Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanslirätt, jur., den särskilda domstol, som under lång tid egde att afdöma tjenstefel, begångna af de till K. M:ts kansli hörande ämbets- och tjenstemän - Kanslisekreterare, tjenstemän inom de särskilda statsdepartementen - Kanslist, skrifvare, lägre tjensteman i ett kansli - Kanslistyrelsen. Se Kansli - Kansu, den största, men, så vidt kändt är, glesast befolkade provinsen i Kina - Kant. 1. (Kantlinie), matem., miner., kallas i allmänhet afskärningslinien mellan två ytor - Kant. 2. Sjöv. Se Kantsätta - Kant, Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanslirätt. Efter 1840 bestod denna af
justitiekansleren, såsom ordförande, samt
expeditionscheferna, revisionssekreterarna
och kabinettssekreteraren såsom ledamöter;
sekreterare och aktor tillsattes af K. M:t vid
ledighet. Kanslirättens befogenhet att döma öfver
tjenstefel af postverkets personal upphörde på
grund af k. kung. d. 9 Nov. 1836. Kanslirätten
indrogs genom k. kung. d. 11 Jan. 1870; de mål,
som förut lydt under kanslirätten, lades dels
under Högsta domstolen, dels under Svea hofrätt.
K. H. B.
Kanslisekreterare, tjenstemän inom de särskilda
statsdepartementen (utom i Utrikesdepartementet,
der motsvarande tjenstemän bär titeln "Förste
sekreterare"), anställde såsom biträden
åt expeditions-chefen eller de särskilda
byråcheferna (kansliråden). Benämningen infördes
vid den 1878 verkställda ombildningen af K. M:ts
kansli och motsvarar närmast den förra titeln
protokollssekreterare. Det åligger kanslisekreterare
att utom löpande departementala ärendens handläggning
föra protokoll inför K. M:t i statsrådet samt i
Tillförordnad regering. J. H.
Kanslist (om ordets härledning se Kansler),
skrifvare, lägre tjenstemän i ett kansli.
Kanslistyrelsen. Se Kansli.
Kansu, den största, men, så vidt kändt är, glesast
befolkade provinsen i Kina, omfattar nordvestra delen
af riket, mellan prov. Sjensi i ö. och Kukunor i v.,
Gobi-öcknen i n. och prov. Setsjuen i s., samt skjuter
in med en lång smal kil mot n. v. mellan Mongoliet
i n. och Tibet i s. Arealen uppgifves till 674,923
qvkm. 9,285,377 innev. (1880). Den södra delen är
ett bergland med snöbärande toppar och genomströmmas
af Hoangho; kilen är ett steppland eller öcken på
Tiansjans norra sluttning. Befolkningen består af
tanguter (af tibetansk stam) samt invandrade kineser
och mongoler. Islam är starkt utbredd. Hufvudstad är
Lan, vid Hoangho.
Kant. 1. (Kantlinie), matem., miner., kallas i
allmänhet afskärningslinien mellan två ytor. Kunna
de båda ytorna ur analytisk synpunkt betraktas
såsom delar af en och samma yta, kallas kanten
rebroussementskant. Vanligen förstår man dock med
kant den räta linie, som å en af plana ytor begränsad
kropp utgör afskärningen emellan två närliggande
gränsytor. Se vidare Brytande kant. – 2. Sjöv. Se
Kantsätta.
Kant, Immanuel, tysk filosof, föddes d. 22 April
1724 i Königsberg af fattiga föräldrar. Han erhöll
af dem en strängt kristlig uppfostran i pietistisk
anda. Genom understöd af en af sina äldste lärare
sattes han i stånd att afsluta sin skolkurs och
(1740) börja studera vid universitetet i sin
födelsestad. Sin ursprungliga plan att utbilda sig
till presterlig verksamhet öfvergaf han så smånigom,
och 1755 möta vi honom som docent i den filosofiska
fakulteten. Redan förut hade han uppträdt som
skriftställare samt särskildt behandlat fysiska
och mekaniska frågor. Från 1755 förskrifver sig en
afhandling, Allgemeine naturgeschichte und theorie
des himmels, i hvilken K.
framställer samma grundtankar, på hvilka sedermera
Laplace – oberoende af honom – stödde sin förklaring
af solsystemets uppkomst (se Kant-Laplaces
hypotes). Äfven under de följande åren skref han
åtskilliga små naturhistoriska uppsatser; dock
öfvergick han mer och mer till rent filosofisk
verksamhet. Efter att hafva varit docent i 15 år
erhöll han slutligen (1770) professuren i logik
och metafysik. Den afhandling han då utgaf som
professorsspecimen, De mundi sensibilis atque
intelligibilis forma et principiis, är af betydelse
och i många afseenden grundläggande för hans senare
kritiska verksamhet. Från 1770 till 1781 iakttog
K. en sträng tystnad, trots oupphörliga uppmaningar
från alla håll att offentliggöra resultatet af sitt
pågående arbete. Hvad han ville var en fullständig
kritisk undersökning af vår förmåga att vinna
filosofisk insigt. Han var trött på filosofiens
metodlösa förfarande och såg hennes räddning endast
och allenast i en kritisk behandling af sjelfva den
förmåga, genom hvilken hon kommer till stånd. Den
första och vigtigaste delen af denna sin uppgift löste
han, då han i Kritik der reinen vernunft (1781) lade
grunden till en verklig teoretisk filosofi. Först år
1788 lemnade han Kritik der praktischen vernunft
grunden till en verklig praktisk filosofi och
1790 i Kritik der urtheilskraft grunden till
en estetisk. Dessa trenne skrifter, hvilka alla
äro framsprungna ur samma kritiska grundtanke,
äro K:s förnämsta verk. Af hans öfriga många
arbeten nämna vi här endast Metaphysische
anfangsgründe der naturwissenschaft (1786), Die religion
innerhalb der grenzen der blossen vernunft (1793)
och Die metaphysik der sitten (1797). Jämnsides med
denna hans produktivitet som skriftställare gick en
gagnerik verksamhet som lärare vid det universitet
han tillhörde. Hans personliga lif bar vittne om
en strängt sedlig karakter och mycken blygsamhet,
ehuru han var öfvertygad om den orubbliga fastheten
af det verk han grundat. Han dog d. 12 Febr. 1804,
fullkomligt slö af ålderdomssvaghet. År 1864 aftäcktes
i Königsberg hans staty, modellerad af Rauch.
K:s system var af epokgörande betydelse för filosofien
och utöfvade äfven stort inflytande på kulturen
öfver hufvud, främst på det religiösa området. Det
undanträngde snart vid de tyska universiteten
den gamla leibniz-wolfianismen. Inom kort uppkom
visserligen en mångfald af nya filosofiska system,
men alla hafva de K. till utgångspunkt. Äfven vår
tids filosofiska verksamhet är i hög grad beroende af
K. och kännetecknas väsentligen, särskildt i Tyskland,
af försöken att genom en återgång till honom lägga
en fast grund för filosofien. De svårigheter, som
möta vid begripandet af hans filosofi, lägga dock
hinder i vägen för bedömande af frågan i hvad mån
en sådan återgång är möjlig och nödvändig. Af hela
den rika Kant-literatur, som de senare åren hafva
att uppvisa, må endast nämnas "Populäre darstellung
der Kritik der reinen vernunft" af A. Krause (1881)
och "Commentar zu Kants Kritik der reinen vernunft",
af H. Vaihinger (1881–82), genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
