Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaleva, Finsk mytol., en af de äldsta personligheterna i fornfinnarnas myter - Kalevala. 1. Finsk mytol., det i de finska folksångerna så härligt skildrade Kalevas och kalevahjeltarnas hem - Kalevala. 2. Finnarnas stora folkepos, af Lönnrot så benämndt enligt det förnämsta deri förhärligade folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Kalevan kansa l. kalevalaiset är slutligen Kalevas
folk, kalevalafolket. O. G.
Kalevala. l. Finsk mytol., det i de finska folksångerna
så härligt skildrade Kalevas och kalevahjeltarnas
hem. Såsom hem för Kaleva betecknar det himmelen
och skildras derför i runorna såsom ljusets, dagens
(Päivilä) och morgongryningens guldland (Saari,
Sariola). Det förlades i denna betydelse åt norr,
der solen, lifvets och rikedomens källa, om sommaren
uppsteg. Den nordiska sommarens korta blomstring
framställdes såsom Päiviläfesten l. Päiviläbröllopet,
hvilket i myterna gestaltat sig till Ilmarinens
bröllop med pohjolajungfrun. Såsom kalevahjeltarnas
hem åter får K. flere benämningar alltefter landets
olika egendomligheter eller efter den hjelte,
som förnämligast afses: Rahasaari (vildbrådets),
Kalasaari (fiskets), Kultala (guldets), Väinölä,
Suomela m. fl. – Med afseende å K:s förhållande
till Pohjola är först att märka, hvad redan Castrén
påminner om, att nämligen dessas innevånare i förra
delen af kalevalasångerna, i de s. k. frieri-runorna,
framställas blott såsom tvänne skilda slägter,
hvilkas inbördes förhållande är mycket enklare än
i sampo-runorna, der de betraktas såsom två olika
folk. Många olika hypoteser hafva framkastats
om K:s och Pohjolas läge. Man har tyckt sig
i runorna finna hänvisningar till orter vid
Ladogas stränder och ansett kalevalafolket hafva
varit finnar eller karelare, som bosatt sig vid
Vuoksenelfvens utlopp i nämnda sjö, samt att Pohjola
betecknat norr derom boende lappars land. Andra åter
identifiera Pohjolafolket med Hiisi, Jotun och Qven,
hvilka man ansett för landets äldre innevånare,
som undanträngdes af finnarna, här förnämligast
karelarna. De finska fornhjeltedikterna skulle således
skildra de strider, genom hvilka finnarna togo landet
i besittning. Lönnrot förmodar (och åt samma mening
tyckes äfven Castrén luta), att Bjarmaland är detsamma
som K., och att bjarmernas maktperiod är tiden
för kalevalarunornas uppkomst; äfven pohjolafolket
tror han vara en finsk stam. Det rättaste torde vara
att, såsom ofvan framhållits, förklara K. såsom en
allegorisk benämning på himmelens, ljusets, dagens,
sommarens, hjeltekraftens, öfver hufvud det godas
förlofvade land och Pohjola såsom dess motsats.
– 2. Finnarnas stora folkepos, af Lönnrot så
benämndt enligt det förnämsta deri förhärligade
folket. Runeberg, den store kännaren och
beundraren af den grekiska literaturen, anser
K. uti intet afseende vara underlägset, men "i
naturmålningarnas höghet och enkla ståt" möjligen
öfverträffa grekernas båda nationalhjeltedikter.
Likaså hafva vår tids störste utländske forskare
på dessa områden, bl. a. Max Müller och Steinthal,
ansett, att K. med allt skäl kan ställas i jämnbredd
med de stora verldsepopéerna. Dock företer den
finska hjeltedikten väsentliga olikheter i jämförelse
med öfriga folkdikter af samma slag. De episka
sagorna uppkomma vanligen genom folkens försök att
poetiskt förklara och allegorisera de naturfenomen,
som på dem göra det mäktigaste intrycket. Men t.
ex. i Homeros’ sånger och tyskarnas
Nibelungenlied hafva dessa sagor koncentrerats kring och
tillämpats på någon viss historisk händelse samt
derigenom vunnit mera mensklighet och plastisk
åskådlighet. Det finska folket hade deremot före
den tid, då dess myter uppkommo, icke utfört några
hjeltebragder, som kunde genomträngt folkmedvetandet
och derigenom utbildats till hjeltesaga. Denna
omständighet samt det mäktiga intryck, som den
nordiska naturen, med sina skarpa omskiftningar mellan
ljus och mörker, sommar och vinter, gjorde på det
kontemplativa finska folkets fantasi, verkade derhän,
att natursymboliken blef mera gällande och bibehöll
sig mera ofördunklad i deras hjeltedikter. Derför stå
myterna i K. mycket närmare sitt naturursprung än
t. ex. i Homeros’ sånger. De af finnarna besjungna
hjeltarna framstå mycket mera såsom naturgudar än
de nästan fullständigt förmenskligade homeriske
hjeltarna och t. o. m. gudarna; de förstnämnde
utföra t. ex. sina bragder ej så mycket med
svärdet som genom vetandets, ordets allbetvingande
makt. Derför äro de finska episka skildringarna mera
mystisk-fantastiska än de konstnärligt utpräglade
grekiska. En följd af finnarnas inåtvända natur
var äfven att de företrädesvis besjöngo sina hem-
och slägtförhållanden samt naturen, med hvilken de
stodo i den innerligaste beröring. Men just derigenom
framstår K. såsom ett originelt foster af det finska
folkets skapande fantasi. – De flesta och bästa
af finnarnas fornsånger sjungas numera i Karelen,
i synnerhet i ryska delen deraf (Vuokkiniemi, Himola
och Rebola socknar). Vesterut inåt finska Karelen och
söderut mot Ladogas norra och vestra stränder aftager
sångkunnigheten märkbart, ehuru flere beaktansvärda
runorester ännu bibehållit sig t. o. m. uti
Ingermanland. Dock hänvisa så väl traditionen som
många andra omständigheter afgjordt till Finland
såsom sångernas urhem, hvarifrån de dock flytt undan
för den stigande civilisationen till trakter, der
t. o. m. kristna religionen ännu har ganska svaga
rötter. De episka sångerna föredragas vanligtvis vid
festliga tillfällen af tvänne sångare: den ene är den
egentlige sångaren, den andre hans medhjelpare. De
sitta mot hvarandra, hand i hand, och under sången
gunga de med kroppen långsamt fram och tillbaka med
ett allvarligt uttryck. Hufvudsångaren sjunger först
ensam på en ganska entonig melodi en vers, vid hvars
sista eller näst sista ord medhjelparen tager vid
och upprepar den sjungna versen antingen oförändrad
eller med något tillägg, eller också reciterar
han blott ett omqväde efter hvarje vers. Sedan
hufvudsångaren sålunda fått tid att erinra sig
eller improvisera följande vers, fortsätter han,
och på detta sätt föres sången till slut. – Hvarje
vers utgöres af 4 trokéer (trokaisk akatalektisk
trimeter). Dessa verser hafva högst sällan slutrim,
men uti nästan hvarje vers alliteration. Derjämte
förekomma lika ofta tankerim, d. v. s. det, som sagts
i en vers, [upp]repas med andra ord i den följande, t. ex.
Vaka vanha Väinämöinen,
Tietäjä iän ikuinen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
