Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Karl (Carlo) Albert (konung af Sardinien) - 1. Karl (Carlos) I (konung af Spanien) - 2. Karl (Carlos) II (konung af Spanien) - 3. Karl (Carlos) III (konung af Spanien) - 4. Karl (Carlos) IV (konung af Spanien) - 5. Karl (Carlos) (V) (spansk pretendent) - 6. Karl (Carlos) (VI) (spansk pretendent) - 7. Karl (Carlos) (VII) (spansk pretendent) - Karl (konung af Ungern) - Karl I Fredrik Alexander (konung af Würtemberg) - 1. Karl (tyska furstar) - 2a. Karl Fredrik (storhertig af Baden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörelserna 1847 åter kommo till utbrott i Italien, vidtog
K. s. å. åtskilliga reformer i liberal anda, såsom
polisens och rättegångsväsendets ombildning samt
tryckfrihetslagens mildrande, och d. 8 Febr. 1848
utfärdade han en konstitutionel författning. Då
kort derefter innevånarna i Lombardiet reste sig
mot Österrike, var han den förste af de italienske
furstarna, som uppträdde till deras bistånd. I
fjärran vinkade hoppet om att vinna den lombardiska
jernkronan, måhända väldet öfver hela Italien,
men hans förhoppningar gingo om intet. Efter några
mindre framgångar blef han i grund slagen vid Custozza
(d. 25 Juli 1848) och nödgades afsluta stilleståndet i
Vigevano. År 1849 blef hans här fullständigt upprifven
vid Novara (d. 23 Mars). För att bereda sitt folk
billigare fredsvilkor nedlade han sin krona till
förmån för sin son Viktor Emanuel II och begaf sig
till Portugal. Redan d. 28 Juli s. å. afled han i
Oporto. Han var förmäld med Maria Teresia af Toscana
(f. 1801, d. 1855).
Karl (Carlos), konungar af Spanien:
1. K. I. Se Karl, romerska kejsare 5.
2. K. II, Filip IV:s och Maria Annas af
Österrike son, född d. 6 Nov. 1661, efterträdde
1665 sin fader och öfvertog 1675 såsom myndig
sjelf regeringen. Svag, slö och mjeltsjuk, var
han en af sitt lands odugligaste regenter, och det
en gång så mäktiga Spanien sjönk allt djupare under
hans regering. Hans död motsågs dock med oro
både inom och utom riket, ty med honom skulle
spansk-habsburgska husets manliga linie utslockna
(hans bägge äktenskap voro nämligen barnlösa)
och dermed antagligen tecken gifvas till ett väldigt
tronföljdskrig. Efter att hafva insatt sin äldsta
systers och Ludvig XIV:s sonson, Filip af Anjou, till
tronarfvinge, afled han d. 1 Nov. 1700. Efter hans
död utbröt det spanska tronföljdskriget.
3. K. III, son af Filip V och Elisabet Farnese
af Parma, född d. 20 Jan. 1716, erhöll 1718
sig tillförsäkrad tronföljden i Toscana,
Parma och Piacenza samt trädde efter huset Farneses
utslocknande, 1731, i besittning af de båda sistnämnda
hertigdömena. I freden i Wien 1735, genom
hvilken det polska successionskriget afslutades,
erhöll han konungariket Neapel och Sicilien,
hvaremot han afträdde Parma och Piacenza till
kejsar Karl VI och anspråken på Toscana till Frans
Stefan af Lothringen. I Neapel och Sicilien
införde K., ledd af den utmärkte Tanucci, en mängd
tidsenliga reformer. Då han efter sin halfbroder
Ferdinand VI:s död, 1759, blef konung af Spanien,
afträdde han till sin tredje son, Ferdinand IV,
Neapel och Sicilien. Äfven i Spanien omgaf sig
K. med utmärkte ministrar samt verkade oaflåtligt i
upplysningens och framåtskridandets tjenst. Han
gynnade handeln och åkerbruket, anlade kanaler och
vägar, förbättrade skolväsendet och klostertukten
samt förvisade jesuiterna (1767). Åtskilliga af
dessa reformer stötte det spanska folket för hufvudet.
Oppositionen blef slutligen så häftig, att K. lät
sin minister Aranda falla (1773), och derefter
började åter obskurantismen blifva rådande
i Spanien. På grund af
det bourbonska familjefördraget (1761) invecklades
K. i tvänne krig med England (1761–63 och
1779–83). Död d. 13 Dec. 1788. K. var förmäld med
prinsessan Amalia af Sachsen. Bland deras barn
märkas Karl IV (se nedan), Ferdinand (se Ferdinand
I, sp. 1144) och Marie Louise, gift med storhertig
Leopold af Toscana (sedermera kejsar Leopold II).
4. K. IV, den föregåendes son, född i Neapel d.
12 Nov. 1748, uppsteg på tronen vid faderns
död, 1788, och deltog i den första
koalitionen mot Frankrike, men slöt 1795 fred
i Basel. Svag och oduglig, lät han sig helt och
hållet beherskas af sin gemål, Maria Lovisa af Parma,
och hennes älskare, Godoy. Af denne förmåddes K.
att sluta förbund med Frankrike och förklara England
krig (1796), men blef derigenom orsaken till den
spanska sjömaktens undergång. En häftig opposition,
i spetsen för hvilken stod tronföljaren Ferdinand,
reste sig i Spanien, och 1808 tvangs K. att afsäga
sig kronan till förmån för sin son. Napoleon kom
då i tillfälle att uppträda såsom medlare mellan
fader och son samt förmådde dem att infinna sig till
ett möte med honom i Bayonne, der Ferdinand nödgades
återlemna kronan åt sin fader och denne afträda
sitt land till Napoleon i utbyte mot ett franskt
slott och ett årligt underhåll. K. lefde derefter
dels i Frankrike, dels i Rom, dels hos sin
broder Ferdinand IV i Neapel och sysselsatte sig,
liksom förut, hufvudsakligen med jagt. Död i
Neapel d. 19 Jan. 1819. Af hans barn må nämnas
Ferdinand (se Ferdinand VII, sp. 1148) och Karl (V),
se Carlos 2.
5. K. (V), pretendent. Se Carlos 2.
6. K. (VI), pretendent. Se Carlos 3.
7. K. (VII), pretendent. Se Carlos 4.
Karl, konung af Ungern. Se Karl, konungar af Neapel och
Sicilien 3.
Karl I Fredrik Alexander, konung af Würtemberg,
son af Vilhelm I, född d. 6 Mars 1823, blef 1846
förmäld med prinsessan Olga af Ryssland och uppsteg
1864 på tronen. I 1866 års krig mellan Preussen
och Österrike slöt sig K. till den förra makten. I
fredsslutet förband han sig till offensiv- och
defensivallians med Preussen. År 1867 ingick han
i den tyska tullföreningen, hvarefter han 1870–71
deltog i kriget mot Frankrike och 1871 blef medlem
af Tyska riket.
Karl, tyska furstar:
1. Om de tyske konungarna och romerske kejsarna
med namnet Karl se Karl, romerska kejsare 3–7.
2. K., furstar i Baden: a) K. Fredrik, storhertig
af Baden, född i Karlsruhe d. 22 Nov. 1728, son af
arfprinsen Fredrik af Baden-Durlach och Anna Charlotta
Amalia af Nassau-Oranien, efterträdde 1738 sin
farfader, Karl Vilhelm, såsom markgrefve af
Baden-Durlach, öfvertog 1746 sjelf regeringen och
ärfde 1771 äfven linien Baden-Badens besittningar.
Bildad genom täta resor, verkade han framgångsrikt
för rättssäkerhetens stärkande, men derjämte för en
humanare fångvård (tortyren afskaffades 1767),
samt uppmuntrade landets andliga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
