Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knös ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
M. Silfverstolpes hem. Efter moderns död (1855),
hemföll hon åt sjuklighet och svårmod. Hon återvann
visserligen på 1860-talet sin förra själsspänstighet,
men drabbades 1869 af en sinnessjukdom, från hvilken
hon icke mera tillfrisknade. Död å Vexiö hospital
d. 10 Mars 1880. – K. var en i hög grad sympatisk
natur, begåfvad med en äkta qvinlig förmåga att sprida
tröst och glädje omkring sig. Hennes skaldelynne
utmärktes af en svärmisk kärlek till naturen, på
samma gång som en naturlig friskhet i uppfattningen
bevarade henne för den nyromantiska naturmystikens
öfverdrifter. Hon egde en god blick för det sköna
och täcka i lifvets ringare företeelser. Sinnrika,
naivt behagfulla skildringar ur barnaverlden
och dämpade uttryck af oskyldig erotik intaga
ett stort rum i hennes dikter. Versformen i dessa
flyter högst lätt och klar. Af hennes Dikter utkom
1:sta delen 1852 (med företal af Atterbom; 3:dje
uppl. 1853), innehållande många lyriska perlor, såsom
Snickaregossen i verkstaden, Strykningsvisa, Brefvet,
Drömmarna (till hvilken A. F. Lindblad komponerade
sin liknämnda chörcykel) m. fl. Dikternas 2:dra del
(1853) inrymmer bl. a. det med Svenska akademiens
stora pris 1851 belönade skaldestycket Ragnar Lodbrok,
hvilket bär flere drag af Tegnérs "Frithjofs saga"
än af K:s individuella skaplynne. Hon utgaf derjämte
bl. a. några samlingar af själfulla sagor, nämligen
Elfvornas qvällar (1852) och, i förening med Daniel
och Louisa Müller, Konvaljerna (1855). Efter K:s död
utgaf signaturen A. H. (grefvinnan Agnes Hamilton,
f. Geijer) hennes Efterlemnade anteckningar
(1881), hvilka erbjuda mycket af intresse.
E. F–t.
7. Knös, Anders Erik, teolog, universitetslärare,
den föregåendes kusin, son af K. 4, född i Skara
d. 9 Febr. 1801, blef student i Upsala 1818, filos.
magister 1824 och teol. kandidat 1826, hvarefter
han utnämndes till teol. docent. K. prestvigdes
1827 och vikarierade detta och följande året såsom
förste teol. lektor i Skara samt 1829–1835 såsom
teol. professor i Upsala. Han blef teol. licentiat
1830, andre teol. adjunkt och kyrkoherde i Näs 1832
och s. å. förste teol. adjunkt. 1835 utnämndes han
till professor i praktisk teologi och kyrkoherde
i Gamla Upsala samt blef 1844 teol. doktor och
1852 förste teol. professor och domprost. Död
i Upsala d. 10 Okt. 1862. – K. var ledamot
af en mängd komitéer (bl. a. kyrkolagskomitén
1838–39, komitéerna för utarbetandet af nya
predikotexter, ny kyrkohandbok och ny katekes)
samt bevistade såsom riksdagsman för ärkestiftet
1844, 1853, 1856, 1859 års riksdagar. Såsom medlem
af bibelkommissionen var han den verksammaste
utarbetaren af 1861 års prof-öfversättning af Nya
testamentet, åt hvilken tillerkändes ett afgjordt
företräde framför föregångarna. Åren 1839–42 utgaf
K. tillsammans med C. E. Fahlcrantz och C. J. Almqvist
"Ecclesiastik tidskrift". Akademiska afhandlingar
och tidskriftsrecensioner utgöra K:s öfriga literära
qvarlåtenskap. Ett urval af hans Skrifter utkom i
två band 1863–65. J. P.
8. Knös, Birger Persson, pedagog, son af löjtnanten
och k. lifdrabanten Per K. samt sonson af K. 1,
föddes på säteriet Glättestorp i Vånga församling
i Vestergötland d. 12 Mars 1766. Han blef 1784
student i Upsala, men flyttade 1788 till Lund, der
han 1790 promoverades till filos. magister. Han
prestvigdes 1791 samt blef, efter någon tids
presterlig tjenstgöring, 1795 vik. rektor i Skara
och 1798 ordin. rektor i Alingsås. 1816 utnämndes
han till kyrkoherde i Källby pastorat, som han 1818
tillträdde. Död d. 2 Nov. 1822. – K. åtnjöt stort
anseende som lärare och egnade sig med uppoffrande
kärlek åt sitt kall. Sjelf barnlös, drog han försorg
om flere obemedlade lärjungars uppfostran. Under den
korta tid han var kyrkoherde fick hans församling
likaledes röna flere bevis på hans sjelfförsakande
frikostighet. J. P.
Ko, geogr. Se Kos.
Koacervation (Lat. coacervatio) af con, tillsammans,
och acervus, hop, hög), refor., hopande af bevis,
utan att de enskilda af dem genomföras.
Koadamit (af Lat. con, tillsammans med, och
Hebr. Adam), "samtida med Adam", ett uttryck,
som blifvit användt af forskare, hvilka antaga
menniskoslägtets härstamning från flere än ett
stam-par.
Koadjutor (af Lat. con, med, och adjuvare, hjelpa
till), medhjelpare, biträde; inom romersk-katolska
kyrkan en biskops ställföreträdare, då biskopen
sjelf af ålderdomssvaghet, sjuklighet eller af
annan orsak hindras att utöfva sitt ämbete. Före
Bonifacius VIII, som 1298 förbehöll romerska stolen
rätt att utse koadjutorer, nämndes desse vanligen
af provinsial-koncilierna. En perpetuel koadjutor
(coadjutor perpetuus ciim jure succedendi) innehar
biskops rang och titel samt får vid biskopens
död genast efterträda honom i ämbetet. Om, såsom
emellanåt händer, en sådan koadjutor utses, medan
biskopen ännu är arbetsför, får han icke blanda
sig i dennes förvaltning af kyrkoärendena. Äfven
abboter, abbedissor och prelater kunna hafva dylika
ställföreträdare. Förr tillsattes äfven temporära
koadjutorer, hvilkas värf upphörde med biskopens
frånfälle; de äro numera ersatta af generalvikarier.
Koaffera (Fr. coiffer, af coiffe, hufvudkläde),
kläda i håret (med blommor, band o. s. v.), ordna,
lägga upp håret, "kamma". – Koaffyr, hårklädsel,
hårläggning, kamning. – Koafför, fem. koafförska
l. koaffös, person, som har till yrke att kläda
andra i håret, ordna andras hår. – Jfr Frisera och
Chevelure.
Koagulera (Lat. coagulare). En organisk vätska
säges koagulera, då den antager en halffast,
vanligen geléartad form, t. ex. då mjölken "löpnar"
eller "surnar", då blodet "lefrar sig", då ägghvitan
genom kokning "stelnar". Den kemisk-fysiska process,
hvarigenom vätskan koagulerar, kallas koagulation. –
Koagulum betydde ursprungligen det ämne, som
åstadkommer koagulation, men nyttjas nu allmänt
i betydelsen af den genom koaguleringen åstadkomna
produkten, det koagulerade ämnet, t. ex. blodkoagulum,
fibrinkoagulum o. s. v. F. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
