s. v.; t. ex. vanligt f eller m i
ordet sarkasm. De tonande konsonanterna framkomma
alltid med svagt lufttryck, emedan den nästan slutna
ljudspringan endast tillåter talströmmen småningom
passera. De äro således alltid svaga (Lat. lenes). Vid
de tonlösa kan strömmen deremot med full fart kasta
sig mot det i munkanalen uppställda hindret eller
genom näskanalerna; dessa konsonanter äro sålunda i
allmänhet starka (Lat. fortes). Vi hafva således två
grupper,
nämligen a) tonande-svaga, t. ex. Sv. och Fr. b, d, g,
v, j, l, r, m, n, Fr. s i maison o. s. v., samt
b) tonlösa-starka, t. ex. Sv. och Fr. p, t,
k, f, s, T. ch, Fr. r i quatre. Emellertid kan
man naturligtvis äfven genom den vidöppna
röstspringan framdrifva talströmmen så långsamt,
att han i munnen verkar blott med samma
styrka som vid tonande språkljud; man får då
c) tonlösa-svaga konsonanter, som för örat bilda ett
mellanting mellan tonande-svaga och tonlösa-starka.
Sådana ljud ("tonlösa medier") förekomma i
Öfver-Kalixmålet och i stora trakter af Tyskland.
Skilnaden mellan p och b, t och d, k och g kan
på detta sätt blifva liten (eller ingen), om
b, d, g uttalas tonlöst (och p, t, k svagt).
Äfven tonande språkljud kunna, som uddljud
i sin början och som utljud i sin sista del,
sakna ton. Somliga språk, t. ex. ryska och
tyska, tåla ej tonande konsonanter i utljud,
hvadan under böjningen tonande och tonlösa vexla,
t. ex. T. nom. lop (skrifvet lob) gen. lobes.
I den gamla grammatiken indelas konsonanterna i a)
mutae, med underafdelningarna tenues (p, t, k), mediae
(b, d, g), aspiratae (ph, th, ch; [phi], [theta], [xhi]); b)
liquidae: l, m, n, r; c) sibila: s, – utan plats för
v, f, j, som ej funnos i Grek. I sanskrit indelas
konsonanterna efter organen i strupljud, gomljud,
tungljud, tandljud och läppljud; men hväsljuden
(s, sj) samt halfvokalerna j, r, l, v uppföras
som särskilda grupper. Läran om konsonant i nu
afhandlade betydelse tillhör den analytiska fonetiken.
II. Som motsats till "sonant" är konsonant ett sådant
språkljud, som för tillfället icke tjenstgör som
stafvelsecentrum. Enligt lagarna för stafvelsens
bildning måste i hvarje stafvelse finnas ett
språkljud, på hvilket rösten företrädesvis hvilar,
i hvilket stafvelsens tonhöjd och ljudstyrka
företrädesvis komma till uttryck, och omkring
hvilket, såsom medelpunkt, stafvelsens öfriga
språkljud gruppera sig efter bestämda, för olika
språk något olika lagar. Så är t. ex. u i 1:sta
stafvelsen af ordet August konsonant, i 2:dra åter
sonant. I ordet vatten är n efter det vanliga uttalet,
hvarvid intet e höres, sonant, men i vattna åter
konsonant, enär a der tjenstgör som sonant i 2:dra
stafvelsen. Här är således fråga om en tillfällig
funktion. De flesta språkljud kunna, i olika språk
och i olika ord inom samma språk, uppträda än som
sonanter än som konsonanter. Diftonger utgöras af
två vokaler, af hvilka den ena är sonant, den andra
konsonant; i stigande diftonger går konsonanten
före, t. ex. Fr. roi, i fallande efter vokalen,
t. ex. August. I allmänhet tjenstgöra dock vokalerna
som sonanter, konsonanterna som konsonanter. Läran
om konsonant i denna mening tillhör den syntetiska
fonetiken.
Stundom menas med konsonant äfven bokstafven, som i
ljudskrift betecknar en konsonant. Andra skilja mellan
konsonantljud och konsonanttecken (medljudsljud och
medljudstecken). Rätteligen är konsonant ljudet. För
korthetens skull kan man visserligen tillåta sig att
kalla äfven tecknet för konsonant, men man måste då
åtminstone för medvetandet hafva skilnaden mellan
saken (ljudet) och tecknet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
