Nordisk familjebok / Zink (1876-1926) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Zink

(zincum, T. zink), kem., ett i naturen tämligen allmänt förekommande metalliskt grundämne, som först i det 13:de årh. synes hafva blifvit framstäldt af Albert von Bollstaedt. Paracelsus lärde i 16:de årh. känna zinken såsom en särskild metall. Legeringar af zink med andra metaller voro redan i forntiden bekanta och bereddes genom sammansmältning af metaller med galmeia och kol. Zink förekommer icke i gediget tillstånd, utan alltid i förening med syre eller svafvel. De vigtigaste malmerna äro zinkkarbonat (galmeia), som icke finnes i Sverige, zinksulfuret (zinkblende) och röd zinkmalm (zinkit), hvilken sistnämnda malm förekommer i New Jersey i Nord-Amerikas Förenta stater. För framställandet af zink beredes först zinkoxid genom glödgning af galmeia eller rostning af zinkblende, hvarefter den med kol blandade oxiden glödgas i destillations- eller sublimationskärl. I den mån zinkoxiden reduceras, antager metallen gasform och erhålles, om ångorna inledas i förlag, der de förtätas. Den i förlagen samlade metallen, sammansmältes sedermera i deglar. Zinkmetallen utmärkes af en egendomlig blåhvit färg och grofbladig, kristallinisk struktur. Dess egentliga vigt är 7,0 - 7,2. Vid vanlig temperatur är zink tämligen skör, men kan vid 100° till 150° smidas och valsas. Den smälter vid 412° och kokar vid 1,040°. Vid rödglödgningshetta tänder metallen sig i luft och brinner med blåaktig låga under utbredande af en tjock, hvit rök af zinkoxid. I fuktig luft öfverdrages metallen med en tunn hinna af basiskt zinkkarbonat, hvilken skyddar metallen för vidare inverkan. Af denna anledning kan man skydda jern för rostning genom att öfverdraga det med zink (s. k. »galvaniseradt jern»; se Förzinkning). Ren zink angripes långsamt af syror, men oren zink löses lätt i saltsyra och svafvelsyra med vätgasutveckling, i salpetersyra med utveckling af qväfoxidul eller qväfoxid alltefter utspädningen. Äfven i kaustika alkalier löses zink med vätgasutveckling. Zink hör till de tvåatomiga metallerna och är närmast slägt med magnesium. Dess atomvigt som tecknas Zn, är 65. - Med syre ger metallen 2inkoxid, Zn O, ett hvittpulver, som vid upphettlsing antager gul färg, hvilken åter försvinner vid afsvalning. Oxiden nyttjas under namnet zinkhvitt till hvit målarefärg, som har framför blyhvitt företrädet att icke gulna eller svartna i svafvelvätehaltig luft och att vara föga giftig. Zinkhvitt beredes i stort genom förbränning af zinkångor, och på detta sätt framställd zinkoxid har sedan äldre tider kallats zinkblommor (flores zinci) och lana philosophica (se Oxidum zincicum). Zinkoxider gifva med syror salter, hvilka i allmänhet äro färglösa, kristallisera väl, hafva sammandragande, vidrig smak och äro lindrigt giftiga. Af salterna äro zinksulfat och zinkklorid vigtigast. Det förra, som kallas »hvit vitriol» eller zinkvitriol (goslarit), liknar bittersalt och har sammansättningen Zn SO4 + 7 H2O. Det beredes i stort genom rostning af zinkblende vid lufttillträde, hvarefter den rostade malmen utlakas och lösningen afdunstas till kristallisering. Zinkvitriol nyttjas till tygtryck oeh till beredning af målarefärger. Zinkklorid, Zn Cl2, erhålles, när man löser zink i klorvätesyra, afdunstar lösningen till torrhet och destillerar återstoden. Den är en hvit, deliqvescent och lättlöslig massa, hvars koncentrerade lösning är starkt frätande nära nog som svafvelsyra. Dels nyttjas till beredning af pergament-papper, till konservering af virke och såsom antiseptiskt medel. - Zinkmetall nyttjas till plåt, till öfverdrag på jern (se ofvan), till arkitektoniska prydnader och till metall-legeringar. Den största fyndorten för zinkmalm i Sverige är Ammebergs grufvor. Se Vieille-Montagne.

P. T. C.