Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord P - Phaleg...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POESI. 369
(i hans Phenemena) samt hos Kleantes
från Assos i Troas, omkr. 260 f. Kl.,
(hymn till Zevs, v. 5).
På samma sätt igenfinna vi i s Kor.
15: 33 uti de orden:
De goda seder skämmer dåligt säll-
skap bort», en ur Menanders skådespel
Thais lånad vers, och i Tit. 5: 12 på-
minner aposteln, rörande kreternas då-
liga karakter, om hvad »» en af deirm,
deras egen profet», nemligen skalden
Epimenides (i 6 årls. f. Kl.) derom ytt-
rar, och anför för detta ändamål den
hithörande versen i dess helhet:
»Kreterne, vilddjur, ljuga bestän-
digt, de dåsiga bukar.» - Så fick den
hedniska poesien tjena aposteln vid hans
minissionsarbete bland hedningarne till
anknytningspunkt. Särskildt om det
grekiska sorgespelet eller tragedien, -
så vida den, såsom hos dess mästare
Sofokles, var ett allvarligt försök att
lösa och afslöja lifvets gåtor, syndens,
försoningens och sedlighetens hemlig-
heter, en andens kamp och sträfvande
efter återförening med Gud, en predi-
kan om ödnsjuk underkastelse under
Gud till följd af medvetandet om skuld,
och i så måtte ett sidostycke till Job
öch Predikareboken på den heliga dikt-
konstens område, - kan man säga,
att den hör till de profetiska röster ge-
nom hvilka sanningens ande uti hed-
ningarnes inre - äfven under de framn-
farna tidsåldrar, då han lät demn gå
smna egna vägar, Ap. s4: s6, - lik-
väl varit verksam, att de dock måtte
söka Herren, om de tilläfventyrs kunde
känna sig för och finna honom, Ap. 57:
27; Ro. 5: 20 f.
Hvad hednaverldens poeter antin-
gen trängtande sökte eller i förtvifian
förnekade, det är den heliga skalde-
konstens besittssing. För Israel hade
Gud i förbarmande uppenbarat sig, och
på denna uppenbarelsens grund har den
ebreiska poesien växt upp. Denna poesi
är öfvervägande lyrisk, uttrycket för ett
djupt själslifs rikt skiftande känslor och
stämningar, men den är derjemte nästan
alltigenom religiös - och det är detta
som skänker henne sin stora betydelse
äfven ur blott poetisk synpunkt. Ge-
nom den sanne och lefvande Gudens
uppenbarelse har den religiösa lyriken
erhållit en högre vigning och förkla-
Bibi. Ordi.
ring, och så har den här skapat dik-
ter, hvilka i sin friska ursprunglighet,
sin upphöjdhet och djup så väl som
sin rika mångfald framstå såsom eviga
mönster af religiös poesi (Hegel, Aest.).
Ofver en tredjedel af G. T:s skrif-
ter är att hänföra under rubriken poesi:
Jobs bok, Psalmerna, Salomos Ordspråk,
Höga visan, Klagovisorna och en stor
del af profeterna. De bära den reli-
giösa lyrikens karakter, utan att detta
utesluter att de ofta äfven hafva en di-
daktisk eller undervisande pregel. Utom
dessa större poetiska samlingar finna
vi här och der i G. T. åtskilliga lem-
ningar af egentlig ebreiskfolkdiktning,
fragment i hvilka mera naturliga och
natienala känslor gifva sig uttryck utan
bestämd religiös ten. Hit höra t. ex.
Lameks sång, s M. 4: 23 f., sången’
om brunnen, 4 M. 21: 17 f., qvinnor-
nas sång om Davids seger öfver Go-
hat, 5. 18: 7, Davids klagoqväde öfver
Saul och Jonatan, 2 5. i: 59 f., qvä-
det öfver Abuer, 2 5. 3~ 33 f. Mera
religiöst klingar Israels segersång vid
Röda hafvet, 2 M. 55: s f., mindre
deremot Deboras väldiga qväde, Do.
5. Ett nationalqväde i högre tonart är
äfven Jakobs välsignelse i s M. 49.
Ett oförlikneligt kärlekens qväde är
Höga visan. Sin fulländning och sin
allsidiga utbildning uppnår Israels skal-
dekonst hos David och de andra mä-
stersångarne i teokratiens blomstrings-
period. Jfr Psalmerna.
Den klassiska poesiens former sakna
vi hos ebreerna. Antikens meter och
det moderna rimmet har man ännu ej
lyckats uppvisa hos de ebreiska poe-
tema. Hvad som isynnerhet är utmär-
kande för den israelitiska skaldekon-
stens byggnad och form är den s. k.
parallelismen, som först påpekades af
den engelske biskopen professor Lowth
5753. Dermed förstår man en viss
usotsvarighet i tanke och uttryck mel-
lan de olika delarne eller lederna af
en och samma vers eller af ett och
samma språk. Denna motsvarighet kan
visa sig på högst olika sätt. De trenne
vanligaste sätten äro, att versens delar
innehålla alldeles samma tankar, blott
med en ringa ordförändring; eller att
tvärtom innehållet af den ena delen är
rakt motsatt innehållet af den andra;
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
