Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Karl August (svensk kronprins)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till den talrika skaran af de med Gustaf IV Adolfs
styrelse missnöjde, är visst. Efter den tiden uppstodo
hos honom planer, som sväfvade vidt utöfver ett
blott ombyte af regentens person. Allt tydligare
träda de i dagen i följande former: konungens
afsättning, hans ätts utestängande från tronen,
valet af hertig Karl till konung och af prins
Kristian August till tronföljare samt genom honom
en förening med Norge, till ersättning för Finland,
hvars förlust syntes beseglad. Fullkomligt utredt
är ej i hvad mån dessa planer, och särskildt de båda
sistnämnda, hunnit mogna, innan 1809 års revolution
blef en nödvändighet. Men säkert synes vara, att
Kristian August sjelf vid denna tid ej hade någon
aning om dem, och således ej häller af dem rönte någon
inverkan vid besluts fattande om den vapenhvila,
som önskades under "vestra arméns" marsch till
Stockholm. Från dansk sida blef emellertid prinsen,
med anledning af krigsrörelsernas inställande, utsatt
för sårande misstankar, hvilka ökades, då ryktet om
hans utsigter vid tronföljarevalet i Sverige började
sprida sig. Ställningen blef i detta hänseende för
honom så mycket svårare, som konung Fredrik VI sjelf
efter omhvälfningen i Sverige funnit tillfället
lämpligt att för sin egen person uppträda såsom
kandidat till Sveriges krona. För Adlersparre och hans
meningsfränder, bland hvilka B. B. von Platen intog
ett framstående rum, var det dock en jämförelsevis
lätt sak att genomdrifva prinsens val. I enlighet med
hvad Hemliga utskottet d. 12 Juli 1809 tillstyrkte,
föreslogs i en kungl. proposition af d. 15 i
s. m. Kristian Augusts utväljande, hvilket redan
samma dag bifölls af bondeståndet och tre dagar senare
af de öfriga stånden. Sedan den utkorades svar å den
officiella skrifvelsen derom anländt, utropades han
högtidligen å rikssalen d. 28 Aug. till tronföljare.
Såsom vilkor för sitt antagande af valet hade
prinsen dock uttryckligen uppställt dels danske
konungens medgifvande att han finge mottaga anbudet,
dels också att fred först skulle vara sluten mellan
Sverige och Danmark. Sedan dessa båda vilkor uppfylts,
fastställdes tiden för prinsens afresa från Norge till
första dagarna af år 1810, och på sin adoptivfader
Karl XIII:s särskildt framställda önskan antog han
namnet Karl August. Den 6 Jan. 1810 mottogs han
vid Svinesund högtidligen af Sveriges ombud, bland
hvilka Adlersparre med skäl intog främsta platsen,
höll d. 22 s. m. sitt högtidliga intåg i Stockholm
samt aflade d. 24 å rikssalen sin trohetsed och mottog
ständernas hyllning.
Äfven i sitt nya fädernesland förstod prinsen snart
att vinna hjertan. Med den gamle konungen stod han
inom kort på förtrolig fot; och ehuruväl hans yttre
företeelse icke egde något imponerande, voro dock hans
enkla lefnadsvanor och hjertats godhet egnade att
förvärfva honom folkets kärlek. Ett undantag härvid
gjorde den liga (slägten von Fersen m. fl.), hvars
älsklingsplan – den gamla kungaättens bibehållande
– genom K. A:s val öfverändakastats och hvars
aristokratiska tycken stötte sig på kronprinsens
enkla, nästan borgerliga
umgängeston. I midten af Maj månad 1810 anträdde
K. A. en resa till södra delarna af riket, hvarvid
ock ett möte mellan honom och hans äldste broder egde
rum. Efter att hafva i Helsingborg den 28 Maj skilts
från denne begaf sig kronprinsen till Qvidinge hed,
der han s. d. skulle öfvervara exercis af mörnerska
husarregementet samt skånska husarregementets
exercis-sqvadron. Han steg der till häst, men syntes
efter en kort stunds ridt vackla i sadeln och förlora
herraväldet öfver sin springare. Han sjönk till
marken, anträffades af sin tillskyndande uppvaktning
sanslös och var inom en half timmes förlopp död. Att
en blodutgjutning i hjernan framkallade dödsfallet
är numera – särskildt på grund af A. J. Amnéus’
undersökningar (Upsala univ:s årsskrift, 1866)
– stäldt utom allt tvifvel. Hotande förebud hade
ingalunda saknats, ehuru de voro föga kända utom
kretsen af prinsens närmaste. Den stora massan af
folket hade, såsom ofta plägar ske, svårt att tro på
ett naturligt dödssätt, men dess större benägenhet
att omfatta de rykten om förgiftning, som redan förut
spridts kring landet. Man kan ej förvånas öfver att
farhågor och misstankar i denna riktning skulle uppstå
och slå rot förnämligast hos ledarna af det parti,
som på K. A. stödde sina bästa framtidsplaner, och man
kan lätt ana deras sinnesstämning, då det plötsliga
dödsfallet krossade alla deras beräkningar. Men
sorgen ledde beklagligen in på villovägar. Man
begick den oförsigtigheten att, i tydlig afsigt
att få en förgiftning konstaterad, från Stockholm
nedsända den bekante kemisten Berzelius och läkaren
M. M. Pontin. Desse funno vid sin ankomst till Skåne,
att obduktion redan verkstälts af prinsens lifmedikus
Rossi, i närvaro af de tillkallade Lundsprofessorerna
Florman, Liljewalch och Engelhardt. Då det vid
liköppningen förda protokollet ej gaf något stöd åt
det gängse ryktet, blef detta för den snart fanatiskt
upphetsade opinionen blott ett ytterligare intyg på
den redan förut misstänkte Rossis brottslighet. De
skrifvelser i ämnet, som aflätos af Berzelius och
Pontin, äro, lika litet som det af Collegium medicum
afgifna utlåtandet, egnade att höja någonderas
vetenskapliga anseende, utan vittna fastmer om
en på förhand intagen partisk ståndpunkt. De på
förgiftningssqvallret grundade misstankarna vände
sig mot den ofvannämnda aristokratiska ligan och
isynnerhet mot riksmarskalken A. von Fersen samt
ledde till det sorgliga efterspelet vid prinsens
likfärd till Riddarholmskyrkan, d. 20 Juni, då Fersen
mördades af pöbeln (se Fersen 7).
K. A. saknade fullkomligt hvad man kallar kunglig
hållning. Han var kortväxt, fetlagd och något
koppärrig; hans ovanligt korta hals, höga ansigtsfärg
och blodsprängda ögon förebådade apoplexi. Vid denna
frånvaro af yttre företräden framträdde dess bjertare
hans rika inre egenskaper: hans gudsfruktan, flit,
ordhållighet och välvilja. Han var god hushållare
i fråga om sig sjelf, men gifmild mot andra. Han
afskydde sqvaller och hade ett godt och redigt
omdöme. Under sin korta vistelse i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
