Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kierkegaard, Sören Aabye
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emedan dess författare (P. L. Möller) vid den tiden
åtnjöt ett visst anseende. K. lät – i "Fædrelandet"
d. 10 Jan. 1846 – "Frater Taciturnus" svara på
kritiken, men begagnade derjämte tillfället att med
bitande han vända sig mot skämttidningen "Corsaren",
i hvilken han länge sett ett "vämjeligt" uttryck för
tidens ovärdiga och fräcka gyckel med allt ärevördigt
och heligt, men som dittills städse skänkt honom
sjelf en alltmera besvärande hyllning. Hans önskan
att en gång blifva uthånad i "Corsaren" efterkoms
villigt. I ord och teckningar hemsökte bladet honom
vecka ut och vecka in med de mest närgångna angrepp,
skildrande honom som en halfgalen narr, så att
gatpojkarna hurrade och pekade finger åt honom. Genom
denna förföljelse fann K. sin tillvaro bragt mera
i samklang med det kristna idealet af lidande, och
deri såg han en vink från "styrelsen" om att han
skulle stanna på sin plats och fortfarande verka som
religiös författare. Men då han nu gick att påvisa
den specifikt kristna religionens innehåll och således
trädde i närmare personligt förhållande till samtiden,
kom det direkta meddelandet att intaga det främsta
rummet. I Mars 1847, efter omkr. ett års tystnad,
offentliggjorde han Opbyggelige taler i forskjellig
ånd (2:dra uppl. 1862). Derefter följde hans största
och mest lästa uppbyggelseskrift, Kjärlighedens
gjerninger (1847; 4:de uppl. 1880), Kristelige
taler (1848; 2:dra uppl. 1862), Lilien på marken
og fuglen under himlen (1849; 3:dje uppl. 1865),
Yppersteprästen – tolderen – synderinden, tre taler
ved altergangen om Fredagen (1849; 3:dje uppl. 1875),
En opbyggelig tale (1850; 2:dra uppl. 1865)
och To taler ved altergangen om Fredagen (1851;
2:dra uppl. 1852). På mångfaldigt sätt belyste
och inskärpte K. i dessa skrifter huru ett sant
kristet lif i öfverensstämmelse med Nya testamentet
bör utveckla sig och verka i hvarje enskild själ,
och i de två nattvardstalen förde han slutligen
den kristne till altarets fot, hvarest syndernas
förlåtelse meddelas – hela sträfvandets slutliga
mål. Men samtidigt lät han det direkta meddelandet
följas af en serie nya psevdonyma skrifter. Kort
efter sedan "Kristelige taler" utkommit, uppträdde
han ännu en gång som psevdonym estetiker, med en
följetongsartikel i "Fædrelandet" (om fru Heiberg),
Krisen og en krise i en skuespillerindes liv af
Inter et Inter (1848). Afsigten dermed var att låta
allmänheten förstå, att då han i sitt författareskap
öfvergått från estetiska till religiösa ämnen, så hade
detta icke skett derför att han förlorat förmågan att
behandla de förra eller blifvit "helig" med åren. Ett
annat missförstånd sökte han tillbakavisa genom Tvende
ethisk-religieuse små-afhandlinger af H. H. (1849),
af hvilka den ena förnekar menniskan rätt att låta
döda sig för sanningen och derigenom ådraga andra
blodskuld, under det den andra inskärper skilnaden
mellan "geni" och "apostel", den naturbegåfvade
och den af Gud särskildt kallade menniskan – allt
för att påminna om att han sjelf icke var annat än
ett geni, hvars värf bestod i att "göra menniskorna
uppmärksamma" på kristendomen, och att han
således hvarken kunde eftersträfva ett
blodsvittnes värdighet eller handla med något slags
myndighet att samla ett parti omkring sig. Derpå
följde K:s två sista större skrifter, genom
hvilka han trängde djupare in i det kristna
själslifvet än någonsin tillförene: Sygdommen
til döden, en kristelig psykologisk udvikling til
opbygyelse og opväkkelse af Anti-Climacus (1849;
2:dra uppl. 1865) och Indövelse i kristendom af
Anti-Climacus (1850; 3:dje uppl. 1863). Den förra
visar, att syndens väsende är affall från Gud i
förtvinan, huru olika än dennas former äro; den
senare ställer syndaren gent emot frälsaren sjelf
samt påpekar försoningens möjlighet genom Kristi
efterföljelse och Guds nåd. Slutligen redogjorde
K. för meningen med hela sitt författareskap och
sammanträngde den deri liggande uppmaningen till
hvarje enskild att välja under ansvar inför Gud i
de två småskrifterna Om min forfattervirksomhed
(1851) och Til selvprövelse, samtiden anbefalet
(s. å.; 4:de uppl. 1876), hvartill sluta sig
ytterligare tvänne (efter författarens död utgifna)
småskrifter, Synspunktet for mit forfatterskab
(1859) och Dämmer selv (1876). – Ända från början
hade K:s sträfvanden varit riktade uteslutande på
den enskilda menniskan, och han hade noga aktat sig
för att påyrka reformer i kyrkoordningen. Icke dess
mindre låg i hela hans författareskap en kraftig
insaga mot det herskande religiösa tillståndet,
hvilken framträdde klarare, ju längre han fortskred,
och lätt kunde framkalla ett direkt angrepp på den
bestående kyrkan. Mot den falska åsigten att alla
utan vidare vore kristna framhöll han idealet af
ett kristet lif, hvilket oeftergifligen förutsatte
ett bortdöende från allt naturligt menniskolif såsom
den enda vägen till Kristus och frälsningen. Hvilken
ställning skulle nu kyrkans män intaga med afseende
härpå? Det minsta han kunde fordra var så mycken
"redlighet", att det rådande tillståndets brist på
öfverensstämmelse med Nya testamentets kristendom
erkändes, framförallt af dem, som på ämbetets vägnar
skulle förkunna kristendomen, men hvarken i sin lära
gjorde det oeftergifliga krafvet gällande eller –
ännu mindre – sjelfva ställde sig detsamma till
efterrättelse i sitt lefverne, hvilket på intet
sätt bar hufvudkännemarket: strid mot verlden och
lidande i köttet. I synnerhet längtade han efter
ett sådant erkännande af danska kyrkans styresman,
biskop Mynster, för hvilken han från sin fader ärft
en djup vördnad. Men liksom öfver hufvud endast högst
få visat sig i någon mån förstå K:s sträfvanden –
den ende var egentligen professor R. Nielsen –, så
hade den officiella teologiens hufvudrepresentant
vid universitetet, professor H. L. Martensen,
förklarat sig emot honom, och från Mynster hade han
så mycket mindre att vänta något erkännande om det
för handen varande tillståndet, som denne ställt sig
allt kyligare och mera afvisande gent emot honom
(i anledning af "Indövelse i kristendom" hade det
t. o. m. kommit till en personlig brytning mellan
dem). Mynster var emellertid gammal. K. ville icke
oroa hans sista dagar, och, ehuru brinnande af djup
harm öfver hans och det öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
