Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap Verde - Kara (svart) - Kara (flod) - Kara-Amid - Karabinier - Karabo - Karabugas - Karaby - Kara Dag (Kara Tag l. Kara Tau) - Karadjitj, Vuk Stefanovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af öarna São Antão, São Vicente, Santa Luzia, São
Nicolão, Sal och Bõa Vista, samt en sydlig, under
vinden, till hvilken höra Maio, São Thiago (Santiago),
Fogo och Brava. Alla öarna äro af vulkaniskt ursprung
samt bergiga; några bergstoppar äro ganska höga,
såsom Pão de Assucar på São Antão (2,250 m.) och
ett berg på Fogo, hvilket når 2,975 m. höjd. Detta
sistnämnda, en ännu rykande vulkan, hade oafbrutet
utbrott 1680–1713 och sitt sista förstörande utbrott
1847. Klimatet är mycket osundt, i synnerhet under
regntiden (Aug.–Okt.), då febrar äro vanliga. Gula
febern och kolera hafva äfven flere gånger härjat
bland befolkningen. Under regntiden blåsa vestliga
och sydvestliga vindar, stundom med stor våldsamhet,
åtföljda af slagregn och åska. Sommarvärmen är hög,
uppgående nära hafvet till 27–32° C. Den odlade
jorden är mycket liten, och afkastningen af det
obetydliga jordbruket tillintetgöres icke sällan
af fruktansvärd torka, som stundom fortfar flere
år i rad, och gräshoppsvärmar. Skog finnes icke,
endast här och der några grupper af kokos- och andra
palmer. Indigofera och bomullsbuskar växa vilda;
äfven bananer och tamarinder förekomma allmänt. Ris,
majs, hirs, vin, sockerrör och tobak odlas, men
befolkningens hufvudnäring är boskapsskötsel. Flere
öar hafva saliner. Den största, men tillika den
ohelsosammaste af öarna är São Thiago, med en areal
af 966,5 qvkm. och 41,000 innev., den näst största är
São Antão (719 qvkm. och 20,000 innev.), som anses
vara den sundaste, bäst bevattnade och bördigaste i
arkipelagen. Den i kommersielt afseende vigtigaste,
på grund af sin goda hamn, är São Vicente (206,8
qvkm. och 3,300 innev.). Hela ögruppen hade i slutet
af 1879 99,317 innev., negrer, mulatter och ett
fåtal hvita, hvilka tala en rådbråkad portugisiska,
i moderlandet kallad "lingua creoula". Öarna,
som upptäcktes 1456 af venezianen L. Cadamosto
och genuesen A. Usodimare och då sannolikt voro
obebodda, bilda med de i Guinea-viken liggande
öarna ett af de tre portugisiska guvernementen i
Afrika. Generalguvernörens officiella residens är
Villa da Praia på São Thiago.
Kara, Turk., svart.
Kara, flod i norra Ryssland, rinner upp på Ural,
bildar gräns mellan guvernem. Archangel (Europa) och
Tobolsk (Asien) samt faller ut i Kariska hafvet, som
har sitt namn efter denna flod. Längd omkr. 230 km.
Kara-Amid. Se Diarbekr 2.
Karabinier (Fr. carabinier), krigsv., egentligen en
med karbin (se Eldhandvapen b) väpnad ryttare. Under
hugenottkrigen (senare hälften af 1500-talet)
i Frankrike tilldelades hvarje kavallerikompani
några ryttare, som voro försedde med eldvapen
och lättare utrustade än det öfriga manskapet samt
skulle användas vid spaningstjensten. Desse ryttare
kallades karabinierer. Denna anordning vann småningom
insteg äfven i andra arméer. Snart förenades alla
karabinierer inom ett regemente till ett kompani,
och mot slutet af 1600-talet
bildades särskilda karabinier-regementen, hvilka
dock föga mera än till namnet skilde sig från det
öfriga tunga kavalleriet. Under detta årh. har
benämningen småningom bortlagts. I Sverige bar
1805–22 det nu s. k. Skånska dragonregementet namnet
Skånska karabinier-regementet. Uti Italien benämnes
gendarmeriet ännu karabinierer (carabinieri reali).
C. O. N.
Karabo, sjöv., ett i 12:te årh. brukligt moriskt
fartyg, som särskildt nyttjades till hästtransport
mellan den afrikanska kusten och Spanien.
L. H.
Karabugas, vik af Kaspiska hafvet. Se Kaspiska
hafvet.
Karaby. 1. Socken i Skaraborgs län, Åse härad. Arealen
686 har. 465 innev. (1882). Annex till Tun, Skara
stift, Kållands kontrakt. – 2. Vestra K. och östra
K. Se Karleby.
Kara Dag (Kara Tag l. Kara Tau), "svart berg", namn på
flere mindre bergskedjor i Turkiet (t. ex. i vilajetet
Kossovo) och i Central-Asien.
Karadjitj, Vuk Stefanovitj, nyserbiska språkets
och literaturens förnämste grundläggare, föddes 1787 i
byn Trsjitj vid Drina i det då ännu turkiska Serbien
och dog i Wien d. 26 Jan. 1864. Hans namn är ett af
de märkligaste i den nyare tidens literatur. Född i
ringa stånd, lärde sig K. redan som gosse, oaktadt
alla hinder, läsa och skrifva, deltog som yngling i
det första serbiska upproret, besökte derefter skolan
i Karlovicz och blef 1807 sekreterare hos senaten
i Belgrad. En sjukdom gjorde honom för lifstiden
lam i ena foten och hänvisade honom till lugn och
studier. 1813, sedan turkarna åter kufvat serberna,
begaf sig K. från en lärarepost i Belgrad till Wien
och tillbragte större delen af sitt återstående lif
i tvungen eller frivillig landsflykt i Österrike. En
kort tid (1831) var han ordförande i magistraten
i Belgrad och lärde då känna system och personer i
regeringen. Genom en skrifvelse till furst Milosj,
hvari han rådde denne till ett mindre despotiskt
styrelsesätt, stängde han för sig återvägen till
fäderneslandet. I Serbien förbjöd man hans böcker och
ortografi. Man ansåg hans bibelöfversättning och den
af honom i språket införda bokstafven j för latinskt
kätteri (serberna tillhöra den grekiska kyrkan). Först
1868 medgafs utan inskränkning bruket af K:s språk
och rättskrifning. Hans mest betydande literära
motståndare voro Davidovitj och Hadjitj; på hans sida
deremot stod den berömde filologen Danitjitj.
1814 utgaf K. sitt första arbete, en samling folkvisor
under titeln En liten folklig slavenoserbisk sångbok,
och under femtio år använde han sin rika begåfning
och outtröttliga flit för de efter långvarigt,
själsmördande förtryck frigjorde serbernas bildning
på nationel grund. Oaktadt Obradovitjs vägbrytande
föredöme var "slaveno-serbiskan" (en med ryska och
serbiska uppblandad kyrkslavisk dialekt, som folket
ej förstod) ännu den serbiska literaturens språk:
genom K. har folkspråket, nyserbiskan, vunnit ett
länge omtvistadt, men slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
