Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Karl (Charles) I (konung af Storbritannien) - 2. Karl (Charles) II (konung af Storbritannien) - 1. Karl (Charles) (I) den store (fransk konung) - 2. Karl (Charles) (II) den skallige (fransk konung) - 3. Karl (II) den enfaldige (Charles le simple, fransk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språk, som visade hans fasta tro på konungadömet af
gudomlig rätt: skriften bjöde lydnad för konungen,
konungen kunde ej handla orätt. Han underkände
dessutom domstolens kompetens, emedan underhuset
icke af folket bemyndigats att tillsätta en sådan och
folket, äfven om det lemnat ett sådant bemyndigande,
saknade befogenhet dertill. Den 27 Jan. 1649 dömdes
K. såsom tyrann, mördare och landsförrädare till döden,
och d. 30 s. m. på eftermiddagen föll hans hufvud på
schavotten vid Whitehall i London. Hans stoft begrofs
i St. Georgskapellet i Windsor d. 8 Febr. s. å. –
K. efterlemnade sönerna Karl och Jakob, hvilka efter
hvarandra blefvo konungar af England, samt döttrarna
Maria (förmäld med Vilhelm II af Oranien och moder
till konung Vilhelm III) och Henriette Anne (förmäld
med Filip af Orléans).
2. K. II, den föregåendes och Henriette Maries af
Frankrike äldste son, född d. 29 Maj 1630, förde
under början af inbördeskriget till namnet ett befäl
i vestra England, men var för ung att verkligen taga
del i striden. Efter den kungliga härens nederlag
vid Naseby, 1645, lemnade han England och begaf sig
till sin moder, i St. Germain. Omedelbart efter
faderns afrättning, d. 30 Jan. 1649, antog han
konungatitel. På skottarnas inbjudning landsteg
han i Juni 1650 i Skotland, och kröntes i Scone
d. 1 Jan. 1651 till konung, sedan han besvurit
covenant. Han ryckte derefter in i England i hopp att
väcka engelsmännens konungskhet till lif; men hans
trupper blefvo fullständigt slagna af Cronrwell vid
Worcester 1651, och sjelf undkom han endast genom
sin egen fintlighet och sina anhängares orubbliga
trohet efter många äfventyr till Frankrike. Der lefde
han till 1654 och sedermera, åtnjutande ett litet
understöd af franske konungen, i Köln och Brügge,
omgifven af ett litet hof af glada ungherrar och
tvetydiga damer. Hans förhoppningar att vinna
Englands krona med fransk eller påfvisk hjelp
och hans planer på ett rikt gifte slogo fel. 1660
kallades han af engelska folket, som tröttnat vid
militärdespotismen, att intaga sina fäders tron,
och d. 29 Maj s. å. höll han under befolkningens
bedöfvande jubel sitt intåg i London. Han vann inom
kort genom sin godmodighet samt sitt angenäma och
glada umgängessätt en sällsynt stor popularitet. Det
1661 sammanträdande parlamentet var ultra rojalistiskt
och reaktionärt samt sträfvade att utplåna alla spår
af republiken och presbyterianismens välde. Men snart
uppstod brytning mellan konungen och parlamentet. I
hög grad njutningslysten och slösande, var K. alltid
i penningeförlägenhet, och för att erhålla medel till
sina nöjen tvekade han icke att sälja sig åt främmande
furstar. Han hyste stora sympatier för den katolska
läran och sökte förbättra dess bekännares ställning
i England. Liksom sin fader och farfader ville han
gerna herska enväldigt; men utrustad med skarpare
politisk blick än desse, insåg han faran af att spänna
bågen för högt och förstod att i rätt tid gifva efter
(se England, sp. 555, 556).
Då emellertid parlamentet icke kunde förmås att
medgifva lindringar i strafflagarna mot dissenters
och bevilja större penningeanslag, afslöt K. 1670
ett hemligt fördrag med Frankrike i Dover, enligt
hvilket Ludvig XIV förband sig att betala till
honom 500,000 pd st. årligen samt att understödja
hans planer på katolicismens införande i England
och parlamentets försvagande, hvaremot K. lofvade
sitt bistånd i Ludvigs krig mot Nederländerna. Då
han i öfverensstämmelse dermed 1672 förklarade krig
mot Nederländerna och utfärdade ett toleransedikt
(Declaration of indulgence), nödgade parlamentet
honom att 1673 återkalla toleransediktet och genom
den s. k. testakten utestänga alla icke högkyrklige
från civila och militära ämbeten samt att 1674 sluta
fred med Nederländerna och afskeda sina ministrar,
den s. k. Cabalministèren. Nya anledningar till tvist
mellan konungen och parlamentet tillkommo under de
följande åren, och striden nådde sin höjdpunkt, då
en falsk berättelse om en papistisk sammansvärjning
1678 väckte allmän oro i landet. En ifrig förföljelse
började mot katolikerna, och stormen var så stark,
att K. nödgades iakttaga den största eftergifvenhet
för parlamentet och t. o. m. bekräfta den ryktbara
Habeas-corpusakten (1679). Endast i en fråga vågade
han trotsa underhuset, i frågan om att utesluta
hans broder, den katolske Jakob, från tronföljden
(se England, sp. 556). Upptäckten af den af de mest
exalterade bland de protestantiske whigs mot honom
riktade sammansvärjningen (the Rye-house plot, 1683)
gaf K. åter vind i seglen. Han begagnade sig deraf
för att fullständigt krossa whigpartiet, och under
de sista åren af sin lefnad regerade han nästan
enväldigt. Död d. 6 Febr. 1685 efter att hafva på
sitt yttersta bekant sig till katolicismen. K. var
förmäld med Katarina af Portugal. Deras äktenskap
var barnlöst. Utom äktenskapet hade han, med Lucie
Walters, en son, den historiskt bekante hertigen af
Monmouth (f. 1649).
Karl (Charles), franska konungar:
1. K. (I) den store. Se Karl, romerska kejsare 1.
2. K. (II) den skallige. Se Karl, romerska
kejsare 2.
3. K. (III) den enfaldige (Ch. le simple),
892–923, var yngste son till Ludvig den
stammande och hade blifvit förbigången vid tvänne
konungaval, då fransmännen först (885) valt
den tyske karolingen Karl den tjocke och
sedan (888) grefve Eudo af Paris. Mot denne
senare uppställdes dock efter några år (892)
Karl den enfaldige af ett parti som motkonung, och
efter Eudos död (898) blef han, förnämligast genom»
ärkebiskop Fulkos af Reims inflytande, allmänt
erkänd som konung. Han var dock ingalunda vuxen den
svåra uppgift, som på den tiden förelåg en fransk
konung, nämligen att på samma gång skydda landet
mot nordmännen samt häfda konungamaktens anseende
och myndighet mot de sjelfrådige och hersklystne
store. Med nordmannahöfdingen Rollo afslöt
han 911 ett fördrag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
