Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord S - Slagt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50I~EN.-5ON. 459
eröfrad, m 5. 17: 1~ 2 Kr. 11: 7; 28:
m 8. Man söker dess läge i riminorten
Schuwéke med gamla grottor att par
mil sv, om Jerusalem.
2. Stad i Judas bargabygd, Jo». 15:
48; kanske orten Schuwélce s. om Habron.
Solen, »det stora ljuset som» Gud
skapade till att herslca öfver dagen»,
NI. m: m6, den härliga hjalten som går
lik en brudgunsme fram ur sin boning
och fröjdar sig att löpa sin bana, Ps.
19: 5 f., nämnas ofta i skriftens bild-
språk. Som en bild af skönhet fram-
står hon jamte månen i Hö. 6: 9; den
rättfärdigas stig liknas i Or. 4: m8 vid
den fippgående solens växande glans,
och Herren sjelf lilenas vid solen i Ps.
84: m2; »rättfärdighatans sol», Mal. 4:
2; jfr Up. 1: mG; 10: 1; 12: m. Af dan
soldyrkan som öfvadas bland de omgif-
vande hednafolleen (Baal hos fenicierna,
Kemos hos moabiterna, Molok hos am»-
monitarna) lät sig äfvan Israel Irots Her-
ren» varningar, 5 NI. 4: I9~ 17: 3, ofta
besmittas, 2 Kl. 2!: 3; 23: 5; Ja. 8: 2,
så att dess konungar tillochmad särskildt
åt solen helgade hästar och vagnar, 2
Kl. 23: mm. Såsom särskilda under
sammanhang med solens gång nämnas
tre tilldragalser: dagens förlängande
Gibeon, Jo». 10: 12 f.; tecknet med
Aba»’ säjare, då skuggan gick tillbaka
mo streck, 2 Kl. 20: mm, och solens för-
mörkande vid Kristi död, Lo. 23: 45.
Mörkret vid Kristi död, som af Mattan»
och Markus omtalas så, att ett ma-mörlcer
vardt öfvar hela landet, Mat. 27: 45;
Mar. 15: 33, men af Loka» derjemte
så, att solen miste sitt sken, Ln. 23: 45,
kan icke hafva varit an vanlig solför-
mörkelse, ty an sådan kan icke inträffa
vid fullmåne, hvarföra somliga tänkt på
an luftförmörkelse, såsomn vid jordbäf-
ning eller häftigt oväder. Men ord-
ställningen hos Loka» tyckas vilja
angifva ett orsaksamroanhang mellan
solens förmörkande och det allmänna
mörkret. *
Solens férmörkande nämnas för öf-
rigt på flera ställen hos profetarna så-
som» ett tecken till gudomliga straffdo-
mar. Joel 2: 3!; 3: 15; Am. 8: 9; jfr
Grek. te åiilte ckte,~5,intås, efter de bä-
sta lasartermma.
Mat. 24: 29; Mar. 13: ~ Ap. 2: 20;
Up. 6: 12.
Solvisare, sa Säja»-e.
Sommarhus, Sommarsal se. s. 183.
Son. Detta ord står stundom i be-
tydelsen af sonson eller ättling 1 allumän-
hat, t. ax. 1 NI. 29: 5; 2 5. 19: 24; Mat.
m: 1; ofta åtar i belydelsen af lärjunge,
5. 3: 6; eller tjenare, 2 Kl. 8: 9; jfr Tit.
1: 4. Vidare användes detta ord, såsom
äfvan ordet dotte,-, -efter det ab. språk-
bruket i en mängd uttryckssätt för att be-
teckna ett allmännare förhållande af lik-
het, beroende, egenskap e. d., t. ex., »en
500 års »on», d. ä. 500 år gammal, m M.
5: 32, ab.; >an natt» son»» d. ä. uppväxt
på en natt, Jon. 4 10, ab.; »en ålderdom»
son>, d. ä. en son född i fadrens ålder-
dom, m NI. 37: 3; an Balials son, d. ä.
en elak man, 1 5. 25: 17; an dödens
son, d. ä. hemfallan till döden, 1 5. 20:
3!; likaså »förtappelsens son» i Jh. 17:
12. Vidare: »åskans son», d. ä. lmk
åskan i kraft, Mar. 3: 17; »friden» son»,
d. ä. fridsam, Lo. mo: 6; »uppståndel-
sens söner», d. ä. delaktiga i uppslålm.
dalsan, Lo. 20: 36; solydnadans barn>,
Ef. 2: 2, gr.; »förmaningans son», Ap.
4: 36, d. ä. förmanare; »rikets söner>,
Mat. 8: 12, d. ä. delaktiga i riket; om
»brudkammarens sömmar», Mat. 9: 15, se
bröllops/olket, under Aktenskap.
Guds söner, Guds barn. Dessa
uttryck brukas i N. T. i tre olmka bemär-
kelser. #) 1 naturlig bam. kallas Adam
Gud» son, såsom skapad af Gud, Lu.
3: 38. 2) 1 andlig hem. kallas de tro-
ende redan här i tiden Guds barn, så-
som omskapada till hans likhet, Joh. 1:
12; Ro. 8: 14. 3) 1 öfvarnaturlig bam.
kallas da salige Guds barn, såsom upp.
ståndne och förklarade, Ln. 2o: 36.
Guds söner kallas också anglarne,
Job 38: 7.
Guds son i högsta mening är Me»-
sia», både i G. och N. T., I»s. 2: 7; Da. 3:
25; Lo. 5: ~ Jh. 5: iS, 34, om hvil-
kan redan den visa niannan frågar
Or. 3o: 4 . . . »Ilvem har faststält alla
jordens gränsar? Zivad är hans namn,
och hvad är nanznet på hans son? Säg,
vet du det?>
Menniskans son, se sid. 292.
Guds söner i m NI. 6: 2, som med
menniskornas döttrar födde jattarna, 6:
4, fattas af »otaliga somn väldiga eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
