Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kettil ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordensmästare samt undanträngde 1559 ordens
regerande härmästare, den mindre kraftfulle
Fürstenberg. Redan denne hade 1558 på flere håll
sökt hjelp mot ryske tsaren Ivan IV Vasiljevitjs
angrepp å ordenslandet och dervid äfven vändt sig till
hertig Johan af Finland, hvilken endast genom Gustaf
I:s uttryckliga förbud hindrades att ingripa.
K. gjorde deremot direkt hos den svenske konungen en
anhållan om penningelån mot pant af ett eller flere
af ordens slott, men konung Gustaf, ehuru mån om
ordensstatens upprätthållande, iakttog sin vanliga
betänksamhet. Under tiden fullföljde K. genom ett
skyddsfördrag med Litaven af d. 15 Sept. 1559 det
redan förut inledda närmandet till Polen och
slöt d. 26 Sept. s. å. ett fördrag med konung
Fredrik II af Danmark, hvaruti denne utfäste
sig att försvara stiftet Ösel och Wiek mot rätt att
utnämna stiftets biskop. (Härtill nämndes Fredrik
II:s egen broder Magnus, hvilken derigenom fick fast
fot i ordenslandet och snart blef ett verktyg för
den ryske tsarens planer.) Sedan Gustaf I 1560
tillkännagifvit sin benägenhet att medla fred mellan
orden och Ryssland, sände K. en beskickning till
Stockholm. Men denna fick, efter konung Gustafs
död (d. 29 Sept. 1560), vända åter med Erik XIV:s
afslag å K:s högt tilltagna fordringar, samtidigt
med det att Reval och närliggande delar af Estland
underkastade sig den svenska kronan. K., som drömt
om att kunna sammanhålla hela ordenslandet och för sin
räkning förvandla det till ett verldsligt hertigdöme,
såg sig snart, under växande trångmål och till
följd af sin egen sjelfviska undfallenhet för Polen,
nödsakad att inskränka sina anspråk. Under det
att ordens hufvudland, Livland, med Riga, genom
fördraget i Vilna (d. 28 Nov. 1561) öfverläts till
Sigismund II August i hans dubbla egenskap af
storfurste af Litaven och Polens konung, mottog
K. Kurland, med Semgallen, såsom hertigdöme under
polsk länshöghet och blef tillika ståthållare
öfver Livland, hvilken befattning dock 1565, på den
livländska adelns begäran, fråntogs honom. I sitt
hertigdöme utvecklade han stor organisatorisk
förmåga, särskildt med afseende på de kyrkliga
förhållandena. Sjelf tidigt hyllande
protestantismen, stadgade han nämligen
den nya lärans herravälde i Kurland genom en
kyrkoordning (1570), hvarjämte det äfven befästes
genom Nya testamentets samt lutherska katekesens
m. fl. protestantiska religionsböckers öfversättande
till lettiska. K. förmälde sig 1566 med
prinsessan Anna af Mecklenburg. Död d. 17
Maj 1587. – Om K:s närmaste efterträdare, sönerna
Fredrik och Vilhelm samt sonsonen Jakob, se
Jakob, hertig af Kurland. Jakobs son och
efterträdare, Fredrik Kasimir (f. 1650, hertig 1682,
d. 1698), en slösaktig och njutningslysten furste,
efterlemnade vid sin död en sexårig son, Fredrik
Vilhelm, och till dennes förmyndare utnämndes,
genom ett reskript af konung August II af
Polen, hans farbroder Ferdinand, hvilken dock
snart måste dela sin myndighet med den unge
hertigens moder, Elisabet Sofia af Brandenburg.
Men det
nordiska krigets utbrott och Karl XII:s
besittningstagande af Kurland (1701) förjagade den
hertigliga familjen, och Fredrik Vilhelm kunde först
1710, enligt en överenskommelse mellan hans morbroder
Fredrik I i Preussen och tsar Peter, återvända
till sitt land. I slutet af samma år förmäldes han
med ryska prinsessan (sedermera kejsarinnan) Anna
Ivanovna, men dog redan d. 21 Jan. 1711, hvarefter
farbrodern Ferdinand var närmast att tillträda
regeringen i Kurland. Formligen erkändes denne dock
först 1731 af sin länsherre, konung August, och han
stannade allt fortfarande i utlandet. Han dog barnlös
d. 4 Maj 1737 och var den siste hertigen af Kurland
af K:s ätt.
Ketubim [hårdt k]. Se Hagiografa.
Keudell [köjd-], Robert von, tysk diplomat, född 1824 i
Königsberg, egnade sig åt den juridiska banan,
tills han 1863 af Bismarck anställdes i preussiska
utrikesministeriet, der han 1864 blef föredragande råd
och 1870 legationsråd. Han förstod att i hög grad
vinna Bismarcks förtroende och var honom följaktig
i Böhmen 1866, vid verldsutställningen i Paris 1867,
under fälttåget i Frankrike 1870–71 och vid besöken
i Gastein och Salzburg 1871. Efter att en kort tid
hafva förestått den tyska legationen i Konstantinopel
utnämndes K. i Juni 1873 till sändebud och 1876
till ambassadör vid hofvet i Rom. K. är ett af den
Bismarckska diplomatiens utmärktaste verktyg samt
anses hafva väsentligen bidragit till åstadkommande af
den mellan Tyskland, Österrike och Italien afslutade
trippelalliansen. E. W.
Keulen [kölen], Cornells Janssens van. Se Janson
van Ceulen.
Keuper [köjp-], T., geol., var ursprungligen en
provinsbenämning i Franken på de oftast röda
och brokiga leror, märglar och sandstenar, som
der bilda öfversta afdelningen eller gruppen
af Trias-systemet. Namnet har sedan, utsträckts
till alla bildningar af motsvarande ålder, och med
keuper förstår man numera alla till Trias-systemets
yngsta grupp hörande bildningar, oberoende af
deras petrografiska beskaffenhet. Se vidare Trias.
B. L-n.
Keuperformationen l. rättare keupergruppen. Se
Keuper.
Keuperlera [köjp-], petrogr. geol., lera tillhörande
keupergruppen. (Se Keuper.) Den i nordvestra
och vestra Skåne vid större eller mindre djup
förekommande keuperleran är till färgen vanligen
brunröd och i viss grad kolsyradt kalkhaltig. Den är
således ganska lätt skiljbar från de stenkolsförande
berglagrens i allmänhet gråa ler- och skifferarter, en
omständighet, som är af ganska stor vigt, emedan det
visat sig, att i nämnda landskap stenkolslager icke
anträffas uti eller under keupergruppens bergarter.
E. E.
Keupersandsten [köjp-], petrogr. geol., sandsten,
tillhörande keupergruppen (se Keuper), är till färgen
gul, röd, rödhvit, grönhvit eller gråhvit. Inom
Sverige förekommer den i vestra Skåne tillsammans med
brunröd lera m. m. E. E.
Keuru [hårdt k], socken
af Kuortane härad och Jyväskylä domsaga, Vasa län,
Finland, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
