Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 851-852 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klink ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förnyande, om den sjuke tillfrisknade. På synoden i
Neo-Caesarea år 314 beslöts emellertid, att ingen
"clinicus" (så kallades en genom sådant dop i
kyrkan upptagen) skulle få vigas till prest. Sedan
barndopet blifvit allmänt, bortföllo helt naturligt
alla spörsmål om det kliniska dopet. Dock innehöllo
senare kyrkoförordningar länge stadgandet att ingen,
som undfått "kliniskt dop", kunde väljas till biskop.
J. P.

Klink, skeppsb. Se Båtbyggnad.

Klinkbult. Se Bult.

Klinker (Holl. och T., af T. klingen, ljuda,
klinga). 1. Byggnadsk., tegel, som blifvit så hårdt
brända, att de allt igenom antagit en glasartad,
sammansintrad beskaffenhet och derigenom helt och
hållet förlorat vanligt tegels egenskap att kunna
uppsupa vatten. De äro mycket hårda och klingande samt
användas med stor fördel till stensättning å gator,
trottoarer o. d. – 2. Metallurg., sådan stenkolsaska,
som lätt smälter och bildar slagg, hvilken täpper
rosten i ugnarna. Vid kopparugnarna i South Wales
begagnar man sig af denna egenskap för att bilda
s. k. klinkerrost, på hvilka stybbiga kol kunna
tillgodogöras. På de glest liggande roststängerna
i ugnen låter man nämligen slaggen eller klinkern
samla sig till en höjd af 30–50 cm., och genom
brytningar med spett i detta lager bereder man
kanaler för luften att tränga igenom och förbränna
det stybb, som inmatas ofvanpå klinkerrosten.
C. A. D.

Klinkerfues, Ernst Friedrich Wilhelm, tysk astronom,
f. 1827, blef 1855 observatör och derefter
föreståndare vid observatoriet i Göttingen. Död
1884. K. upptäckte åtskilliga kometer samt författade
flere astronomiska verk.

Klinohumit, miner. Se Kondrodit.

Klinometer (af Grek. klinein, böja, luta, och

metron, mått). 1. (Klinoskop), instrument, hvarmed
ett plans eller en linies lutning mot horisonten
mätes. – 2. Sjöv., ett instrument (se fig.), hvarmed
såväl ett fartygs styrlastighet som dess krängning
och rullning kunna undersökas. Instrumentet är
konstrueradt så, att det inregistrerar maximum af
dessa senare förhållanden. L. H.

Klinorombiskt system, min. Se Monokliniskt system.

Klinoskop (af Grek. klinein, böja, och skfoein,
se). Se Klinometer.

Klint l. bergklint, en brant och spetsig
bergstopp eller bergudde; ett mera framskjutande
eller blottadt parti eller hörn af en bergmassa.
E. E.

Klint. Se Agrostemma och Centaurea.

Klint, Jonas Petri, krönikeskrifvare (hans födelseår är icke
kändt), blef 1558 student i Upsala, prestvigdes
1564 och erhöll 1568 Östra Stenby pastorat af
Linköpings stift. Död å sitt kyrkoherdeboställe
d. 21 Okt. 1608. K. skref

en fortsättning af "Linköpings biskopskrönika". Bland
hans öfriga, dels i Kongl. biblioteket, dels i
Linköpings stifts bibliotek förvarade handskrifter
märkas Om the tekn och vidunder, som föregingo thet
liturgiske oväsendet och Den svenska krönika om
konung Gostaffs regemente.

Klint, af, svensk adlig
ätt, härstammar från Erik Klint (se K. 1), som 1805
upphöjdes i adligt stånd och 1807 introducerades.

1. Klint, Erik af, sjömilitär, född på Kölby,
nära Kalmar, d. 25 Sept. 1732, ingick 1750
som extra lärstyrman vid flottan och hade avancerat
till löjtnant (1755), då han 1757 förordnades till
chef för och navigationslärare vid den då nybildade
kadettskolan i Karlskrona. 1767 befordrades han
till kaptenlöjtnant, 1776 till major och 1788 till
öfverstelöjtnant. I 1788–90 års sjökrig utmärkte
K. sig synnerligen. Såsom chef å flaggskeppet
"Gustaf III", som förde storamiralen hertig Karl,
deltog han i slagen vid Hogland (1788), hvarefter
han utnämndes till riddare med stora korset
af Svärdsorden, vid Öland (1789), vid Reval
(1790), der skeppet med knapp nöd blef räddadt
och K. blef sårad, samt i Viborgska gatloppet
(s. å.). Han utnämndes 1793 till öfverste och 1795
till lotsdirektör, var 1798–1808 vice landshöfding
på Gotland och blef 1805 adlad under namnet af Klint
(han hette förut Klint). Död på Visborgs kungsgård
på Gotland d. 10 Nov. 1812. – K. egnade sin verksamhet
äfven åt fredliga värf, och 1782–88 utarbetade han
sjökort öfver Östersjön, Kattegatt, Finska viken och
Bottniska viken.

2. Klint, Gustaf af, sjömilitär, kartograf,
den föregåendes son, född i Karlskrona d. 31
Maj 1771, visade tidigt en synnerlig lust för
sjömätningsarbeten, ritade redan som yngling
en del sjökort och anställdes vid 16 års ålder
(1787) såsom biträdande lärare vid sjökadettskolan i
Karlskrona. Under krigsåren 1788–90 tjenstgjorde
K. som flaggadjutant, bevistade derunder alla
sjödrabbningarna och gjorde flottan såsom lots och
rekognoscör utmärkta tjenster. Såsom ett erkännande
deraf blef han 1790 utnämnd till kapten vid
örlogsflottan. 1792 anställdes han såsom lärare
vid krigsakademien å Karlberg, hvilken befattning han
skötte i 15 år. Under tiden befordrades han
till major (1799) och till öfverstelöjtnant
(1805). 1808 inlemnade han ett förslag till
inrättande af sjöminor, hvilka antingen efter behag
eller genom fientliga fartygs påstötande kunde
antändas. Men förslaget kom icke till utförande.
K. blef 1812 öfverste. Under fälttåget mot
Norge 1814 var han flaggkapten på flottorna och
uppgjorde en operationsplan, som allmänt
gillades, men icke i sin helhet genomfördes.
Han befordrades 1814 till konteramiral och
1825 till vice amiral. 1837 utnämndes han
till ordförande i sjöförsäkringsöfverrätten.
Död i Stockholm d. 30 April 1840. – Under
hela senare delen af sin lefnad sysselsatte K. sig,
då icke annan tjenstgöring tog hans krafter i
anspråk, med utarbetande af ett storartadt verk,
Sveriges sjöatlas, en samling sjökartor öfver
rikets egna farvatten och kuster samt öfver de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>